För lite drygt en vecka sedan fick jag ett ryck och gick och köpte ett par löparpjucks för över tusen spänn på väg hem från jobbet. Ba sådär, får jag lust att säga, men så var det givetvis inte.
Det har legat och pyrt ett tag. Jag har varit sugen på att komma i form, men varit tvungen att vänta in motivationen, vilken varit svår att uppbåda eftersom träning för de flesta verkar handla om att bli smal. Punkt. Samtalen kring träning blir också därefter. Personligen skiter jag i hur många kalorier jag förbränner, jag vill bara kunna springa efter spårvagnen utan att hosta blod när jag väl är ombord.
Nåväl. Cred till Lady Dahmer, som började träna för ett tag sedan av ungefär samma anledning som jag. Kan jag så kan fan vem som helst, sa hon och jag tror henne. I samma veva fick en vikarie på min arbetsplats reda på att hen inte tagit sig in på en utbildning hen gärna ville gå och reagerade på beskedet med att ge sig ut och springa av sig raseriet i en timme. Dit vill jag komma.
Hur har det gått då? Jag har varit ute och lufsat sex av nio dagar sedan jag bestämde mig och det ger jag mig själv godkänt betyg för. Rundan är på knappt fyra kilometer, varav mitt första delmål är att kunna springa de två och en halv som inte är asfalterade i ett svep. Innan jag fyller trettio i augusti. Det tror jag att jag ror iland med.
Jag märker skillnad från dag till dag. Framför allt är jag piggare. Uppförsbackarna känns också kortare och kortare och återhämtningen går snabbare för varje gång jag är ute, men igår kom första opeppen då benhinnorna kändes ömma när jag sprang. Av rädsla för att förvärra situationen lät jag bli att ge mig ut idag, vilket jag redan ångrar. Imorgon tänker jag trotsa eventuell smärta och köra iallafall. Må det bära eller brista.
lördag 28 april 2012
onsdag 25 april 2012
Önskeinlägg: Det bästa med att ha ett barn och inte fler
Det händer att jag vacklar. Mer på sista tiden än förut. Jag är inte gjord av sten, visst tycker jag också att en helt nykläckt unge är alldeles ljuvlig och jag tyckte faktiskt att det var helt ok att vara hemma och kolla på daytime tv varvat med en och annan lattefika. Emellanåt får jag också för mig att de som säger att jag är självisk och att mitt barn behöööver syskon kanske ändå har rätt. Eventuellt skulle jag också få mer tid över att sitta och swipa med iphonen om jag hade två barn som kunde underhålla varandra.
Haha. Who am I kidding? Om jag hade två barn skulle de inte alls leka fint med varandra. De skulle bråka från morgon till kväll. Att kolla på McLeods döttrar och fika skulle för övrigt inte heller vara samma sak i sällskap av en uttråkad fyraåring.
Nej, precis som vissa kan ta en bit godis ur skålen och sen vara nöjda – även om de andra ser jättegoda ut – så är jag nöjd med att ha bara ett barn. Jag kan inte förstå dem som inte känner ett tvångsmässigt behov av att hetsäta tills alla karameller är slut och jag begär inte att ni som har flera barn ska förstå att det kan räcka med en unge. Vi tycker olika. Punkt.
Ofta ofta tänker jag på hur bra det är att bara ha ett barn. Hade vi haft fler hade vi varit "tvungna" att flytta till en större lägenhet, byta till en större bil och jobba mer för att få ekorrhjulet att gå runt. Precis tvärt emot hur vi vill ha det. Målet är att ingen av oss ska behöva jobba heltid, åtminstone inte innan kravet på sex timmars arbetsdag gått igenom, och att vi ska slippa ha barnomsorg under sommarlovsveckorna.
Helst skulle jag förstås inte vilja lämna bort min unge till "främmande" människor alls och jag när en dröm om att leva i ett större sammanhang, it takes a village to raise a child och allt det där. De flesta av mina drömmar förutsätter att jag vinner precis lagom mycket pengar – alla vet att en inte blir rik på arbete och att trisslotter är den enda vägen ut ur ghettot – så även denna: att köpa loss en trevlig fastighet och leva i ett semi-kollektiv med bland andra Amma vidare-Kim, One-way communication-Hannah och Superficial Ragdoll-Elin. Plus partners och barn. Kanske på Gotland eller Österlen eller något annat bördigt ställe där jag skulle kunna lalla runt i festliga huvudbonader och odla mina egna grönsaker.
I en sådan miljö skulle jag kanske också kunna tänka mig att skaffa fler barn. Ja, ni läste rätt. Det är inte avlandet av fler barn i sig jag är fientligt inställd till utan att det samhälle jag lever i idag inte är särskilt barnvänligt. För övrigt är jag ju inte lastgammal än, så jag har ju tio eller kanske till och med femton år på mig att skapa bättre förutsättningar.
Sammanfattningvis: Det bästa med att ha ett barn och inte fler är (för mig) att det är så mina förutsättningar ser ut.
(På uppmaning av PPD och Alex.)
Haha. Who am I kidding? Om jag hade två barn skulle de inte alls leka fint med varandra. De skulle bråka från morgon till kväll. Att kolla på McLeods döttrar och fika skulle för övrigt inte heller vara samma sak i sällskap av en uttråkad fyraåring.
Nej, precis som vissa kan ta en bit godis ur skålen och sen vara nöjda – även om de andra ser jättegoda ut – så är jag nöjd med att ha bara ett barn. Jag kan inte förstå dem som inte känner ett tvångsmässigt behov av att hetsäta tills alla karameller är slut och jag begär inte att ni som har flera barn ska förstå att det kan räcka med en unge. Vi tycker olika. Punkt.
Ofta ofta tänker jag på hur bra det är att bara ha ett barn. Hade vi haft fler hade vi varit "tvungna" att flytta till en större lägenhet, byta till en större bil och jobba mer för att få ekorrhjulet att gå runt. Precis tvärt emot hur vi vill ha det. Målet är att ingen av oss ska behöva jobba heltid, åtminstone inte innan kravet på sex timmars arbetsdag gått igenom, och att vi ska slippa ha barnomsorg under sommarlovsveckorna.
Helst skulle jag förstås inte vilja lämna bort min unge till "främmande" människor alls och jag när en dröm om att leva i ett större sammanhang, it takes a village to raise a child och allt det där. De flesta av mina drömmar förutsätter att jag vinner precis lagom mycket pengar – alla vet att en inte blir rik på arbete och att trisslotter är den enda vägen ut ur ghettot – så även denna: att köpa loss en trevlig fastighet och leva i ett semi-kollektiv med bland andra Amma vidare-Kim, One-way communication-Hannah och Superficial Ragdoll-Elin. Plus partners och barn. Kanske på Gotland eller Österlen eller något annat bördigt ställe där jag skulle kunna lalla runt i festliga huvudbonader och odla mina egna grönsaker.
I en sådan miljö skulle jag kanske också kunna tänka mig att skaffa fler barn. Ja, ni läste rätt. Det är inte avlandet av fler barn i sig jag är fientligt inställd till utan att det samhälle jag lever i idag inte är särskilt barnvänligt. För övrigt är jag ju inte lastgammal än, så jag har ju tio eller kanske till och med femton år på mig att skapa bättre förutsättningar.
Sammanfattningvis: Det bästa med att ha ett barn och inte fler är (för mig) att det är så mina förutsättningar ser ut.
(På uppmaning av PPD och Alex.)
tisdag 24 april 2012
Önskeinlägg: Delamning
medbebisibagis säger: Jag skulle gärna läsa om delamning. Om du har några tips på hur man får det att funka bäst, hur man kan göra för att amningen inte ska "rinna ut i sanden".
Då det börjar bli dags för matintroduktion kan det börja dyka upp informationsmaterial i brevlådan eller i olika sammanhang där små barn och deras föräldrar hänger. Kolla då gärna upp vem som är avsändare och fundera igenom vad hens syfte kan tänkas vara. (Bröstmjölk är gratis och genererar ingen vinst till barnmatsföretagen.)
Det går alldeles utmärkt att fortsätta amma fritt parallellt med den fasta föda barnet äter, en behöver inte tänka på att "byta ut mål" utan kan istället se det som att en lägger till annan mat och låter barnet fortsätta styra över amningen. Bröstmjölk kan utgöra stommen i barnets kost åtminstone hela första året och är dessutom en finfin måltidsdryck. Komjölk kan en gott vänta ett tag med.
Att låta barnet äta själv redan från början har mest fördelar. Köket kommer visserligen se ut som en krigszon, men barnet får chansen att själv bestämma hur mycket, i vilken takt och vad det vill äta, samtidigt som det utvecklar sin motorik (dessutom förväntas barn kunna äta själva om/när de börjar på förskola). Måltiden blir också trevligare om alla som sitter vid bordet har möjlighet att äta samtidigt.
Mänskligheten står och faller inte med mellanmål. Tar en själv en frukt i väntan på middagen kan en såklart erbjuda barnet en bit också, men att försöka pressa in sex måltider under en dag bara för sakens skull är att stressa upp sig i onödan. Blir barnet hungrigt när det inte står mat på bordet så går det minst lika bra att plocka fram ett bröst som att ställa sig och mixa en smoothie.
Gröt och välling har inga näringsmässiga fördelar gentemot bröstmjölk eller annan mat, men särskilt välling kan lätt konkurrera med amningen. Livsmedelsverket rekommenderar att små mängder gluten introduceras under skydd av amningen, för att undvika glutenintolerans, men för det ändamålet kan en lika gärna servera barnet små smörgåsbitar eller pasta som det själv kan peta i sig.
Eventuella nappar och nappflaskor kan det också vara bra att ta bort och istället låta barnet få hela sitt sugbehov tillfredsställt vid bröstet.
Ibland kan en träffa på personer som tycker att ens barn är för kort/långt/smalt/knubbigt för sin ålder, då kan det vara skönt att ha WHO:s kurvor att luta sig mot i en eventuell diskussion. Dem hittar en här.
Länkar till två artiklar ur Amningsnytt nr. 1 2008, som hade temat Börja med annan mat:
Myten om smakfönstret
Varför slutar så många amma vid 6-12 månader?
Då det börjar bli dags för matintroduktion kan det börja dyka upp informationsmaterial i brevlådan eller i olika sammanhang där små barn och deras föräldrar hänger. Kolla då gärna upp vem som är avsändare och fundera igenom vad hens syfte kan tänkas vara. (Bröstmjölk är gratis och genererar ingen vinst till barnmatsföretagen.)
Det går alldeles utmärkt att fortsätta amma fritt parallellt med den fasta föda barnet äter, en behöver inte tänka på att "byta ut mål" utan kan istället se det som att en lägger till annan mat och låter barnet fortsätta styra över amningen. Bröstmjölk kan utgöra stommen i barnets kost åtminstone hela första året och är dessutom en finfin måltidsdryck. Komjölk kan en gott vänta ett tag med.
Att låta barnet äta själv redan från början har mest fördelar. Köket kommer visserligen se ut som en krigszon, men barnet får chansen att själv bestämma hur mycket, i vilken takt och vad det vill äta, samtidigt som det utvecklar sin motorik (dessutom förväntas barn kunna äta själva om/när de börjar på förskola). Måltiden blir också trevligare om alla som sitter vid bordet har möjlighet att äta samtidigt.
Mänskligheten står och faller inte med mellanmål. Tar en själv en frukt i väntan på middagen kan en såklart erbjuda barnet en bit också, men att försöka pressa in sex måltider under en dag bara för sakens skull är att stressa upp sig i onödan. Blir barnet hungrigt när det inte står mat på bordet så går det minst lika bra att plocka fram ett bröst som att ställa sig och mixa en smoothie.
Gröt och välling har inga näringsmässiga fördelar gentemot bröstmjölk eller annan mat, men särskilt välling kan lätt konkurrera med amningen. Livsmedelsverket rekommenderar att små mängder gluten introduceras under skydd av amningen, för att undvika glutenintolerans, men för det ändamålet kan en lika gärna servera barnet små smörgåsbitar eller pasta som det själv kan peta i sig.
Eventuella nappar och nappflaskor kan det också vara bra att ta bort och istället låta barnet få hela sitt sugbehov tillfredsställt vid bröstet.
Ibland kan en träffa på personer som tycker att ens barn är för kort/långt/smalt/knubbigt för sin ålder, då kan det vara skönt att ha WHO:s kurvor att luta sig mot i en eventuell diskussion. Dem hittar en här.
Länkar till två artiklar ur Amningsnytt nr. 1 2008, som hade temat Börja med annan mat:
Myten om smakfönstret
Varför slutar så många amma vid 6-12 månader?
fredag 20 april 2012
Önskerubrik: Sanningen bakom min oerhörda framgång
Elin säger: Åh! Det är som i På Minuten! Här får du en rubrik av mig: "Sanningen bakom min oerhörda framgång".
Jag ser det som en oerhörd framgång att jag från en strulig amningsstart med tillmatning lyckades vända skutan och helamma några månader, samt att jag därefter fått förmånen att fortsätta delamma så här länge. Hemligheten: En nypa tur, ett uns jävlar anamma och framför allt en stor skopa amningsvänligt inställd barnafader.
Det fanns stunder då jag undrade vad fan jag höll på med och varför (facit: jag lärde mig att amma – för att det var så jag ville ge vårt barn kärlek och näring). Om han stämt in i "men ge henne flaska då om det nu är så jävla jobbigt att amma"-kören så hade jag troligtvis gått med på det, men istället satt han bredvid och hjälpte mig att hitta ett tag som fungerade och peppade mig att fortsätta försöka när det kändes som tyngst.
Han antydde aldrig att amningen stängde honom ute från bebisbubblan, istället hittade han andra sätt att vara förälder och han lärde sig tidigt tyda sitt barns signaler så att han kunde lämna över henne till mig när hon ville amma. Inte heller har han haft några invändningar mot att vi valt att fortsätta amma längre än vad som är norm i vår kultur.
Tack Oliver!
(Ps. Det här inlägget är, precis som vanligt på den här bloggen, inte avsett som kritik mot den som inte kunnat eller velat amma. Att jag ser amningen som en framgång för mig personligen innebär inte att jag anser att det måste så för alla andra.)
Jag ser det som en oerhörd framgång att jag från en strulig amningsstart med tillmatning lyckades vända skutan och helamma några månader, samt att jag därefter fått förmånen att fortsätta delamma så här länge. Hemligheten: En nypa tur, ett uns jävlar anamma och framför allt en stor skopa amningsvänligt inställd barnafader.
Det fanns stunder då jag undrade vad fan jag höll på med och varför (facit: jag lärde mig att amma – för att det var så jag ville ge vårt barn kärlek och näring). Om han stämt in i "men ge henne flaska då om det nu är så jävla jobbigt att amma"-kören så hade jag troligtvis gått med på det, men istället satt han bredvid och hjälpte mig att hitta ett tag som fungerade och peppade mig att fortsätta försöka när det kändes som tyngst.
Han antydde aldrig att amningen stängde honom ute från bebisbubblan, istället hittade han andra sätt att vara förälder och han lärde sig tidigt tyda sitt barns signaler så att han kunde lämna över henne till mig när hon ville amma. Inte heller har han haft några invändningar mot att vi valt att fortsätta amma längre än vad som är norm i vår kultur.
Tack Oliver!
(Ps. Det här inlägget är, precis som vanligt på den här bloggen, inte avsett som kritik mot den som inte kunnat eller velat amma. Att jag ser amningen som en framgång för mig personligen innebär inte att jag anser att det måste så för alla andra.)
Två punkter angående gårdagens inlägg:
1. Jag anser inte att Apotek Hjärtat är ondskan själva. Jag gillar bara inte en reklamgrej de körde för ett tag sedan, som jag anser inte var helt i linje med WHO-koden.
2. Jag tycker inte att ni som hakat på kampanjen och lagt upp den på era bloggar har gjort något fel.
2. Jag tycker inte att ni som hakat på kampanjen och lagt upp den på era bloggar har gjort något fel.
torsdag 19 april 2012
Hej, jag heter Jonna och jag vägrar vara med och hjälpa till att vaccinera barn
Jaha, nu ska en tydligen blogga enligt en liten mall och därmed vaccinera 95 barn, för att slippa framstå som en dålig människa. Men ok, då är jag väl ond då. Jag är nämligen tveksamt inställd till Apotek Hjärtat, som är de som betalar för kalaset, och därför vill jag inte göra reklam för dem på min blogg.
Däremot skänker jag pengar till Läkare utan gränser månadsvis via autogiro, sms:ar en gåva till Stadsmissionen ungefär en gång i månaden, ger mina småslantar till de där tiggarna som påstås vara en vidrig liga och köper majblommor. Med mera. Samt tar som bekant emot samtal och mail för Amningshjälpen. Det får räcka för mig.
Så nu vet ni varför den där posten aldrig dyker upp här.
Däremot skänker jag pengar till Läkare utan gränser månadsvis via autogiro, sms:ar en gåva till Stadsmissionen ungefär en gång i månaden, ger mina småslantar till de där tiggarna som påstås vara en vidrig liga och köper majblommor. Med mera. Samt tar som bekant emot samtal och mail för Amningshjälpen. Det får räcka för mig.
Så nu vet ni varför den där posten aldrig dyker upp här.
torsdag 12 april 2012
Jag gör skillnad
Igår kväll ringde en sprudlande glad mamma och tackade för råden hon fått för en tid sedan. Krånglet var nu ett minne blott och även hennes BVC-sköterska hade lärt sig något nytt. Flera gånger idag har jag tänkt på hennes vänliga ord och blivit alldeles varm inombords. Gissa om jag är stolt!
Amningshjälpens hjälpmammor tog emot drygt femtusen samtal förra året. Om en ser det i förhållande att det varje år föds runt hundratusen barn i Sverige är det alltså statistiskt sett fem procent av alla nyblivna familjer som hör av sig till oss. Vi behövs!
Amningshjälpens hjälpmammor tog emot drygt femtusen samtal förra året. Om en ser det i förhållande att det varje år föds runt hundratusen barn i Sverige är det alltså statistiskt sett fem procent av alla nyblivna familjer som hör av sig till oss. Vi behövs!
onsdag 11 april 2012
Håhåhå, kedjebrev!
Audhumble har förärat mig en utmaning och som ni väl vet vid det här laget så är jag inte den som är den.
Så här går det till:
– Each tagged person must answer the 11 questions given to them by their “tagger” and post it on their blog.
– Then, choose 11 new people to tag and link them in your post.
– Create 11 new questions for the people you tag to answer.
– Go to their page and tell them they’ve been tagged!
– Do not tag back to the person who has already tagged you.
Audhumblans frågor och mina svar:
1. Om du vore ett djur vilket skulle du vara då (baserat på din personlighet) och om du istället fick välja fritt vilket skulle du välja?
Något jag uppskattar mycket är att halvligga på olika platser i hemmet och sova, så om jag fick bestämma skulle jag nog vara en katt (även om jag är måttligt sugen på att tvätta mig med tungan som enda hjälpmedel och/eller kräkas upp bollar av päls), fast egentligen är jag nog mer lik en skata. Jag tycker om saker som glittrar och min humor är oklanderlig.
2. Hur många bultar finns det egentligen i Ölandsbron?
Därom tvistar de lärde.
3. Vad vill du bli när du blir stor?
Om jag inte får bli katt så satsar jag på författare. Tyvärr har jag bara en bok på gång, så även om jag fick den utgiven skulle karriären bli rätt kort. Med andra ord kommer jag nog fortsätta laga mat ett tag till.
4. Nämn tre tv-serier du tycker att alla borde se.
Mad men, The Walking Dead och True Blood. Förutsatt att alla hade samma smak som jag alltså.
5. Om du var tvungen att byta förnamn, vad skulle du byta till?
Mamma. Eftersom minst en person redan kallar mig det till vardags så skulle nog inte omställningen bli så svår.
6. Har du någon tatuering?
Nej, men jag har en hemskt fyndig idé. En slags ordvits. Fast utan ord.
7. Vilken fördom skäms du mest över att du har?
Min värsta är en som tyvärr också bekräftas gång på gång: att "alla" män av en viss nationalitet dras till mig som flugor till koskit, och att de gör det enbart i syfte att inleda ett förhållande och därigenom förbättra sina chanser att få uppehållstillstånd. (De brukar efter en kortare stunds samtal framföra förslaget och därefter bli upprörda över att jag slösat bort deras tid.) Jag kommer bli tvungen att begå harakiri den dag jag misstar mig och i förebyggande syfte avspisar någon som bara försöker artighetskonversera.
8. Vilken fiktiv karaktär skulle du vilja vara?
Muminmamman. Hon är tjock, hon är nöjd och hon sover bort hela vintern utan att skämmas för sig.
9. Och vilken fiktiv karaktär skulle du vilja få ihop det med?
De enda två crusher av det slaget jag kan minnas är den unge John Connor i Terminator 2 och Mark Renton i Trainspotting. Det har gått över nu och jag är glad att jag inte alltid fick min vilja igenom i tonåren.
10. Stor fisk i liten damm eller liten fisk i stor damm?
Det senare. Jag tänker på karparna i Botaniskas växthus. De verkar ha det skittråkigt.
11. Vilket väljer du? Att för resten av ditt liv bara få lyssna på barnlåtar som är inspelade av riktigt bra band/artister eller få lyssna på vilka låtar du vill fast alla är Weird Al Yankovicversioner?
Weird Al!
Mina frågor lyder som följer:
1. Vilket är ditt första minne?
2. Vilka föreningar är du, eller har du varit, medlem i?
3. Vad samlar du på?
4. Vilket gymnasieprogram gick du och vilket borde du egentligen ha gått?
5. Vilket var ditt favoritprogram på tv när du var liten?
6. Om du bara fick äta en sak resten av livet, vad skulle du välja?
7. Vilken ministerpost skulle passa dig bäst?
8. Hur ser din drömsemester ut?
9. Vilken bok önskar du att du hade skrivit?
10. Vilken är din värsta ovana?
11. Pest eller kolera?
Och sist men inte minst taggar jag det här goa gänget: Fifi, J, Jennie, Jenny, Johanna, Josefine, Linda, Martina, Motvalls, Rookiemom och Sofia.
Så här går det till:
– Each tagged person must answer the 11 questions given to them by their “tagger” and post it on their blog.
– Then, choose 11 new people to tag and link them in your post.
– Create 11 new questions for the people you tag to answer.
– Go to their page and tell them they’ve been tagged!
– Do not tag back to the person who has already tagged you.
Audhumblans frågor och mina svar:
1. Om du vore ett djur vilket skulle du vara då (baserat på din personlighet) och om du istället fick välja fritt vilket skulle du välja?
Något jag uppskattar mycket är att halvligga på olika platser i hemmet och sova, så om jag fick bestämma skulle jag nog vara en katt (även om jag är måttligt sugen på att tvätta mig med tungan som enda hjälpmedel och/eller kräkas upp bollar av päls), fast egentligen är jag nog mer lik en skata. Jag tycker om saker som glittrar och min humor är oklanderlig.
2. Hur många bultar finns det egentligen i Ölandsbron?
Därom tvistar de lärde.
3. Vad vill du bli när du blir stor?
Om jag inte får bli katt så satsar jag på författare. Tyvärr har jag bara en bok på gång, så även om jag fick den utgiven skulle karriären bli rätt kort. Med andra ord kommer jag nog fortsätta laga mat ett tag till.
4. Nämn tre tv-serier du tycker att alla borde se.
Mad men, The Walking Dead och True Blood. Förutsatt att alla hade samma smak som jag alltså.
5. Om du var tvungen att byta förnamn, vad skulle du byta till?
Mamma. Eftersom minst en person redan kallar mig det till vardags så skulle nog inte omställningen bli så svår.
6. Har du någon tatuering?
Nej, men jag har en hemskt fyndig idé. En slags ordvits. Fast utan ord.
7. Vilken fördom skäms du mest över att du har?
Min värsta är en som tyvärr också bekräftas gång på gång: att "alla" män av en viss nationalitet dras till mig som flugor till koskit, och att de gör det enbart i syfte att inleda ett förhållande och därigenom förbättra sina chanser att få uppehållstillstånd. (De brukar efter en kortare stunds samtal framföra förslaget och därefter bli upprörda över att jag slösat bort deras tid.) Jag kommer bli tvungen att begå harakiri den dag jag misstar mig och i förebyggande syfte avspisar någon som bara försöker artighetskonversera.
8. Vilken fiktiv karaktär skulle du vilja vara?
Muminmamman. Hon är tjock, hon är nöjd och hon sover bort hela vintern utan att skämmas för sig.
9. Och vilken fiktiv karaktär skulle du vilja få ihop det med?
De enda två crusher av det slaget jag kan minnas är den unge John Connor i Terminator 2 och Mark Renton i Trainspotting. Det har gått över nu och jag är glad att jag inte alltid fick min vilja igenom i tonåren.
10. Stor fisk i liten damm eller liten fisk i stor damm?
Det senare. Jag tänker på karparna i Botaniskas växthus. De verkar ha det skittråkigt.
11. Vilket väljer du? Att för resten av ditt liv bara få lyssna på barnlåtar som är inspelade av riktigt bra band/artister eller få lyssna på vilka låtar du vill fast alla är Weird Al Yankovicversioner?
Weird Al!
Mina frågor lyder som följer:
1. Vilket är ditt första minne?
2. Vilka föreningar är du, eller har du varit, medlem i?
3. Vad samlar du på?
4. Vilket gymnasieprogram gick du och vilket borde du egentligen ha gått?
5. Vilket var ditt favoritprogram på tv när du var liten?
6. Om du bara fick äta en sak resten av livet, vad skulle du välja?
7. Vilken ministerpost skulle passa dig bäst?
8. Hur ser din drömsemester ut?
9. Vilken bok önskar du att du hade skrivit?
10. Vilken är din värsta ovana?
11. Pest eller kolera?
Och sist men inte minst taggar jag det här goa gänget: Fifi, J, Jennie, Jenny, Johanna, Josefine, Linda, Martina, Motvalls, Rookiemom och Sofia.
tisdag 10 april 2012
Önskerubrik: Jag önskar att jag var mer engagerad
Svårt. För egentligen önskar jag att jag snarare kunde vara lite mer oengagerad och efter lite pepp, i form av Gunilla Bergenstens Familjens projektledare säger upp sig, tror jag att jag är på god väg. Nu är kanske inte familjelivet mitt största problem eftersom jag är gift med en man som har lägre toleranströskel för oreda än jag (undantag: i köket) och som dessutom är en god organisatör, men helt i hamn är jag såklart inte. Dessutom går det som tas upp i boken även att applicera på jobbrelationer och i situationer som kan uppstå om en som av jag okynneshäver ur sig fraser som "Det kan jag göra!" när någon form av ansvar ska fördelas och det varit tyst i rummet lite för länge.
Våga vägra vara duktig! Viva la revolución!
(Rubriken önskad av Caroline.)
Våga vägra vara duktig! Viva la revolución!
(Rubriken önskad av Caroline.)
Efterlysning
Till ett reportage i tidningen Amningsnytt söker redaktionen en stockholmsfamilj som har inrett sitt hem amningsvänligt. Hör av dig till chefredaktör Elisabeth Ubbe på red@amningsnytt.se om du eller någon du känner har anpassat hemmet till amning på något sätt.
onsdag 4 april 2012
Önskerubrik: Fy!
Lars H Gustafsson är en av mina främsta förebilder när det gäller att leva med och "uppfostra" barn. I helgen hade jag den stora äran att se och höra honom live and direct på Amningshjälpens årsträff. En av de saker han tog upp i sin föreläsning och som jag funderat mest på efteråt är vad förbudet mot barnaga egentligen innebär. Utöver att en inte får slå barn alltså.
I föräldrabalken 6 kap. 1 § står fast att:
Barn har rätt till omvårdnad, trygghet och en god fostran. Barn ska behandlas med aktning för sin person och egenart och får inte utsättas för kroppslig bestraffning eller annan kränkande behandling.
Fundera över det en stund och försök sedan att få det att gå ihop med de metoder som är på modet idag. De flesta föräldrar har inga större problem med att låta bli att plocka fram livremmen när barnen varit riktigt jävla jobbiga att ha att göra med, men hur är det med inte utsättas för [...] annan kränkande behandling? Hur rimmar det med att till exempel stoppa ner ett barn i dess säng, gå ut, stänga dörren och låta det skrika sig till sömns?
(Rubriken önskad av Jenny.)
I föräldrabalken 6 kap. 1 § står fast att:
Barn har rätt till omvårdnad, trygghet och en god fostran. Barn ska behandlas med aktning för sin person och egenart och får inte utsättas för kroppslig bestraffning eller annan kränkande behandling.
Fundera över det en stund och försök sedan att få det att gå ihop med de metoder som är på modet idag. De flesta föräldrar har inga större problem med att låta bli att plocka fram livremmen när barnen varit riktigt jävla jobbiga att ha att göra med, men hur är det med inte utsättas för [...] annan kränkande behandling? Hur rimmar det med att till exempel stoppa ner ett barn i dess säng, gå ut, stänga dörren och låta det skrika sig till sömns?
(Rubriken önskad av Jenny.)
måndag 2 april 2012
Önskerubrik: Heja!
Ett rungande heja! till Anouk Jolin, Marit Olanders, Mats Berggren, Lars H Gustafsson, Kim Hazelius och Gunilla Kristiansson som föreläste på Amningshjälpens riksträff. Och förstås också till Skånegruppen som anordnade. Efter en intensiv helg är jag utmattad, men inspirerad. Tack allihop!
(Rubriken önskad av Jenny.)
(Rubriken önskad av Jenny.)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)