Förresten

Tidningen Mama (som jag smygläser på bibblan men aldrig skulle betala för) skriver om att amma lite större barn. Hurra för det! Långtidsamning behöver synliggöras.

Amningshets?

Sist på bollen som vanligt, men jag måste ju såklart också uppmärksamma Amningsnytts undersökning av hur väl de svenska barnavårdscentralernas rådgivning stämmer överens med amningsrekommendationerna. Inte särskilt väl, visar det sig. Om nu någon har skulle ha missat den "nyheten".

Bara en av 73 BVC ger korrekta råd. Värt att nämna i sammanhanget är att de svenska rekommendationerna redan som det är är mer light än WHO:s rekommendationer (som gäller hela världen och inte alls bara u-länder). När WHO rekommenderar delvis amning i två år eller längre kontrar Livsmedelsverket med ett år eller längre. Inte så stor avvikelse kan tyckas, men när man utelämnar det lilla "eller längre" och istället sätter ett, jämfört med WHO:s två, år som någon slags maxgräns, vilket många BVC-sköterskor gör blir skillnaden genast betydligt större.

Man kan kanske få intrycket att jag driver ett litet personligt krig mot barnhälsovården i det här landet, trots att jag egentligen tycker att konceptet BVC är jättebra, folkhemmet in all it's glory, liksom. Men jag tycker samtidigt att det är jäkligt sorgligt att små barns och deras mammors (och pappors) välbefinnande är så lågt prioriterat att den personal som möter helt nya familjer många gånger inte har tillräcklig kompetens.

För det är inte skit samma. Jo, visst har vi rent vatten och det går alldeles utmärkt att föda upp ett barn på ersättning. Om man väljer att göra det, men ingen ska behöva göra det mot sin vilja för att det inte fanns någon som kunde stötta och ge korrekt information om hur man får amningen att fungera och hur man gör för att behålla den efter att annan mat introducerats.

Sagogrynet har också kommenterat granskningen av amningsråden. Här.

Intermission

I väntan på Godot att jag ska producera ett vettigt inlägg rekommenderar jag att ni utmanar er själva med det här fittiga testet. Jag är glad och lättad att jag hade alla rätt på första försöket. Bekänn gärna om och i så fall vad ni hade fel på. Om ni vågar.

Ps. Inatt drömde jag att jag sprang på min pappa nere i källaren här i huset. Får se vart detta leder. Tyvärr brukar mina varsel inte slå helt fel.

Nytt rekord: nio dagar

Hej GP,

tyckte ni att det var ett smakfullt ställe att placera SAS-annonsen?

"Vi tycker inte om stängda dörrar"

Sökord: GHB och amning

Svar: Nej. Det är ingen bra idé. Jag vet inte vilken den medicinska effekten blir för det ammade barnet, inte heller har jag planerat att ta reda på det. Däremot så vet jag att barn och droger generellt inte är en lyckad kombination. Särskilt inte om det är droger som är lätta att överdosera och där följden av en överdos är ond bråd död.

There is always room for one more scarf

Nudge, nudge, wink, wink. Say no more.

Dignelii. På wordfeud.

På listan över saker jag inte visste gick i säsonger:

A witch!

Kulturuniform

Som vanligt om lördagmorgnar går de flesta vagnar halvtomma, utom den jag åker med, som passerar mässan. Här är det kulturtanter högt och lågt, uppsluppen stämning och flerspråkigt. Trångt som i en sardinburk.

Det märks ganska väl vilka som är på väg till Bokmässan. Själv sticker jag dock ut ur mängden (not) i min bob-frisyr och färgglada sjal. Funderade på att hoppa av vid en annan hållplats, som en avledande manöver. Men vem skulle gå på det liksom?

Måste bara reblogga följande:

Imorgon är det jag som laddar med febernedsättande och smiter ner på bokmässan en stund (läs: hela dagen). Bilden hittade jag hos Sofia.

Obs! Det är bara ungen som har vattkoppor, jag har en helt vanlig mansförkylning, jag har alltså inte planerat att ta Lars Vilks av daga med bältros.

"Jag köper inte ekologisk mat för det är så dålig kvalitet på den..."

Är det verkligen så? Är definitionen på bra kvalitet ett livsmedel som är så hårt besprutat och processat att det aldrig möglar eller ruttnar?

Hjärtligt välkommen på koppfest!

Vi är hemma och klättrar på väggarna tills vidare, jag och hemulen. Hon är lite prickig och jag är lite förkyld. Båda lider också av en släng lappsjuka. Så. Om någon som redan haft, eller är sugen på att få, vattkoppor råkar vara dagledig imorgon så är ni mer än välkomna över på en kopp fika/koppfika. Jag lovar att svänga ihop något sött och fettbildande. Kanske städar jag också. Komsi komsi.

Får det lov att vara lite trafikdöd?

Jag vet inte hur det var förr, men nuförtiden får man lära sig på körkortsteorin att man inte ska hålla på och vinka fram och hetsa fotgängare att gå över gatan eftersom det gör dem stressade och ouppmärksamma, vilket såklart ökar risken för olyckor.

När jag lämnat hemulen om morgnarna korsar jag en tungt trafikerad gata. Säkert ser jag rätt jagad ut när jag står och väntar på att det ska bli grönt så jag kan kasta mig över till hållplatsen som hägrar på andra sidan, men snälla rara bilister, för guds skull ignorera mig bara. Alltså, det är en fin tanke att stanna för att släppa fram mig, men så länge ni inte besitter telepatiska förmågor så vågar jag inte ta tillfället i akt. För hur ska dina medtrafikanter som kommer farande i 70 km/h i de andra fyra filerna annars förstå vad som är på gång?

Mat för förskolekids – del 3: Prickig morotssoppa med ingefära

Idag blir det inget riktigt recept. Ni får höfta, det gjorde vi och det blev gott. Barnen lät maten tysta mun.

1. Skala och skiva morötter och potatis tunt. Hälften av varje ungefär.
2. Fräs.
3. Häll på buljong så att det täcker och koka en stund.
4. Vispa sönder rotfrukterna.
5. Häll i lite ostsås om du råkar ha någon sådan ståendes. Annars kanske du kan ta en klick färskost eller lite riven ost, en dutt grädde och/eller lite mjölk.
6. Smaka av med ingefära, salt och gräslök.

Diktafonchip i min hjärna, tack!

Fan vad jag bloggar hela tiden. Bra grejer också. Välformulerade och lagom långa inlägg. Med klatschig avslutning. I mitt huvud. När, o när, ska jag förvandlas till en cyborg? Hur ska jag lära mig att publicera medelst tankekraft?

0.6 promille

Dans.

Hotta upp vardagen med rollspel

Kära pedagoger,
jag har ett förslag. Kör rollspelstema nästa vecka! Börja med att prata med barnen så som ni brukar bemöta varandra. Det går nog rätt smärtfritt. När ni känner er klara med det kan ni testa att tilltala varann som ni vanligtvis snackar med barnen. Hänger ni med? Jag tror det kan bli jättespännande och en källa till många givande diskussioner.

Mat för förskolekids – del 2: Fiskgryta med vitt vin och grädde

Den här rätten har jag tyvärr ingen bild på, men jag lovar att den är en fröjd för både öga och gom. Receptet är även denna gång anpassat för hundra personer, jag utgår dock från att de flesta av mina läsare har godkänt i åtminstone Matte A och därmed kan anpassa det efter rådande förhållanden. Ok, då kör vi:

7 kg sej i bitar
7 kg lax i bitar
1 dl citronpeppar (välj gärna en sort som inte innehåller smakförstärkare*)
2,5 kg grovtärnad fänkål
250 g finhackad vitlök
1,5 msk cayennepeppar
3 l vitt (matlagnings)vin
2,5 kg paprika i bitar
2,5 kg grovtärnad squash
2,5 g saffran
5 l grädde
2 l creme fraiche
6 dl koncentrerad hummer- eller fiskfond (även här kan man behöva se upp för smakförstärkare*)
maizena
salt

Lägg fisken i djupa bleck (en lagom stor långpanna eller ugnsfast form that is om du befinner dig i hemmiljö), krydda med citronpeppar och kör i ugn på 150°c i typ 10 minuter, tills den är i det närmaste genomkokt.
Fräs fänkål, vitlök och cayennepeppar. Tillsätt vin och låt koka någorlunda sansat i fem minuter.
Häv i paprika, squash, saffran, grädde, creme fraiche och fond och koka några minuter till. Rör i eventuellt spad från fisken och red av med maizena.
Smaka av och häll såsen över fisken.

Serveras med matkorn, ris eller potatis.

Inte på långa vägar lika billigt som den vegetariska grytan, men det jämnar ju ut sig på på lite sikt. Vi lagar för övrigt annan mat än gryta också, (vegetarisk) lasagne till exempel, men nu var det de här rätterna jag kom att tänka på sådär på rak arm. Jag lovar dock att göra mitt bästa för att ligga sömnlös inatt och fundera ut andra recept att dela med mig av.

*natriumglutamat eller E621 i innehållsförteckningen.

Mat för förskolekids – del 1: Vegogryta

Efter mitt ohämmade skryt har röster höjts om att jag borde läcka något om vad det är vi bjuder på egentligen. Så. Här kommer en av våra paradrätter, enkelt och genialt, håll till godo.

För att mätta hundra personer krävs följande:

2 kg hackad gul lök
5 kg paprika i bitar
10 kg grovtärnad squash
10 kg kokta kikärtor
10 kg krossad tomat
150 g grönsaksbuljongpulver eller -pasta
1,5 dl timjan
svartpeppar
(salt)

Fräs lök, paprika och squash. Tillsätt övriga ingredienser och låt koka minst 10 minuter.

Antingen äter man den sedan rätt upp och ner med lite vitlökskeso (blanda 6 kg keso, 30 pressade vitlöksklyftor och 1 liter hackad persilja) och kanske några nachos till eller, om man är ett stort fan av kolhydrater, så kan man servera pasta eller potatis till.

Den här rätten kostar inte många korvören per portion. Då får man en slant över som man kan lägga på något lite lyxigare en annan dag.

Ohämmat skryt

Här i staden där jag bor och verkar får föräldrar som har barn i förskola fylla i en diger brukarenkät med jämna mellanrum. Frågorna rör det mesta, från lokaler till bemötande, via pedagogisk handledning.

Nyligen kom årets resultat. På en skala från ett till tio fick vi 8,2 för maten. Åtta komma två, det är ju skitbra! Och som grädden på moset kunde vår rektor efter förmiddagens budgetmöte dessutom meddela att jag och min kollega håller budgeten bättre än mottagningsköken. Det ni!

You may now gå och korka upp champagnen.

Hurrikanen Katia

Tropisk cyklon låter ju onekligen spännande. Det är det också (jag vägrar erkänna att den blivit nedgraderad till ett vanligt dussinoväder). Till exempel kunde jag gå hela vägen från förskolan till hållplatsen, cirka tio minuters promenad, utan minsta ansträngning, lojt bakåtlutad mot vinden. De jag mötte såg däremot ut att ha det lite jobbigare.

Och så hade vi en snigel på sovrumsfönstret (vi bor två våningar upp) när vi vaknade. Kanske hade det inte alls med stormen att göra, kanske hade den bara blivit mångalen, men ändå. Jättespännande.

Ps. Jag sätter en femma på att när jag ska hem är det "kaos" och "force majeur" och "act of God" i kollektivtrafiken.

Ps2. Det verkar redan ha börjat. Det här går sjukt långsamt.

Djupa andetag. Tålamod.

Med tanke på att en av oss sitter på hallgolvet och sjunger istället för att borsta tänderna så lär vi inte vara på förskolan för sjutton minuter sedan.

Hej hypokondri!

Tips: Bildgoogla svinkoppor. Det gjorde jag just och nu är jag ganska säker på att jag inte har det. Samtidigt som jag är helt säker på att jag har det. Ja, alltså, egentligen vet jag att den där vattniga grejen i vecket mellan högra handens lång- och ringfinger är ett myggbett som jag gått loss på, men man kan ju aldrig vara helt säker. Än så länge har jag åtminstone inte fått stora variga sår i ansiktet. Inte heller ser jag ut som Amy Winehouse, som av någon anledning dyker upp på flera av bilderna.

Förtutom det (svinkoppor alltså, inte Amy Winehouse-utseende) går också kusin vattkoppa både på mitt jobb och hemulens förskola. Eftersom jag var ensambarn ganska länge och föddes i en tid då barngrupperna var små så har jag inte haft någon form av koppor, så det ska bli spännande. Jag har hur som helst redan börjat skissa på planer för långledigheten. Kanske skriver jag en roman. Kanske hasar jag omkring insmord i potatismjöl och gråter blod. Den som lever får se.

En del av planen är att jag insjuknar i slutet av november och min avkomma i mitten på december och sen när vi är friska igen så är det jullov, vilket skulle innebära att vi får chansen att isolera oss i hemmet halva vinterkräksjukesäsongen. Perfekt!

Försoning – del 4: Matintroduktionen

Det gläder mig att se att så många av de bloggar jag följer skrivs av föräldrar som är lyhörda för sina barns signaler. Visserligen läser jag ganska selektivt och slutar följa dem som uppmanar till skrikmetoder och annan barnmisshandel, men jag får ändå en känsla av att världen är på väg åt rätt håll.

I den här familjen har vi gjort en massa tabbar. De flesta inte särskilt allvarliga. Men en del har jag svårt att försonas med, som hur vi hanterade matintroduktionen till exempel. Hade jag kunnat backa bandet och göra om, göra rätt, så hade jag gjort det.

Vi höll ut länge, fem och en halv månad var hemulen när vi började med smakportioner. Egentligen kände vi nog att vi borde ha väntat ett tag till, särskilt eftersom vi inte fick amningen att funka förrän hon var fyra månader, men samtidigt ville vi ju inte missa det där magiska smakfönstret som enligt legenden bara är öppet då barnet är mellan fyra och sex månader. Det lät förvisso helt orimligt att ett barn aldrig skulle lära sig att äta som en vettig människa om man inte påbörjade avvänjningen innan halvårsdagen, särskilt med tanke på att jag själv mer eller mindre helammades i åtta månader, men det är ju dumt att chansa liksom.

En kokt potatis blandad med bröstmjölk, två förväntansfulla föräldrar och en unge som inte hade en aning om vad som förväntades av henne. Självklart filmade vi också. Filmen ligger inte uppe till allmän beskådan eftersom inte ens jag själv klarar av att se min lilla lilla bebis först gapa snällt och sedan kvälja och kräkas. Men skam den som ger sig, vi hade ju lärt oss att det kan ta några gånger innan barnen fattar hur de ska göra för att flytta maten bakåt i munnen och svälja, när hon var sju månader åt hon riktigt bra. Ibland flera matskedar.

Idag har vi en unge som är rätt ointresserad av mat. Bröstmjölk, mackor, pannkaka, korv och frukt är väl i stort sett det enda som är helt oproblematiskt – vinst varje gång. Men hon har två matglada föräldrar som förhoppningsvis kan fungera som förebilder den dag hon bestämmer sig för att det är dags att testa nya smaker. Med tanke på hur introduktionen gick till är väl det minsta vi kan göra att låta bli att tjata och truga nu. Det får ta den tid det tar. BLW treåring style.

På mitt nuvarande jobb, som kock på en förskola (ironiskt nog), ser jag hela spektrat. Från hen som äter mycket, gärna och länge, till hen som bara äter halloumi, köttbullar, bröd, banan och vindruvor. Nej, inget annat. De flesta hamnar någonstans mitt emellan, småbarnen är något mindre kräsna och nästan alla äter med bäst aptit på måndagar. Kanske är det fler som har en inte helt okomplicerad matsituation hemma och troligtvis äter mitt barn också bättre i sällskap av likasinnade.

Del 1 – Förlossningen
Del 2 – BB-vistelsen
Del 3 – Amningen

Helt aproå

Alltså, den här kopplingen mellan stora mängder kaffe och kalaspuffsdoftande kiss, har vi någon vetenskaplig förklaring på den?

Mot mörkare tider

Även om man fortfarande kan plocka jordgubbar och gå i t-shirt om eftermiddagarna så är det ett faktum att overallsäsongen närmar sig med stormsteg. Som den icke-förutseende själ jag är har jag dock inte ens börjat fundera på att införskaffa vintermundering till hemulen, till skillnad från dig som googlat dig hit med sökorden ta på overall.

Jag vet inte exakt vad du undrar över, men om den som ska ikläs overall är ett barn så är mitt svar följande: Det är skitjobbigt. Gäller det en bebis så är det jobbigt eftersom hen inte har någon styrsel i kroppen och gäller det ett större barn så är det jobbigt eftersom styrsel i kroppen medför att hen kan och kommer streta emot och/eller springa och gömma sig. Räkna med tio minuter, en kvart extra någonting varje morgon.

Just keep 'em comin'

Lycka är en odlingslott. Bara en sån sak som att jag kunnat hämta gratis, ekologiska och extremt närproducerade, jordgubbar i stort sett dagligen sedan början av juni, hur lyxigt är inte det då? Och squash, fan, tacksammare och mer lättodlad gröda finns knappt, det skulle väl vara mynta i så fall då. Och all kål jag har att se från emot under hösten. Och rödbetor... Det är ju nästan så man blir religiös.

Great minds think alike

Alltså, det här med att tvångsmässigt fälla en putslustig kommentar angående andras arbete. Sluta med det. Det är alltid någon annan som har sagt det förut. Alltid.

– Jasså, här står du och vattnar potatisen.
Nej, det göra jag inte. Jag sköljer bort skalrester och annat crap innan jag kokar den. Det blir godare då. Jag skulle kunna strunta i det eller göra det för hand, en och en, vid diskbänken, som man gör hemma, men det skulle ta ungefär hundra år och nu råkar jag* ha kommit på att det smidigaste sättet är att alla potatisar på en gång, lägga dem i en hålkantin och spola dem rena med högtryck. Fast det säger jag såklart inte, för det är ju inte det svaret du vill ha, så jag ba:
– Ja, haha, precis.

*eller Per "mannen som bara får 'spela' psykopat" Morberg.

Ps. Om jag hade fått en krona för varje gång en man som är alldeles för gammal för att ragga på tonåringar lutade sig fram över disken och frågade om jag hade nå gôtt mos, när jag var 17 år och jobbade sena kvällar i en korvmoj så hade jag inte behövt ha ett jobb idag.

Själva modermodemet

Also known as internet med ljusets hastighet. Nu tillgängligt i vår lägenhet.  Och snyggt är det också. Jag älskar för övrigt manlig hantverkarestetik. En vit dosa här, en svart lite för lång sladd där, ett malplacerat eluttag och något att binda upp den för långa sladden med som bara hejsan hoppsan. Färdigt!

Var är Brorsan?

Schysst man känner sig när man två timmar efter att man stängt balkongdörren hör ett svagt jamande. (Man = jag.)

Bakgrund till frågan

I måndags var jag och mina kollegor och åt räkmacka på kommunens/skattebetalarnas bekostnad. Gratis är gott och allt det där. Men lugn, bara lugn, vi betalade åtminstone för drycken ur egen ficka. Jag lät servitören bestämma vad jag skulle dricka och han trollade fram ett fantastiskt trevligt vitt vin som jag genast glömde bort all information av typen namn, druva och ursprung på. Priset minns jag däremot, eftersom det fick flera av mina kollegor att träda in i ett chockartat tillstånd.

Det har gått fyra dagar och mycket vatten har runnit under broarna sedan dess, men samtalsämnet numero uno på jobbet är fortfarande hur man kan med att ta nästan en hundring för någon deciliter rusdryck. Däremot är det ingen, eller åtminstone få, som verkar ha något emot att lägga 99 riksdaler för en portion torr "oxfilé" med "bearnaisesås" och en dryg femtiolapp glaset för husets ospecificerade rödvinsvinäger på after work-syltan nära jobbet, där definitionen på service verkar vara att hålla gästerna på halster tills de i ren desperation börjar vifta med sedlar för att få beställa.

Då tycker jag faktiskt att 91 pix för vinet (och ett par tre hundra för en varmrätt) är rimligt. Men inte flera gånger i veckan kanske.

Ps. Jag lämnade dessutom de nio kronorna jag fick i växel i dricks. Utan föregående pistolhot.

Var det idag jag borde ha köpt en lott?

Fråga:

Är det rimligt att betala 91 spänn för ett glas vin?

Här blir inga Wallenbergare gjorda

Senilspärr/timer på spisen kan verka som en bra idé i teorin (förra hyreshästen var nästan hundra år), men i praktiken är det jävligt surt när den bestämmer sig för att bryta strömmen för tid och evighet när man köpt ingredienser för 252 kronor och 70 öre och just satt igång med middagsstöket.

Eventuellt kommer en snubbe förbi med en kokplatta som vi kan förlusta oss med tills det blir kontorstid och servicepersonerna börjar jobba igen. Under tiden stelnar färsen så fint i den fesljumna stekpannan.

Pikant?

Idag använde jag helt spontant ordet pikant för att beskriva smaken på en vegetarisk korv för min kollega. När flyttade jag till Östermalm och blev pensionär?