För att jag gillar att gå genom livet med blodsmak i munnen

Jag och hemulen sticker iväg på gerillaträff över helgen. Vi bör lämna hemmet klockan 10 imorgon förmiddag för att hinna i tid till centralen och den fem timmar och två byten långa tåg- och bussresan. På söndag slipper vi buss men måste istället byta tåg tre gånger. Wish me luck.

Som fan läser bibeln

Titt som tätt stöter man på smått absurda amningsrelaterade artiklar, skrivna av journalister som antingen "bara" har dålig koll på ämnet eller som i värsta fall är rent amningsfientliga*. Nej, Louise dog inte för att hon ammades – även om hon troligen hade mått bättre om hennes föräldrar börjat introducera fast föda i hennes kost efter sexmånadersdagen, eller om hennes mamma hade ätit ett kosttillskott – utan snarare på grund av utebliven behandling. För ersättning är så vitt jag vet inte ett läkemedel mot bronkit, lika lite som kål och lera är det, men vad vet jag? Jag är ju varken läkare eller medicinjournalist.

* Nej, jag menar inte att alla måste älska amning, men som journalist bör man försöka förhålla sig oberoende och låta bli att låta sina egna åsikter och känslor färga arbetet.

Uppdatering: Solängel, Sagogrynet och Cecilia uppmärksammar också artikeln idag.

Varför är man inte sjuk lite oftare?

Jag är hemma från jobbet med feber och stora tröttman. Eftersom det går vinterkräk på Hemulens förskola får hon också passa på att vara hemma och bli understimulerad. För bortsett från att disken har förflyttats från bänken till diskstället och ett par-tre laggar bananplättar har stekts och ätits har det inte hänt n å g o n t i n g här idag.

Parkettkamouflage

Hello darkness my old friend

Sist på bollen vill jag passa på att säga ett par ord om omställningen till sommartid. Det är såklart aldrig kul att förlora en timme bara sådär, men håll med mig om att det mesta är mycket snyggare i mörkret. Mina jeggings till exempel. Rena och fräscha. Och täckta med ett tjockt lager vinterpäls skulle det visa sig när jag klev ut genom porten och rakt in i den mindre förlåtande soluppgången. Men jag överlevde dagen och människorna jag åkte spårvagn och buss med var finkänsliga nog att inte be mig gå längst bak i fordonet, dit pälsdjuren annars är hänvisade.

Imorgon bitti ska jag testa att kompensera avsaknaden av dagsljus med att tända lampan medan vi gör oss i ordning här hemma.

Ojämställdhet i vardagen – klyschor

Jag har bytt däck på bilen en eller två gånger och då enbart för att upprätthålla något slags sken av jämställdhet. Kolla här, mammor kan också svära och ha oljiga händer, liksom. Likaså är mitt intresse för service och reparationer av fordonet ganska svalt. För övrigt har jag inget körkort och vägrar sedan en tid tillbaka att ens åka bil tillsammans med min familj. Orka umgås med åksjuka gnällspikar.

Ny teknik till hemmet får personen av hankön, alltid flankerad av ett ivrigt barn, installera. Sen får han förklara för mig hur man handhar pjäsen, medan ovan nämnda barn gör sitt bästa för att tjata hål i mitt huvud genom andra örat. Visar det sig att det rör sig om knapptryckningar eller liknande i fler än två steg så får det vara. På jobbet är jag dock konstigt nog inte alls särskilt handfallen utan sätter mig gärna in i maskiners samtliga funktioner och slänger glatt och initierat käft med hantverkare.

När det ska lyftas tungt eller utföras uppdrag som kräver minsta antydan till kondition, typ springa en extra sväng till affären tre minuter innan de stänger eller från hållplatsen och hem för att hämta något vi glömt utan att sinka oss och missa spårvagnen, är jag inte den första att anmäla mitt intresse utan satsar hellre på att ignorera problemet tills någon annan (gissa vem) löser det.

Och visst är det roligt att göra om hemma. Så länge det handlar om att titta på inredningsprogram, åka och kolla på tapeter eller måla med den lilla penseln längs lister. Men bredspackla och stå och nöta med roller, njet tax. Det överlåter jag hellre åt ett proffs (läs: den som till följd av mitt undvikande beteende börjar bli erfaren på området).

Sen finns det förstås härligt kvinnliga sysslor som per automatik är mina uppgifter också, bortsett från att blogga och gnälla då, t.ex. att komma ihåg födelsedagar, införskaffa samt slå in presenter. Inte för att min man är särskilt inkompetent på området utan för att jag tycker att det är roligt. All shopping som inte innebär att jag måste klä av mig i trånga utrymmen med lysrörsljus är rolig shopping. And while we're at it, pax för att åka och storhandla!

Som jag nämnt i tidigare inlägg är det jag som har slightly bättre koll på ungens klädstorlek och därmed är jag också den som plockar undan för små plagg och leksaker och böcker som ungen vuxit ifrån, har mest att säga till om vid sortering i spara-, slänga-, skänka- och säljakassar samt som lappar och lagar trasiga men fortfarande funktionsdugliga kläder.

Jag lägger dessutom oftare in mitt veto i uppfostringsfrågor och kommer betydligt frekventare än pappan med anmärkningar av typen jag brukar göra så här (meaning: gör så här). Dessutom tar jag för givet att jag ska ha sista ordet när det kommer till hur ofta och hur mycket sötsaker det är ok att ungen sätter i sig, och det beror inte på att jag skulle vara mer av en renlevnadsmänniska än någon annan i hushållet utan för att jag har fått för mig att det faller under mina befogenheter i egenskap av köksfascist.

Ojämställdhet i vardagen
Ojämställdhet i vardagen – pengar
Ojämställdhet i vardagen – städning
Ojämställdhet i vardagen – mat
Ojämställdhet i vardagen – disk och tvätt
Ojämställdhet i vardagen – barn

Årsmöte med mammas odlarförening. Jätteroligt.

Den går att sova i. Shrimp style.

Studsmatta på Järntorget. Bra initiativ.

Hej varningsklockor!

Idag var dagen då det plötsligt var mitt fel att mannen var tvungen att häva ett syskrin i golvet.

Ojämställdhet i vardagen – barn

Oj, som jag hållit er på halster nu, men jag försäkrar att cliffhangern var helt oavsiktlig. Undrar vad det är mitt undermedvetna försöker säga mig när jag missar just den delen. Barn? Jämställdhet? Nej, det vet jag inget om.

Att skaffa barn är kanske inte det ultimata sättet att boosta sitt förhållande. Utrymmet för överrasknings-picknickar med champagne och jordgubbar och spontant passionerat matsex i varje vrå av lägenheten minskar helt klart. Liksom tillfällena då man har chans att ens prata mer än tre ord med varandra utan att bli avbrutna. Det ska jag inte sticka under stol med. Vissa hävdar också att de små liven är spiken i kistan för jämställdheten, men riktigt så långt vill jag inte sträcka mig. Vi lever nog varken mer eller mindre ojämställt idag än för tre år sedan.

Let's skissa lite i grova drag. Föräldraledigheten delade vi rakt av så sett att vi inte har överlåtit några dagar till varandra. Jag var "ledig" i nio månader, pappan i tio och en månad överlappade vi varandra och var hemma alla tre tillsammans, för att övergången skulle gå så smidigt som möjligt. Hans dagar är slut medan jag har kvar så att det räcker till ett "jullov" eller två – vi gillar inte riktigt tanken att lämna på jourförskola i främmande lokal, med främmande pedagoger, och är glada att vi kom på tanken att inte bränna alla föräldradagar innan ungen började på förskola.

Jag börjar tre timmar senare än min man och lämnar därför på förskolan varje morgon (om inte omständighetena är alldeles extraordinära, vilket har hänt två-tre gånger hittills). Allt som oftast är det i gengäld han som hämtar. Vabbar gör vi nog i snitt varannan gång, kanske att pappan varit hemma något oftare på sista tiden eftersom de haft det relativt lugnt på jobbet medan jag just börjat på ett nytt ställe.
Kuriosa i sammanhanget: Jag har fått frågan varför jag som jobbar på en förskola inte har med mig ungen dit istället för att "lämna bort henne". Svar: För att jag jobbar när jag är på jobbet. Ett produktionskök fullt med varma, tunga och vassa föremål är dessutom inte någon vidare lämplig plats för ett litet barn att vistas i några längre stunder.

Nattningen tar jag hand om nästan varje kväll. Det har visat sig effektivast då jag är den av oss som har bröst. Undantagen är de kvällar jag inte är hemma eller då barnet får för sig att prova något annorlunda, då sker proceduren medelst sagoberättande och tar ungefär hundra gånger så lång tid. Eftersom det som sagt är jag som ammar så är det också jag som hanterar nattliga uppvaknanden, vilket det på sistone blivit färre och färre av. *tar i trä* På helgerna får vi ligga och dra oss en dag var. Jag föredrar att ha sovmorgon på söndagen, så mycket sovmorgon man nu kan kalla det när när kiddot kommer in med jämna mellanrum för att delge mig detaljer om vad som försiggår i köket/vardagsrummet/badrummet/kattlådan.

Aktiviteter är hemulfadern bättre på. Eller vi gör snarare olika grejer med avkomman. Han verkar helt enkelt tycka det är roligare med de stora grejerna, som att åka till badhuset, gå på bio eller Universeum, medan jag är latare och försöker slå två flugor i en smäll och satsar mer på att engagera den lilla i vardagsysslor, typ disk, matlagning och bakning och under säsong att hänga på odlingslotten. Och vi är båda ganska duktiga på att förköpa oss på kläder och prylar till vår unge, men jag anser mig vara lite bättre på att rensa ut för små kläder och leksaker och böcker som vuxits ifrån.

Frågor på det?

Ojämställdhet i vardagen
Ojämställdhet i vardagen – pengar
Ojämställdhet i vardagen – städning
Ojämställdhet i vardagen – mat
Ojämställdhet i vardagen – disk och tvätt

Länkkärlek

Jag tackar och tar emot när försök-att-inte-se-så-snygg-ut-Alexandra listar föräldrabloggar.

Kan man inte säga något snällt så kan man lika gärna knipa näbb

Killen i affären ba: Det blir tiotusenåttiofem kronor. Betalar du handpenning eller hela beloppet idag?
Och jag ba: Hela beloppet. *ångest* *stressreaktion*
...
Hemulpappan ba: Hur ska du få in den genom dörren?
Och jag ba: Vad menar du? Jag rullar väl in den.
Och han ba: Den är rätt bred.
Och jag ba: Ok, jag kanske inte tänkte på det, men då får jag väl göra som alla andra i det här huset och ha den i barnvagnsförrådet då. Om den går in genom den dörren. Fan också! I värsta fall får jag väl ha den under trappan i svalen.
Och han ba: Köpte du något lås då?
Och jag ba: *blir fjorton år och ställer till en scen* Jag får väl köpa det på torsdag när jag hämtar ut den då.

Jag tycker det är skitjobbigt att unna mig dyra grejer och tål ingen som helst kritik när jag väl gör det. Idag har jag köpt en cykel och en kärra som jag kan ha barn och matkassar och annat skrymmande i. För det vill jag ha stående ovationer, beröm för min goda smak och handlingskraft samt stöttning när det visar sig att jag, trots att jag gått och filat på det här köpet i månader, har missat vissa rätt viktiga detaljer. Ok?

Ojämställdhet i vardagen – disk och tvätt

Mannen i huset har en gång i tidernas begynnelse jobbat på tvätteri, så gissa vad! Just precis, eftersom det är den i familjen som är kock som utom i undantagsfall lagar maten så är det det före detta tvätteribiträdet som sköter byken. Eller så är det inte alls därför han tvättar utan för att han är noggrannare och jag mer sugen på att blogga än på att ränna omkring nere i källaren om kvällarna. Vad vet jag? Jag tycker inte att det är värt att jinxa min fördelaktiga situation genom att börja nysta i det.

På diskfronten kör vi ett lite mer anarkainspirerat tänk. Vi hoppas att det antingen ska ske ett mirakel eller att någon annan ska ta hand om eländet. Med jämna mellanrum utbrister någon av oss att det är den andres tur och ibland funkar det. Tyvärr(?) är det nog inte mer spännande än att om man skulle börja föra statistik så skulle det antagligen visa sig att vi snittar på varannan gång, även om det känns som att det alltid är jag som står där och gnider. Ungen diskar för övrigt ganska mycket hon med, men hellre än bra. Hoppas intresset håller i sig tills det faktiskt gör någon nytta.

Vi har också lite olika tillvägagångssätt. Jag smådiskar "gärna" samtidigt som jag lagar mat och börjar med de skrymmande grejerna, kastruller, byttor, plåtar och dylikt, vilket medför att travarna med tallrikar och lagret med bestick i botten på diskhon kan bli rätt omfattande innan jag avslutar det jag påbörjat. Min partner in crime gör hellre tvärt om, fokuserar på uppgiften, laddar upp med musik och går systematiskt igenom hela porslinsberget, fyller diskstället, torkar och börjar på ny kula. Om han lämnar kvar något så är det i så fall vast landscapes av blötlagda gigantokärl som klättrar ut över spisen och arbetsytorna.

Ojämställdhet i vardagen
Ojämställdhet i vardagen – pengar
Ojämställdhet i vardagen – städning
Ojämställdhet i vardagen – mat

Tänk om amning var en icke-fråga

Om det inte var något konstigt att ha en åsikt och amma samtidigt. Och den man pratade med fokuserade på vad man hade att säga istället för att det låg ett barn och åt mellanmål i ens famn. Så är det faktiskt i stora delar av världen, men inte på ställen som räknas såklart, för hur skulle det se ut egentligen?

Tipstack till Höstlycka!

Kom igen odlingssäsong, kom igen!

Introducing: Livmodertröjan

Flexibel nog att rymma en ammande treåring. Är det här en syn ni amningsmotståndare föredrar framför en bit hud när ni går på café? Be careful what you wish for.

Freaky friday!

Jag är i det stora köpcentret. Precis som ungefär tiotusen andra personer. Uppdrag: köpa födelsedagspresent till en treåring som inte är min egen.
Jag dör lite inombords.

Ojämställdhet i vardagen – mat

De kvinnor jag känner som lever ihop med hantverkare brukar inte överdrivet ofta snickra verandor och experimentera med starkström. Varför skulle de? Min man lagar i enlighet med samma princip inte särskilt mycket mat. Visserligen är det ju inte så ofta man behöver en ny veranda, ett normalt hus har oftast inte mer än två entréer och en veranda har i regel åtminstone några års livslängd, medan mat ska lagas vareviga dag, men ni fattar nog vart jag vill komma.

Det är jag som tar de yttersta besluten vad gäller vad vi ska äta och det är också jag som köper och lagar maten nästan jämt. Eftersom jag har rätt mycket exter för mig i butiken – det ska läsas innehållsförteckningar, klämmas, kännas, luktas och jämföras – så är det att jämställa med ett straff för min stackars äkta hälft att bli skickad att göra mer avancerade inköp än av typen "mjölk, bananer och Bregott".

Frågan är om det skulle sett ut på samma sätt även om mat inte var mitt yrke. Som tur är kommer vi aldrig få reda på det.

Ojämställdhet i vardagen
Ojämställdhet i vardagen – pengar
Ojämställdhet i vardagen – städning

Is that a banana in your pocket?

Ja, korrekt iakttaget. Och ja, jag har en kamouflagemönstrad vår-/höstjacka. Det kan man tycka är lite white trash om man vill. Det är helt ok.

Ojämställdhet i vardagen – städning

Det är ingen överhängande risk att vi kommer städa ihjäl oss – vare sig jag, pappan eller ungen – senast igår upptäckte jag att vi har ett gäng små tomtar kvar på skrivbordet. Vi väntar helt enkelt ut varandra och den som först får ett bryt tar itu med det.

Badrummet tar vi när det börjar se skabbigt ut, vilket är ganska snart när minst en av familjemedlemmarna har en ganska experimentell inställning till hygien, eller efter att den av oss som odlar skägg ansat detsamma. Dessutom dammsuger vi där ett par-tre gånger i veckan eftersom kattskrattorna inte lärt sig borsta av fötterna innan de kliver ur lådan, resten av lägenheten ungefär varannan gång. När mannen i huset dammsuger blir det ofta gjort på rain man-nivå, med olika munstycken och knästående på den luddiga mattan samt vid soffan för att inte missa ett enda katthår. När jag gör det blir det ordentligt gjort. Varken mer eller mindre.

Speglar och andra blanka ytor är det oftast hemulfadern som rengör, jag tror ärligt talat inte jag har putsat ett enda helt fönster hittills under mina snart 29 år, däremot punktmarkerar jag ofta med en microfibertrasa när le kid har fascinerats av en sopbil, hund eller något annat som passerat utanför. Likaså är det mannen i huset som kammar hem guldstjärnor i dammtorkningsklassen.

Köket har jag någon form av övergripande ansvar för, antagligen för jag är den enda i hushållet som gått Anticimex kurs i livsmedelshygien och är den som lagar i stort sett all mat. Det ser sällan ut som på bilderna i Gourmet där inne, men man blir inte heller matförgiftad hemma hos oss.

Bäddar rent gör (oftast) jag och barnet i samband med att vi har tvättid eftersom vi har begränsat med utrymme för smutstvätt, dessutom innebär det att man får en rutin på det och slipper gå och noja över hur länge sedan det egentligen var det blev gjort senast.

Sopor och kompost ställer vi innanför dörren i hallen, så tar den som först har ett ärende ut ur lägenheten med sig påsarna, vi har turen att ha Molokar för båda delar precis utanför porten. Sånt som ska till återvinningsstationen är det däremot sämre ställt med eftersom den inte direkt ligger på vägen till någonting. Lögn. Egentligen ligger den mellan vårt hus och torget, men orka. Till slut får det helt enkelt inte plats mer metall och glas under diskbänken och då måste någon pappan gå. Pant tar den som råkar komma ihåg det.

Ojämställdhet i vardagen
Ojämställdhet i vardagen – pengar

Amma vidare!

Ni har väl inte missat nya bloggen Amma vidare? Så här beskriver nätverket bakom bloggen sig själva:

Amma vidare är ett nystartat nätverk med människor som vill vidga den svenska amningsnormen. Normen säger att man ska amma nyfödda men sluta under barnets andra halvår och många av oss som gör på andra sätt möts av negativa reaktioner, fördomar och okunskap. Det här vill vi göra något åt genom att synliggöra amning utanför normen.

Här på bloggen kommer vi skriva om att amma vidare, alltså att fortsätta amma när de flesta slutar. Vi kommer också skriva om att amma vidare ur ett bredare perspektiv, att till exempel amma fritt även när barnet börjat smaka fast föda, att syskon- eller tandemamma, att amma adoptivbarn eller på andra sätt amma utanför normen.

Ojämställdhet i vardagen – pengar

Jag antar att det inte är någon idé att jag försöker linda in det. Min man jobbar heltid och jag någonstans mellan 50 och 75 procent, han tjänar dessutom bättre per timme och jag har en jävla massa mer i studielån. Barnbidraget går traditionsenligt in på mitt konto och när lönen kommer betalar han räkningarna medan jag handlar maten i nio fall av tio.

Sparande, kläder och prylar till ungen, varandra och oss själva lägger vi nog ungefär lika mycket var på och när den enes konto är tomt medan den andra har pengar kvar så för vi över lite fickpengar så att ingen behöver gå och rota i papperskorgar efter tomglas eller pantsätta släktklenoder. Det funkar bra. Vi tjafsar sällan om ekonomin.

Om jag fick ändra på något i det här upplägget så hade det varit trevligt om jag drog in lika mycket som honom. I nuläget är jag dock inte beredd att jobba heltid eller mer för att uppnå det – såvida det inte innebär att han kan gå ner motsvarande i arbetstid utan att vi blir tvungna att börja äta tyskt dioxinkött och grönsaker odlade i Tjernobyl – och inte heller har jag hittills ramlat över ett heltidsjobb inom mitt område som jag varken är över- eller underkvalificerad för.

Hellre att ungen slipper vara tio-elva-tolv timmar på förskolan och att vi kan undvika hell hour än att vi jobbar och tjänar exakt lika mycket under småbarnsåren. Kvinnofälla? Eventuellt.

Ojämställdhet i vardagen

Bara något litet att drömma mardrömmar om

Ojämställdhet i vardagen

Snacka går ju, men hur står det egentligen till med jämställdheten till vardags? Inspirerad av bland andra Onekligen, Colombialiv och A.M.O. tänkte jag rannsaka mig själv en tid framöver. *ångest*
Det kommer handla om pengar, städning, barn, mat, disk och tvätt, klyschor och millimeterrättvisa.

PS. Jag tänker mig fler inlägg på tema försoning. Jag ska bara försonas lite mer först.

Grodperspektiv

När jag var liten ritade jag alltid en prick under munnen på mina huvudfotingar. Till sist var det pappa som löste gåtan. Det var skuggan man ser i hakgropen om man tittar på stora människor nerifrån.
Ungefär så här ser jag alltså ut ur min unges point of view.

Kattfnatt

Nu känns det lite bättre

Mera tjejkväll

Nu firar vi att det äntligen är helg med lite skrikfest.

Tjejkväll

Hemulen har inte vilat på förskolan idag, så hon tar igen det nu. En timme har hon sovit. Klockan är kvart i sex. Jag antar att jag kommer få njuta av ovuxet sällskap när jag ska försöka se På spåret-finalen ikväll. Pappan ska iväg och spela biljard. Jag ska få ett nervöst sammanbrott.

One of those mornings

Psykbryt 1:
– Men jag vill inte att det ska vara morgon.

Psykbryt 2:
– Men du skulle inte slänga det pappret i toaletten. Jag skulle. Nu måste du ta upp det.

Psykbryt 3:
– Men jag vill inte ha de här kläderna. (Hon hade själv valt dem cirka en minut tidigare.)

Psykbryt 4:
– Men jag kan inte klä på mig själv, du måste hjälpa mig. Neeej, du får inte hjälpa mig, jag kan själv.

Samtliga före klockan sju på morgonen. Antal minuter efter tidsplanen vi lämnade hemmet: 35

Att du ids!

Så sa en kvinna till mig, då hon för ett tag sedan fick reda på att jag fortfarande ammar min unge. Den kommentaren har liksom fastnat, inte för att den sårade mig – jag har känt den här kvinnan nästan hela mitt liv och vet att hon uttrycker sig rakt på sak vad det än gäller – utan för att den så väl beskriver mångas inställning till (andras) amning, oavsett om de har egen erfarenhet eller ej, som att amning är någonting jobbigt och självuppoffrande.

Och visst, det är det ibland. Precis som nästan allt annat man får med på köpet när man blir förälder. Det är klart det är jobbigare att ta hand om både sig själv och minst en person till än att bara ha sig själv att tänka på, men jag tycker att det är tråkigt att amning så ofta framställs som bara vara pest och pina. Och att ersättning, välling, tidig introduktion av smakportioner, metoder som ska "lära" barnet att somna på egen hand, avvänjning... med mera många gånger målas upp som det (enda) lätta och smidiga sättet, som automatiskt ger föräldrarna, framför allt mamman, frihet, jämlikhet och egentid.

Att det sen inte är alla som av förtjusning hjular ut i köket och blandar ersättning för femtioelfte gången den dagen, skrockar förnöjt där man sitter utanför dörren till ett rum där ens barn ligger och skriker eller myser när man måste sova med tight sporttopp för att hindra sin lilla från att komma åt brösten om natten får man komma underfund med själv under resans gång. För vissa känns det värt det, för andra inte.

Amningen har åtminstone för mig aldrig varit jobbigare än alternativen. När hemulen var nyfödd och tillmatades med ersättning började jag kallsvettas av stress och ångest bara jag tänkte på att diska och sterilisera flaskor och koppar och koka upp och svalna av vatten och blanda och hålla koll på hur länge varje batch stått i kylen. Jag förstår att många föräldrar börjar slarva.

När det var dags att börja med smakportioner hade jag god lust att bara skita i det och fortsätta helamma, men det gjorde jag ju såklart inte, trots att hon visade alla tecken på att inte vara redo. När "alla andras" barn glatt mumsade i sig en mängd motsvarande tio iskuber satt min unge och spottade och kväljde. Tänk om jag vetat då att det inte finns något "smakfönster" vid fyra till sex månader och att ett de flesta barn klarar sig gott på enbart bröstmjölk hela det första året.

När det var dags att sluta nattamma fortsatte jag bara, likaså lät jag påståenden om att barn över sex månader ska sova hela nätter passera. Lalalalalala bingo! Jag hör er inte!

Någon avvänjning tror jag inte att det blir. Än så länge är amningen ett trevligt sätt att äta mellanmål, umgås, trösta och bli sams, men den dagen den inte fyller de funktionerna längre lär vi båda tappa intresset ganska snart.

Pälskant på tillvaron

Det är sent och jag varken hinner eller orkar blogga engagerat om kvinnor, semlor eller kvinnosemlor (oh lala). Däremot vill jag gärna berätta att i morse när jag klev ur duschen kom genast en vinterpälsfällande (kastrerad) hankatt och strök sig mot mina blöta ben. Inte jätteangenämt. Typiskt män.

God morgon, dags att vakna

Återvändo

Gäddfisket med pappa var lyckat, 5-kilosgäddan i båten och glada och uppspelta styr vi hemåt för att dricka kvällste. Bilden 35 år gammal. Varje sommar återvänder jag till mitt moderland vid Kalixälven. Den mäktiga älven rinner sen årtusenden samma väg, 35 år är ingenting i det sammanhanget. Ett flöde utan referenser till mätbar tid.

Ett år. Chocken börjar släppa, men jag väntar fortfarande på att det här missförståndet ska klaras ut.
Jag pratar med henne en stund varje dag, när jag går mellan förskolan och spårvagnen, en promenad på knappt tio minuter då jag får vara ifred med mig själv och mina tankar som aldrig annars.
Min mormor och morfar finner sin tröst i att ta en kopp kvällste och titta ut över den där gamla älven, där deras förstfödda vaggas i evigheten.

Men då kan ju du skaffa tre istället, så jämnar det ut sig

Man ska aldrig säga aldrig, men jag är faktiskt pretty damn sure att jag inte kommer föda några 2,1 barn. Konstigt att det inte har blivit olagligt att skaffa fler än noll men färre än två barn än, med tanke på hur den folkliga opinionen ser ut. Det tar liksom aldrig slut. Ungefär så här brukar snacket gå när jag lär känna en ny person och hen blir varse att jag är morsa (kort version):

– Hur många barn har du? Kön (mycket viktigt)? Ålder?
– Ett. En flicka som fyller tre i maj.
– Härlig ålder... yadayada... När ska hon få syskon då?
– Vi är nöjda med ett barn
– Men varför?!

Tja, varför inte? Det har hittills inte framförts några argument för fler barn som känts relevanta i vår familj. Det lockar helt enkelt inte. Vi är som sagt nöjda med det barn vi har.

Ordnade hemförhållanden? Javisst!

Socialt experiment

Bikinisäsongen närmar sig tydligen med stormsteg och var och varannan kollega "går på pulver". Personligen associerar jag det med något helt än fröknarna på mitt jobb verkar göra, eller så kör de bara med humor över min nivå, men hur som helst så upptar samtalsämnet vikt enorma mängder tid där i personalrummet. Så jag testade något nytt häromdagen.
– Är det verkligen den värsta egenskapen en person kan ha, att vara fet?
Det var roligt. Testa på era arbetsplatser också vetja!

Berätta gärna i en kommentar

Jag har fått indikationer på att det ska krångla att posta kommentarer här på bloggen. Är ni flera som faktiskt haft något på hjärtat men inte lyckats framföra det? Jag väljer att tolka det så, framför att de senaste dagarnas uteblivna respons berott på att jag inte haft något av värde att blogga om.

Det är inte ni, det är jag

Angående förra inlägget: Jag menar inte att det i sig är patetiskt att uppge en vän som närmaste anhörig. Absolut inte. Vad jag syftade på var snarare att det är patetiskt att så effektivt lyckas undvika nära relationer som jag uppenbarligen gjort. Visst, jag har vänner som jag känner mig tight med, men inte på den nivån att jag skulle vilja att någon ringde dem och ba "Jonna är död, så nu får du åka och hämta hennes barn på förskolan och förklara läget". Hänger ni med?

Glest skyddsnät

Min chef bad mig uppge kontaktuppgifter till mina två närmast anhöriga, så hon vet var hon ska vända sig om jag skär av mig en arm eller ramlar ner i hundralitersgrytan eller så. Jag fyllde i min mans namn och nummer. Och sen då? Min nästantreåring? En kompis? Hur patetiskt är inte det då?

År ut och år in

Idag är det precis åtta år sedan jag och hemulfadern träffades och hånglade upp varandra första gången. Det är sedan före Irakkriget, 3G, negerbollsdebatten, Anna Lindh-mordet, kalabaliken i Knutby, orkanerna Gudrun, Katrina och Per, youtube, rökförbudet, fågelinfluensan och den borgerliga regeringen. Förstår ni hur gamla och strävsamma vi är?! Låt oss fira med att lyssna på vår låt och kolla på zombie-tv.

Facit

Vi bakade. Det var alltså mjöl och inget annat ungen hade under näsan. Vad vi däremot inte gjorde var att komma ihåg att flytta kanellängderna från gallret och in i påsar, de dög alltså inte ens som jobbfika i morse, men sen drog jag mig till minnes det gamla oj-så-torr-min-rulltobak-har-blivit-vad-ska-jag-göra-nu-när-jag-är-för-snål-för-att-slänga-den-och-köpa-ny-tricket. En äppelklyfta i varje påse och vips så var bullarna fullt ätbara igen.