Challenger

På den tiden kedjebrev kom i kuvert tyckte jag att de var the shit. Det tyckte jag väl i och för sig, och tycker för den delen fortfarande, om all post som är fysisk men inte innebär att jag ska betala för någonting. Men nuförtiden är det ont om den varan. Nu är det bara dunkadunkamusik och e-brev för hela slanten och när man inte måste köpa frimärken och gå flera kilometer i ösregn och vemod för sköta sin korrespondens går det, i mitt tycke, lite väl snabbt och lätt ibland.
Som med alla dessa kolla på den här filmen som visar levande rävar som får sitt skinn avslitet utan bedövning för att bli pälskragar på bratsens jackor, och skriv sedan under här, annars är du en bajskorv. Jag raderar dem på en gång. Inte för att päls är min grej, utan snarare som en tyst knyta-näven-i-fickan-protest mot att människor jag inte pratat med på flera år och som aldrig skulle komma på tanken att slänga iväg ett vad gör du nu för tiden, varför hör du aldrig av dig-mail tar för givet att jag, bara för att de "ber" mig, ska läsa på och ta ställning för en organisation som, förutom just engagemanget för pälsdjuren, kan ha vilka vansinniga åsikter som helst som jag inte vill bli förknippad med. Nej, det orkar jag bara inte. Nästa person som gör så blockar jag.
Med blogg-awards är det förstås en helt annat sak. De smeker mitt ego medhårs och slinker utan problem genom alla betänklighetsfilter.
Så här går det till:

1. Kopiera in awardbilden i din blogg för att visa att du fått den.


Check!

2. Tacka och länka till den som nominerade dig.

Jag vet inte ens vad människan heter. Men jag gillar hennes avslappnade förhållningssätt till föräldraskapet och hänger därför på hennes blogg och lämnar en och annan kommentar trots att vi inte känner varann och antagligen inte har särskilt mycket gemensamt in real life, som vi säger på nätet. Tack Rookie Mom!

3. Nominera sju andra bloggare och länka till dem.

Det är nu det börjar bli svårt. Jag läser förvisso en himlans massa bloggar, alldeles för många om jag ska vara ärlig, men de flesta av dem är antingen jättestora och/eller internationella (och läser i sin tur alltså inte den här lilleputtbloggen, så då blir jag tvungen lämna en pinig kommentar där jag kliver ut ur kedjebrevsavsändargarderoben) eller så har de redan fått utmärkelsen. Jag är så att säga sist på bollen. Vill spontant slå ifrån mig alltihop med motiveringen ingen nämnd ingen glömd, men jag ska göra ett försök. Utan inbördes ordning:

Alex. Jag hörde någonstans att bloggar ska ha ett fast tema. Vardagsbloggar om allt och ingenting får man inte digga hur som helst. Det skiter jag i. Jag gillar att hålla mig uppdaterad på ämnen som små barns eventuella tv-vanor, saccosäckar som ser ut som päron och deodoranter som innehåller alkohol men inte aluminium. Bildserier på gullungar som äter vietnamesiska vårrullar är också ett av mina specialintressen.

Burriburr. Freak-varning, på det bra sättet. Mother of two som analyserar Bengt Alsterlinds garderob, uppmanar sina medsystrar att separera och inte räds att utmana normerna kring intimhygien (det sista kan jag ha hittat på själv, men jag vill bestämt minnas att hon kört en kampanj mot att tvätta underlivet med tvål). Dessutom utnämnd till årets mama-bloggare 2009.

Frida. En till vardagsblogg, ännu i sin linda, skriven av min gamla gymnasieklasskompis och vapendragare. Jag vill med den här nomineringen uppmana till skärpning på uppdateringsfronten.

J. Eventuellt är upphovskvinnan till den här (vardags)bloggen en av mina alternativa personligheter. Det av mina jag som har koll på Odd Molly, som har tålamod med bulldegar och mormorsrutor och som gör sitt eget smör. Åtminstone någon gång ibland.

Jennie. Väntade sin Ebbe samtidigt som jag var med hemul. Då ensamstående i studentkorridor – nu o så vuxen med bostadsrätt, sambo och ett litet syskon på jäsning. Älskar hur hon skriver i affekt och önskar att jag vore lika ung och eldig.

Nixa. Lillasyster. Låg uppdateringsfrekvens och mycket kortfattade inlägg. Det om sekunden innan vansinnet är nog ett av mina favoriter. Alla kategorier. Någonsin. Helt briljant.

Oliver. Mannen jag varit gift med i snart sju år. Plockar russinen ur kakan och återvinningsbloggar dem så jag slipper hålla mig uppdaterad med vad som är roligt nuförtiden. Jag ser fram emot att se om och hur den här nomineringen tolkas.

4. Berätta sju intressanta saker om dig själv.
Hej Jante. Eller... Nog har även lilla jag intressanta saker att berätta emellanåt, om mig själv till och med, men det är liksom så svårt att veta var man ska lägga ribban. Som en gång då vi skulle skriva ett special interest work i skolan. Om precis vad vi ville. *ångest* Jag höll på och velade fram och tillbaks i flera veckor för att hitta något lagom slätstruket. Oengagerat intressant. När det började dra ihop sig för redovisning bestämde jag mig i panik för att fördjupa mig i The Cranberries. Som jag inte ens lyssnade på, bortsett från den där zombie-slagdängan som var så jävla inne och låg på tracks-listan under typ hela nittiotalet. Sen fick jag panik en gång till, skrotade det första arbetet, och hetsade ihop ett nytt om olika inriktningar inom feminismen, kammade hem ett MVG och blev dissad av mina "manliga" klasskamrater i flera veckor. Det var det värt.
Nåväl, en salig blandning mer eller mindre smickrande fakta om moi:

# Jag tycker det är intressant att så många är så intresserade av hur jag sover om nätterna sedan jag blev mamma. Jo tack, allt som oftast riktigt gott. Amma kan man göra i sömnen.

# Strax innan min farfar dog ringde han, troligen för att försonas, men jag lät bli att svara. Han hade inget tal kvar så det enda som hördes på telefonsvararen var hans ansträngda andhämtning och i bakgrunden en irriterad vårdpersonal som sa något i stil med det är bara en telefonsvarare fattar du väl och sedan ett klick. Jag funderar ibland över om jag inte borde ha lite dåligt samvete, men jag lyckas inte frambringa något sådant.

# Jag kommer ofta på mig själv med att sänka mig till en lägre nivå i samtal med kollegor. Undviker svåra ord och komplexa sammanhang. Refererar inte till sånt jag sett eller hört i lite "seriösare" media än jag vet att de konsumerar. Jag har blivit särskilt uppmärksam på det sedan i somras då jag märkte att sommarvikarierna i sin tur gjorde på samma sätt mot mig.

# Jag är allergisk mot margarin. Inte bokstavligt. Men jag tycker att det är en vidrig produkt och skulle aldrig komma på tanken att köpa hem det eller använda det på jobbet. (Att trycka i mig hektovis med härdat fett i form av fredagsmys har jag däremot inga större problem med.)

# Jag när en hemmamammadröm (inte hemmafrudröm, big difference). När hemulen var bebis och livet var ständig motvind och grått väder kändes det som ett straff att vara stationerad på hemmaplan. (Det betyder inte att jag inte älskar mitt barn och yada yada yada, bara att det inte är min grej att hänga med folk som inte kan förflytta sig och/eller kommunicera på ett vettigt sätt. Typ.) Nu däremot är det på gränsen att jag skulle kunna offra en kroppsdel för att ha möjlighet att vara morsa på heltid. Jag avskyr att lämna bort min unge till andra vuxna med andra ideal för att kunna gå till ett jobb jag inte precis trivs så bra med att jag hjular dit om morgnarna.

# Igår köpte jag ett schampo för över tvåhundra kronor. Det har jag inte ett dugg dåligt samvete över, inte för att jag tjänar vansinnigt mycket pengar utan för att jag vet att det är värt det (vollevallebjän). Men när jag unnar mig en klädtrasa för inte många fler kronor har jag ekonomisk ångest i flera dagar efteråt. Logiken i det?

# När jag var en obstinat tonårssnärta, för en sisådär tio-femton år sedan, var min styvpappa aldrig sen att påpeka att de tv-program jag tittade på var fördummande samt att det var den som körde bilen som bestämde vilken radiokanal det skulle lyssnas på – alltid p1. Då fanns det inga gränser för hur mycket det störde mig, idag anser jag att han hade helt rätt. Alltid p1.

La luggo

Surprise! Här kommer jag med en käck liten lugg. Misstänker att jag inom kort mest kommer vara förbannad på den så jag passar på att njuta medan den ännu bär spår av frisörens kärleksfulla omvårdnad, även om de ljuva västkustvindarna, samt det faktum att det här är premiären för självporträtt by mobilkamera, bidragit med en lätt sinnesslö look.

Därför älskar jag Språktidningen

Det kommer dröja innan jag äter remoulad igen

Först svart ilska, i nästa skede besvikelse och sorg. Ungefär så kändes det när jag öppnade kylen och möttes av 25 portioner remouladsås. Med curry. Som tippade rakt ut över mina fötter.
Spontant fick jag lust att dräpa någon, men lyckades stå över den impulsen och klev istället bara ur tofflorna och gick och duschade av fötterna och nedersta decimetern ben och byxor.
Självklart hade jag inget ombyte med mig och självklart hände detta idag då jag ska iväg och förlusta mig direkt efter jobbet. Så här sitter jag nu och väntar på Alingsåspendeln och drömmer om varma och torra benvärmare och en värld fri från majonnäsbaserade såser.
Baaajskooorv!

Min äkta hälft kan sedan igår stolt(?) titulera sig trettioplussare

Kaffe på maten och hembakade småkakor: 5 stofilpoäng.

Åttiotalet ringde och ville gå tillbaka sitt frisyrknep

Jag rostar müsli i varmluftsugn och när jag öppnar luckan för att röra om får jag till det perfekta musikvideohårblåset. Varför är ingen här och ser mig?

Snäppet värre än när ett träd faller och inga buddistmunkar är där och lyssnar.

Tack, men nej tack, jag nöjer mig med ett barn

Vast landscapes

Den här fasen då allt alltid måste ligga på golvet, vid vilken ålder går den över?

Vardagsnonchalans

En serie händelser resulterade i att jag även denna morgon såg bussen åka och därför fick sitta och vänta på nästa och lukta på en kollegas cigarettrök i nio minuter. Som om det inte vore illa nog att jag tjafsat med ungen helt i onödan, jag hade ju kunnat ta bestyren i hennes tempo och ändå hinna med samma tur, blev jag alltså tvungen att konversera artigt mannen som gett om ens ett halvdant jobb ett ansikte istället för att få njuta av att hålla käften och stirra rätt ut i tomma intet.
Jag hann också med att konstatera att hur sen man behöver vara innan man börjar känna sig stressad är jäkligt relativt. Hos mig går pulsen upp något av vetskapen att jag kommer glida in på sekunden, eller i värsta fall till och med några minuter sent. Min reskamrat däremot var inte det minsta störd över detta. Trots att han började en halvtimme tidigare än mig och därmed blev trettiotre (33) minuter sen utan att ringa och förvarna.

Alex, så här var det med amning i USA vs. Sverige

Någonsin ammad (vid 1 vecka)
USA: 73,4%
Sverige: 97,3%

Amning vid 6 månader
USA: 43,4%
Sverige: 67,7%

Exklusiv amning vid 6 månader
USA: 13,6%
Sverige: 12,3%

Amning vid 1 år
USA: 22,7%
Sverige: 17,8%

Källa: Amningsnytt nr. 3 2010

Never trust a colleague

Kristall är ju alltid uppskattat, sa tanterna på mammas jobb när min morbror skulle till att fylla fyrtio och hon drabbats total presentblackout. Ja, kristall är en utmärkt gåva till den som bor på Nillas väg* och inte har något annat att fylla bokhyllan med, men till en mentalt frisk lillebror i sina bästa år?
Jag minns inte vad han fick till slut och jag vet inte vad hemulfadern ska föräras med på söndag då han går och blir trettio, men jag kan tala om att han varken kommer få ett presentkort på kläder eller en flanellskjorta, vilka var mina kollegors allra bästaste tips.



* Nillas väg är det lite ruffa området i min uppväxtstad.

Asså, kan ni småbarnsföräldrar prata om något annat än bajs eller?!

Hemulbarnet har inte lagt en kabel sedan i fredags. Jag gillar inte att prata över huvudet på henne (när hon står bredvid alltså, här på bloggen är det en helt annan sak såklart), så jag sa så diskret jag kunde till inte-min-favoritfröken-men-ungen-gillar-henne-tydligen att det vore bra om de kunde hålla koll på om hon gör nummer två idag och meddela pappan i eftermiddag. Inte ett så avancerat uppdrag tyckte jag. Fröken höll inte med. Hon vände sig istället till barnet och sa med myndig stämma att idag måste du bajsa.
Och så undrar folk varför så många barn har issues med toalettbesök.

Ungefär som alla andra

20.58: vi äter mazarintårta och dricker kaffe. Moget.

Det sociala arvet

Jag förstår dig mycket väl vad du känner för att ha med mig att göra.Lika lite som jag ville ha med min far att göra när han var full och äcklig vill du ha med mig att göra när jag är påtänd äcklig och pladdrig.Jag har ransakat mig själv och insett hur mycket fel jag har gjort under årens lopp.DET ÄR ENORMT MYCKET MISSTAG JAG GJORT TACK VARE MITT MISSBRUK.JAG ÖNSKAR ATT VI KAN ÖPPNA VÅRA RELATIONER IGEN OCH JAG LOVAR DU SKALL INTE BLI BESVIKEN .många kramar och tankar från mig till Dig.pappa

Det är ju så hjärtat blöder, om det inte vore för att jag visste att avsändaren är en man som aldrig gör något för någon annans vinning än sin egen. Då är en dotter bra att ha. En lintott är fan the shit man behöver någon som bär väskan genom tullen eller en hyrestrea betald av socialen. Men liten blir stor och inser att blodsband inte är synonymt med tacksamhetsskuld.

Vad är det för föräldrar som lär sina barn att svära?!

Ni vet hur det är. Man glider in på förskolan, börjar klä av sitt barn jacka och skor, kikar kanske lite bland extrakläderna... Då plötsligt, med eftertryck och inlevelse, ett rungande jävlar! ur den lilla munnen på tvåochetthalvtåringen som dittills obemärkt stått bredvid och spanat på en.
Hack i skivan. Hela världen stannar upp en sekund. Vad nu? Vad sa hon? Har hon vuxit upp i en borstbindarstuga?
Eller med en ganska vanlig mamma, en sån som jag, som har lite svårt att hålla tillbaka den inre tornedalingen när jag rusar in i badrummet och sparkar omkull en potta full med kiss.
You'll never know.

Gammal=värdelös

Jag funderar ofta över vad min mamma hade gjort för att förtjäna att dö 49 år gammal. Andra dagar tänker jag att det blev som det blev för att hon var för god för att förtjäna att bli gammal.
För om inte jag eller något av mina syskon hade haft möjlighet att ha henne hos oss då så hade hon förr eller senare suttit som "mina" tanter och bleknat bort. Jo, det är vad de gör. Det är så den svenska demens- och äldreomsorgen ser ut idag. Och jag skäms över att jag som sett den från insidan inte orkar ta fighten med den stora organisationsdraken som institutionaliserar medmänniskor till att be om lov att få gå på toaletten. Om det inte är till för mycket besvär för dig.
Jag räknar ner tills min anställning löper ut sista november, tänker inte ansöka om förlängning, för jag tror inte att det är särskilt nyttigt i längden att jobba på en arbetsplats som man går tårögd ifrån på eftermiddagarna.

Liten men streetsmart

– Du sitter där.  Jag står. Håller i mig här.

Det är något som inte stämmer här

06.59: Hemulbarnet är lämnat. Tjugo minuter tidigare än på mycket länge. Ingen osämja. Vad har jag glömt?

Tapeter överallt. Far out.

– Mamma, många tapeter överallt.
– Ja, det har du rätt i. Vi har tapeter på alla våra väggar.
– Tapeter här, här, här... Tapeter i mina ögon. Tapeter i mina öron. Tapeter i min mun. Tapeter i min näsa.

Eh, vad var det just som hände här?

Vissa har meriter, andra har ett oväntat namn

Kanske lite brittsommar ändå

Säg det (helst inte) med ett leende

Det är så jag får lust att krypa ur skinnet när folk levererar kritik i form av smilogram. Ett litet tillgjort skratt först och så ett illa inlindat klagomål:
– Tihi, jag blev lite orolig när du var borta så länge.
(– Du menar när jag lämnade min arbetsplats under min obetalda rast och sedan gick direkt till mötet, precis som jag sa i morse att jag skulle göra?)

Den ännu fegare varianten, att adressera skitsnacket till min avkomma:
– Skrock skrock, jasså, mamma hade lite bråttom i morse. 
(– Förvisso, men det är inte därför barnet inte har skor på dig. Nej, hör och häpna, hon fick välja kläder själv. Och jag tror inte hon tar skada av att sitta barfota i vagnen fem minuter när det är tio grader varmt ute. Skorna har jag förresten med mig här i väskan, så ligg nu inte sömnlös över det i natt.)

Fast priset tar ändå tjejen som satt framför mig på bussen i morse. Över telefon ställde hon sin partner mot väggen. Light.
– Hihi, asså, när jag skulle logga in på facebook i morse så stod det att någon hade försökt ta sig in på mitt konto från Paris igår och jag vet ingen annan som är i Paris just nu så... Mhm, mhm. Hihi, näää, hade du tråkigt på hotellrummet och försökte knäcka alla mina lösenord? Mhm. Hihi, oj, hur ska jag komma ihåg mina lösenord om jag måste byta varje vecka. Mhm. Hihi, du kanske skulle söka till typ någon spionskola. Mhm. Ok, puss, hej.
(– Är du på riktigt? Dumpa honom!)

Dagens outfit: ambivalens

Såg en tjej som bar Henry Lloyd-jacka och palestinasjal. Samtidigt. Är inte det lite som det häringa med facebook-grupper och gilla-knappar och sånt? Typ hej, här kommer jag och adopterar varenda modeattiralj/åsikt som finns, bara någon presenterar den snyggt för mig. Eller har jag missat något?

Oktober: strumpbyxor och fårskinn

Så uppskattat att ungen vid ankomst till förskolan inte hade några planer på att följa med in.

Senast när hon flyttar hemifrån slutar jag

Oj, så många bittra tårar jag gråtit över amningen. Suttit sammanbiten och förbannad, det var ju det där med tålamodet då, och muttrat att det kanske vore lika bra att lägga ner och satsa på den där härliga goa ersättningen som inte alls är jobbig att blanda till med en gallskrikande bebis i famnen och som är så himla smidig att ha med sig ut på stan och som är en välsignelse för alla oss som inte har något bättre för oss än att diska och koka flaskor och nappar. Men nu blev det inte så.

Jag gav mig fan på att jag skulle få till det, läste allt jag kom över på ämnet och blev amningshysterisk på kuppen. Upprörd igen. Den här gången över all information som man aldrig får av dem som säger sig kunna och vilja väl. För mig tog det, helt i onödan, fyra månader att få igång amningen så att jag kunde ge mitt barn bröstet när, hur och var jag ville – precis lagom tills det var dags att introducera smakportioner för att inte missa smakfönstret, och då behöver man ju äntligen inte amma längre. Hade en BVC-sköterska, eller för den delen någon annan auktoritet på området, försökt tuta i mig idag att ett sådant existerar så hade jag anmält henne.

Det är där, någonstans runt halvåret, som så många slutar amma. Tyvärr, skulle jag säga, för att amma ett lite större barn är inte som att amma en bebis. Tro mig, jag skulle inte ha fortsatt i snart två och ett halvt år om jag fortfarande var tvungen att sitta bekvämt och palla upp med kuddar och fan och hans moster varje gång det ska snuttas lite grann.

Att amma är ett underbart sätt att umgås med en ett- eller tvååring som inte har tid och ro att vara stilla mer än tre sekunder annars. Det önskar jag att fler fick möjlighet att erfara, istället för att se tillbaka på sin amningsperiod bara som en uppoffring.

Tålamod är för töntar

En vän bodde en gång i sin tur ihop med en vän som var gravid. Som jag har fått det berättat för mig funkade det inte helt friktionsfritt och min favoritpassage i historien är när den hormonrubbade lägenhetsinnehaverskan får ett bryt på min vän för att hon tar sig friheten att rosta ett par skivor bröd. Den pregnanta står nämligen inte ut med stanken som sprider sig från köket, via hallen, genom den stängda dörren in till honmonstrets håla i det mörklagda sovrummet.
Inte helt olikt terrorn min familj lever under. Med skillnad för några detaljer. Att jag inte är gravid till exempel och att mitt tillstånd alltså inte uppvisar några tendenser att vara övergående.
Tidigare idag låg jag på sängen, rödglödgat rasande över en kladdig pajdeg, och störde mig så att det gjorde fysiskt ont på att fadern i familjen envisades med att hantera en prasslig jävla påse med kattfoder. Två rum bort. Det är han eller jag, tänkte jag. Slutar han inte nu kommer a) mina tinningar explodera eller b) jag gå ut i köket och nacka honom.
Sunt.

(Vi lever båda ännu.)

Ketchupeffekten

Jag lämnade en kommentar hos ketchupmamman häromdagen. Vips så hade jag tre gånger så många läsare som en normal dag. Herregud kvinna, what are you? Någon slags storbloggerska?