Har de inte bröd så får de väl äta kakor

Att en person som ska vara insatt i frågor om försörjningsstöd och under vilka villkor människor som får det lever uttalar sig så som Jan Svensson citeras i den här debattartikeln gör mig fan rädd. De får väl prioritera, säger han. Fy fan. Vet du vad Jan, att prioritera är sånt som människor som fortfarande har pengar över efter att deras basbehov är täckta kan roa sig med.

För en stund sedan rättade jag för hundrafemtioelfte gången den här julhelgen till överkastet vi har över soffan för att dölja att det är hål i klädseln och störde mig som fan. Jag hatar den här soffjäveln. Jag hatar de vassa armstöden och att kuddarna ramlar ur hela tiden och att vi har tvättat sönder klädseln och att ovan nämnda överkast hela tiden liksom vill rinna ner på golvet. Men vi prioriterade att köpa ekologisk julmat och till och med några julklappar istället för att lägga sjutusen spänn på den här skönheten som jag drömmer våta drömmar om.

När jag för ett antal år sedan fick försörjningsstöd hade jag inte möjlighet att prioritera någonting alls eftersom den summa pengar jag fick bara precis täckte boende, resor till och från jobb och dåligt varierad kost.

Förtydligande: välja mellan att lägga på pengar på julfirande eller ny soffa = en fråga om prioritering. "Välja" mellan att lägga pengar på julfirande eller basbehov ≠ en fråga om prioritering.

Sen kan en förstås tycka att det är helt ok att fattiga människor inte har råd att ge sina barn julklappar och att det därför är helt i sin ordning att det inte betalas ut en större summa i försörjningsstöd inför jul men då kan en också stå för det istället för att linda in sig i floskler om den enskilda individens ansvar att "prioritera".

Obotlig optimist som jag är…

Snäppet värre än att det ligger stinkande kattbajs i porten är när det inte ligger kattbajs i porten. Trots att det stinker.

Snäppet värre än de jättestora spindlarna som satt i taket sist jag hämtade tvätt i torkrummet är att de inte satt kvar idag när jag var där i samma ärende. Jag antar att det betyder att de gömt sig i tvätten.

9. Det blogginlägg som jag vill att alla ska ha läst och varför

Först något grundläggande på tema "skämta/sparka uppåt – lyssna neråt": This is how shit works.

En diskussion som liksom biter sig fast och återkommer hela tiden är den om stereotyper och tolkningsföreträde, den som får människor som i de flesta andra sammanhang framstår som fullt rimliga att framhärda i att de "helt enkelt inte förstår vad problemet är" med Laku Pekka eller nidbilden som tidigare prydde Kinapuffsförpackningen och "varför ingen rasar över designen på Kalles kaviar-tuben".

Det har gått ett år sedan Kalle Anka-gate och jag blir bara tröttare och tröttare på att så många verkar vilja förstå så lite. (Nej, att "det är tradition" är inte ett giltigt argument. Kalle Ankas jul klipps om varje år utan ramaskri och just den filmen med tomtens verkstad har inte alls varit med sedan programmet började sändas 1960. Den visades "bara" oklippt i 29 år.) Jag orkar inte vara pedagogisk när jag pratar om detta längre, ingen orkar vara pedagogisk längre, du är dum i huvudet om du inte kan lära dig att säga chokladboll och sluta rasa varje gång ett företag tar sitt förnuft tillfånga och slutar sprida rasistisk skit omkring sig.

Därför vill jag att alla läser Hannahs inlägg om nidbilder, blackface och varför vi inte ska reproducera rasism från december förra året.

Sen fortsätter ni med Tobias Hübinettes text Att iscensätta ras: Om vit rasperformativitet och vit rasmelankoli. Den är förvisso inget blogginlägg och alltså inte mitt officiella tips, men räds ej, den har ändå något viktigt att säga!

8. Av alla filmer jag sett det här året är det här den bästa

Oj, av alla (typ en handfull) filmer jag sett det här året… vilken ska jag välja?  V i l k e n  s k a  j a g  v ä l j a?! Ska det bli Dumma mej 2 eller kanske Den otroliga vandringen? Jag börjar misstänka att den här bloggutmaningen riktar sig till tonåringar eller andra människor som har tid med sånt där som att se på film och ta kort som de är nöjda med. Mitt liv består mest av att förflytta mig mellan olika platser, laga mat och sova.

Jag vet iallafall att den sämsta filmen jag sett i år är 127 timmar. Herregudrun, vilken stereotyp och förutsägbar jävla dynga. Som tur är var den inte lika lång som titeln antyder. Den klockade in på 94 minuter och det räckte gott och väl för att jag skulle börja fundera på att skära av mig öronen och gröpa ut ögonen för att slippa ta in mer av skiten. Enda anledningen att jag inte stängde av var att jag närde ett hopp om att få se huvudkaraktären dö.

7. Den bild jag är mest nöjd med

Alltså, va? Jag tar tonvis med bilder hela tiden. De flesta blir medelmåttiga eller dåliga. En del blir bra. Men någon specifik wow-bild har jag faktiskt inte. Har ni?

En gång tog jag ett roligt screenshot som jag tyvärr inte får publicera här. Men jag kan ju för all del beskriva det. Så här var'e: Min man halvlåg barbröstad i soffan och när jag öppnade kameraappen för att skrämma honom att jag skulle instagramma förfallet trodde telefonen att den såg ett ansikte och gjorde en sån där grön ram runt hans överkropp. Det var roligt. Ungefär så roligt som livet blir nuförtiden.

6. Det här fick mig att börja gråta

Alltså, vad får mig inte att börja gråta? Låt mig komma med ett exempel; ta den här låten och byt ut alla saker som nämns mot vilka andra saker som helst och "my favorite things" mot "de saker jag börjar lipa av" så är vi något på spåren.

Jag börjar gråta varje gång jag ser en ambulansutryckning, varje gång jag tänker på Dawit Isaak, varje gång jag läser om flyktingarna på Lampedusa, varje gång jag hör någon låt som mamma brukade lyssna på när jag var liten och hon var ung och stark och det var bara vi två, varje gång jag ser reklam för en välgörenhetsorganisation. Varje gång jag ger mig ut i världen.

5. Den finaste kramen jag fått

Hallå cheesy mom! Naturligtvis är min unges kramar de finaste kramarna. Utom när hon har magsjuka. Fy fan för närhetstörstande små smitthärdar.

Sista kramen jag fick av mamma var också helt ok. Jag sa att hon luktade gott i håret och hon blev glad.

4. Utan tvekan den låt jag lyssnar mest på

Som den teknikvägrare jag är började jag inte använda spotify i någon större utsträckning förrän i somras och annan radio än p1 har jag knappt rattat in alls på den här sidan om millennieskiftet. Det är med andra ord inte mig ni ska bjuda med på musikquiz. Inte om ni vill vinna iallafall.

Nåväl. Några spellistor har jag såklart knåpat ihop och det finns två låtar som återkommer betydligt oftare än andra: Röda Bönor – Sången om sexualmyterna och Dan Berglund – Snälla ögon. Det kan ni för all del dela upp er i smågrupper och diskutera.

Ps. När jag ändå har er på tråden så kan jag passa på att tipsa om tre album för de lite yngre lyssnarna också. Perfekt i bilen eller då en har tappat rösten och inte kan läsa saga eller om en bara sådär i största allmänhet känner för att söva sig själv i barnsängen och vakna tre timmar senare med nackspärr:

Dunderklumpen – Toots Thielemans och Beppe Wolgers
Kåldolmar & Kalsipper – Nationalteatern
Peter Pan – Nationalteatern

Smurfhits, go fuck yourself.

3. Det gulligaste djuret jag träffat under året

För det första; vad är det för emo-rubrik? För det andra så bor jag i stan. Jag träffar inte skitmycket djur. Någon ekorre och hare har vi väl på baksidan av huset men i övrigt är det mest kattlimpan på bilden ovan jag umgås med i djurväg. Han är gullig nästan jämt.

2. Det starkaste minnet från 2013

Ingen i min omedelbara närhet har dött i år och jag har inte vunnit på lotto. Det har över lag varit ett rätt slätstruket år, men några bra om än inte så stora grejer har hänt: hemulen har bytt förskola samt lärt sig cykla och simma och jag har dragit igång en bokcirkel. Det räcker för mig, jag behöver inte så mycket action.

1. En kort recension av den bästa boken jag läst i år

Ett av mina bättre initiativ är helt klart den här kontaktannonsen. Vi blev ett gött gäng till slut, som med ojämna mellanrum träffas och pratar om böcker vi läst eller inte läst och om våra barn och radikalfemism och annat som sätter guldkant på tillvaron. Åtminstone för min del har bokcirkeln haft önskad effekt – jag har kommit igång med läsandet och jag har alltid en bok med mig i handväskan igen.

I kategorin "bästa boken jag läst i år" blir det delad pallplats mellan tre sinsemellan ganska olika böcker – Marit Olanders Amning i vardagen, Patti Smiths Just kids och Nina Björks Lyckliga i alla sina dagar: om pengars och människors värde. Motiveringarna/minirecensionerna lyder (utan inbördes ordning) som följer:

Amning i vardagen är boken jag önskar att någon stuckit i handen på mig när jag väntade barn och jag har själv köpt ett extra exemplar att ha att låna ut till vänner som ska bli föräldrar. (I skrivande stund är den ute på sitt första uppdrag.) Den innehåller varken scheman eller pekpinnar, slår hål på gamla myter och belyser i ödmjuk ton allt från de problem en kan stöta på i början till historiska och kulturella betraktelser och ger dessutom kött på benen och skinn på näsan att bemöta en omgivning som tycker att det ammas för mycket/för lite/för ofta/för sällan/för kort/för länge. Marit Olanders har skrivit en bok för alla som kommer i kontakt med små barn och deras föräldrar, för alla som i någon utsträckning har ammat eller kommer att amma. Inte en sekund för tidigt.

Vem fan var det som föreslog att vi skulle läsa Just kids och varför, undrade jag när det var dags för bokcirkeln att ta sig an den. Jag hade av oklar anledning fått för mig att den skulle vara riktigt jävla värdelös och fick låna om den två gånger innan jag ens kom mig för att öppna den. Sen sträckläste jag den eftersom den visade sig vara sjukt jävla inspirerande. Jag blev skitpeppad att själv sätta igång med kreativa skrivprojekt och grät och gladdes om vartannat åt Pattis och Roberts med- och motgångar. Bonus 1: jag upptäckte Patti Smiths musik. Bonus 2: jag fick en skjuts in i ett lässkov och plöjde flera andra bra böcker av bara farten.

Kanske måste en inte vara antingen barnlös och för att få kalla sig feminist, eller åtminstone lämna bort eventuella barn så tidigt och så mycket som möjligt. Kanske måste en inte spela på patriarkatets planhalva. Kanske måste en inte värdera karriär högre än traditionellt "kvinnliga" och "moderliga" värden. Kanske måste en inte  t j ä n a  på allting hela jävla tiden. Kanske är en annan värld möjlig.

1, 2, 3.

Den här bloggen alltså. Jag har funderat en del. Tänkt att det kanske är bäst att jag lägger ner den. Eller att jag ska blåsa liv i den. Men att jag inte får bli en sån där bloggare som i vart och vartannat inlägg lovar bot och bättring och sen ändå typ aldrig uppdaterar. Sen blivit alldeles vemodig och tänkt att jag ju tycker om min blogg och att leffeblogga, även om livet hela tiden tycks komma emellan nuförtiden. Så. Jag tänker strunta i vad ni tycker – om ni nu alls är några som fortfarande läser – och köra nåt recept här och någon vardagsbetraktelse där när och/eller om andan faller på.

Men först tänker jag springa med huvudet före in i väggen genom att ge mig på en julkalenderutmaning som jag hittade hos Bondhustrun. Kanske fullföljer jag den, kanske gör jag det inte. Den som lever får se.