Sånt här missar ni som inte hänger på twitter

Kom plötsligt att tänka på min styvpappas rage då jag tvättat en vojlock i tvättmaskinen och han ovetandes kört en maskin underkläder efter.

Det gick liksom inte att mötas i den diskussionen. Jag ba: "Ok" och gick ut i stallet.

(Obs, var ca fjorton år. Hade inte gjort om det idag.)

(Eller…?)

Han var nog nästan argare då än den gången jag kört sex par jeans i samma maskin så motorn brunnit.

Tro det eller ej, nuförtiden hamnar jag nästan aldrig i tvättrelaterade bråk. Learning by doing kallas det.

Bara en vecka kvar till lön, kämpa!

Någon mer än jag som är nyfiken på hur svenska inkomster är fördelade? Ligger vi lika långt från "idealet" och gissar vi lika fel som amerikanerna?

Som vi alla älskar att läsa om andras drömmar på nätet!

Äntligen en chans att maratonsova! Då vaknar jag halv nio. Utsövd. Eller åtminstone så pigg en nu blir med huvudet fullt av snor och ögonen igenmurade av något slags klet. Men inte nog med det, för första gången på jag vet inte hur länge kommer jag ihåg vad jag drömt också. Spännande! Ska jag berätta? Klart jag ska!

Min man har varit hos min ursprungsfamilj(?!) i Tranemo(?!) över helgen. Jag kommer för att hämta honom. (Något barn figurerar inte alls i den här drömmen.) Han luktar alkis, vilket jag såklart häcklar honom för och han svarar då att "det är inte det värsta".

Det visar sig att han har varit ute och rullat hatt och efter stängning stannat till vid en pannkakskiosk(?!) där han träffat någon som han sedan följt med hem och bedrivit otukt med. Nu är han sådär tröttsamt självömkande som bara jordens alla representanter för patriarkatet kan vara, typ "Förlåt förlåt förlåt, MEN även om det är jag som gjort nåt jävligt dumtså är det egentligen mer synd om mig som har dåligt samvete än om dig som är ihop med en idiot. Du är inte heller alltid helt perfekt!" Konstruktivt. Tyvärr missade jag den rafflande upplösningen eftersom det var då jag vaknade.

Om jag någon gång blir bedragen på riktigt så hoppas jag verkligen att han sköter det hela med mer finess. Ska jag vara helt ärlig så hoppas jag att jag slipper få reda på det alls. Förutsatt att det är en engångsföreteelse och inte ett parallellt förhållande med massa känslor och skit inblandat, samt att han sett till att skydda sig. Skulle risk föreligga att han smittat ner mig med något så hade jag dräpt honom på fläcken.

Men varför i all världen drömmer jag det här nu? Sånt här hör väl den nyförälskade fasen till? Nog för att jag känt av att våren är i antågande men vi har ju för guds skull varit ihop i tio år!

Lugna ner er ett par hekto, ok?

Hörrni, jag noterar att ni är många som hakat på den här blogg100-grejen. Det är förstås trevligt med bloggar som det är lite liv i, men jäklar vad jag har att läsa igen just nu!

DU kan följa skolans matsedel

"Vad åt ni till lunch på förskolan idag?"
"Äpple."
"Till lunch?"
"Mmm, minns inte. Nåt äckligt."

På jobbet är det meningen att vi ska följa samma matsedel som skolan, för att underlätta för familjer som har barn i både förskola och skola. Så att barnen inte råkar få samma mat två gånger samma dag. Eller nåt. Vet inte om jag tycker det är ett särskilt stort problem.

Hellre godtrogen än missunnsam

I torsdags var det precis tre år sedan min mamma dog och förutom alla de känslor som obviously vällde upp blev jag påmind om något jag till och från gått och funderat på nästan lika länge.

"Se nu till att du inte blir lurad på arvet!" var något av det första jag fick höra. Inte av en utan av flera personer. "I all välmening" förstås. Till en början tänkte jag en hel del på det och kände mig ganska stressad inför bouppteckningen, men ju längre tiden går känner jag mer och mer att jag faktiskt skiter i de där pengarna – eller snarare att jag inte vill vara den som startar ett bråk om pengar som det finns en viss risk att jag blir blåst på om flera årtionden.

Min mamma hade en bil, ett gammalt missionshus som hon höll på att renovera för kunna att använda som ateljé och verkstad och lite sparade pengar, till pension och så. Knappt 70 000 kronor blev min andel. De har kommit väl till pass under de här åren; jag fick råd att köpa en cykel, gå till tandläkaren och ta katterna till veterinären – utan att noja över kostnaden – och bjuda man och barn på en resa till Stockholm senare i vår. Men jag hade nog överlevt utan dem också.

Sen var det förstås gården. Den borde jag såklart krävt att min styvpappa skulle sälja av så att jag kunde få ut min andel på en gång. För "tänk om han träffar en ny kvinna!"

Ja, tänk om.

Jag valde att avstå min del så att min styvpappa slapp gå från hus och hem för att köpa ut mig och han skrev i gengäld in i sitt testamente att jag kommer ärva honom på samma villkor som mina (halv)syskon. Tror jag. Jag har inte sett det med egna ögon, så jag förstås inga garantier för att han inte ändrat sig och istället testamenterar rubbet till Riddarhuset.

Men jag tror faktiskt jag skulle överleva det också. Jag har redan överlevt det värsta.

Hur mycket mindre och smidigare var folk förr?

Det här är vårt kök, eller ja, åtminstone halva. Den halvan som inte är en smal gång mellan spis/diskbänk, arbetsbänk och städskåp/kylskåp/skafferi. (Ja, kortet är taget runt första advent men skit i det nu.) Ser ni hur litet det är? Hur en familj med tre barn kunnat bo här före oss övergår mitt förstånd. Åt de i skift?

En annan grej som övergår mitt förstånd är hur vi lyckats slita mer på parkett och bänkskivor och dylikt sedan vi flyttade in hösten 2008 än vad ovan nämnda familj som bodde här 1961-2008 någonsin gjorde. Ok, vissa av dem kanske blev vuxna och flyttade hemifrån, men ändå! Hur är det möjligt?