Jag mår fysiskt illa när jag hör kollegor och annat löst folk prata om time out och andra vansinniga uppfostringsmetoder. Men det funkar ju, säger de. Ja, det gör aga också. Barn anpassar sig till det mesta. Själv lärde jag mig tidigt att blixtsnabbt slå över till ett slags stand by-läge där jag inte hade en åsikt om någonting, av rädsla för att önska en maträtt som var för dyr eller föreslå en utflykt som var för jobbig och i vuxen ålder har jag fått jobba mycket med mig själv för att kunna börja släppa taget om konflikträdslan (och andra hang-ups med för den delen, men det kan vi ta en annan gång). Tro't eller ej.
(Obs, jag vill förtydliga att min mamma inte hade med detta att göra.)
Idag på spårvagnen såg jag en liten flicka, på sin höjd fyra år, som var lika kontrollerad som jag minns mig själv som barn. Hon satt "snällt" i sin sulky men sträckte gång på gång ut sina små armar mot sin mamma och bad att få sitta i hennes famn.
– Nej, har jag sagt! Det här är en bestraffning. Du ska sitta i din vagn tills du har lärt dig hur man beter sig. Vad säger man när man har varit dum?
Vad kan ett så litet barn ha gjort som är så hemskt att det inte förtjänar att få vara nära sin mamma, tänker jag. Hela situationen känns obehaglig.
– Förlåt.
– För vad då?
– ...
Hallå! Hon vet inte ens vad hon har gjort och ändå ber hon om ursäkt! Ta upp henne i famnen och be om ursäkt själv för att du är en sån jävla bully!
Här kunde jag inte hålla tillbaka tårarna längre.
– Förlåt för att du inte lyssnade på mamma. Du har gjort mamma mycket ledsen som inte har lyssnat. Om du får sitta i mammas knä, lovar du att vara en snäll flicka då?
– Mm.
Sen fick hon faktiskt klättra ur sulkyn men svadan fortsatte. Och fortsatte. Åtminstone tills jag klev av.
Är det här konstruktivt? Känns det bra för någon inblandad part efteråt?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar