I'm the bigger person

Härförleden då vi var och äventyrsbadade upptäckte jag att bäst före-datumet hade passerat på min bikini. När jag drog på mig trosan lät det oroväckande krispigt. Inte längre någon resår i midjan. Men barnet stod redan med sin badbyxa i handen och hoppade otåligt så det fanns liksom ingen tid att tveka. Och det funkade faktiskt, den lilla stuns som fanns kvar i själva tyget i kombination med vissa försiktighetsåtgärder (gå försiktigt upp för stegen – inte häva sig upp på bassängkanten) gjorde att jag klarade hela dagen utan att nakenchocka min omgivning.
När hemulen så åter började tjata om att åka till "hus" var det bara att bita i det sura äpplet och dra iväg till Frölunda torg, hänga på låset och hetsköpa något nytt att skyla sig med. Först tänkte jag mig något i stil med tankini och boxertrosa, men ju mer badhusets öppningstid nalkades desto kompromissvilligare blev jag. Vårigt blekfet och pärlande ångestsvettig framför spegeln i ett osmickrande belyst omklädningsrum fattade jag ett avgörande beslut. Nu köper jag den här härligt snedpolkarandiga åttiotalsbikinin och bjuder på valkar och oansade bikinilinjer.
Jag var riktigt nöjd nästan hela dagen. Tills jag föll för frestelsen att väga mig på badhusvågen. Egentligen visste jag redan på ett ungefär vad den skulle stanna på och det var inte det som var problemet. Stimmet med tonårspojkar som släntrade förbi och blängde på displayen däremot, dem skulle jag kunnat nacka där och då, inte för gluttandet men för skratten och pekningarna som följde. För vad är egentligen grejen med att bete sig så? Vad får man ut av det? Jag blev ledsen såklart, men inte ens jämförbart mot vad den femtonåriga upplagan av mig själv (eller i stort sett vilken annan tonårssnärta som helst) hade blivit. Stryk skulle de ha och stryk kommer de få som gör så mot min unge när hon blivit stor nog att börja bry sig om utseende, vikt och annat crap. Stryk.