Trettioårskrönika

Imorgon fyller jag 28. Min taktfulla äkta hälft påpekade häromsistens att jag därmed är en kvinna i trettioårsåldern. Pow! Right in the kisser! Jag minns att när min mamma började närma sig trettio tänkte jag att hon var ganska gammal, fast flera av mina klasskamraters mammor var tio år äldre än så. Någons mamma var till och med i femtioårsåldern. Herre min gud. Typ som en dinosaurie. Ena foten i graven liksom. (Om jag bara vetat.)

Nu har jag ångest. Egentligen inte för att jag känner mig som ett torrt gammalt fossil, utan för att jag inte är färdig. Nyss var jag 25 – det är ju faktiskt bara lite drygt 20 – och då är det helt ok att inte veta vad man vill bli när man blir stor, men nu är jag som sagt snart 30 och till råga på allt morsa. Då skadar det ju inte att ha ett yrke och lite riktning i livet. Vad har jag? En (o)avslutad gymnasieutbildning, ett år i dekadens och misär på folkhögskola, några strökurser, en påbörjad lärarutbildning, "studieuppehåll" från journalistutbildningen... Inte mycket att hänga i granen.
Förvisso har jag också ett ganska fint och, om jag inte missminner mig, fortfarande giltigt resultat på högskoleprovet (om jag någon gång skulle få för mig att drygt 200.000 kronor i studieskuld inte är tillräckligt) och faktiskt en fix och klar och med beröm genomförd kockutbildning, med praktik på inte mindre än två stjärnkrogar. Vilket är en källa till ångest i sig. Ska jag bara kasta bort allt det, ligga av mig och jobba på äldreboende tills jag får pension, jordgubbstårta och bismarcklänk? Med folk som dag ut och dag in, vecka ut och vecka in, månad ut och månad in... ifrågasätter varför jag väljer smör framför margarin och socker framför aspartam, och som är så jävla bortskämda med att ha mig där att de inte orkar torka upp utspilld mjölk och ställa tillbaka grejer efter sig i köket, eftersom de vet att jag kommer och städar upp i deras skit och att jag inte längre orkar bry mig om att fråga om vem och varför.

Jag tar mig lätt vatten över huvudet, tröttnar snabbt och drar gärna igång hundra nya projekt utan att röja upp först. Att ro alla infall i land är jag alltså mindre bra på, istället har de en tendens att växa – pluggar jag så måste jag lära mig allt som står i kurslitteraturen utantill, jag kan omöjligt sålla ut det mest relevanta, lägger jag en pärlplatta så blir den 2x2 meter istället för i grytunderläggsformat, och så vidare – tills jag blir sugen på att lägga mig i fosterställning i ett mörkt rum med en fuktig trasa på pannan tills de försvinner eller avslutar sig själva. Fast det gör de ju tyvärr sällan. Det beteendet vill jag gärna skylla på någon bokstavskombination (så många som jag är relaterad till med blodsband som har fått än den ena än den andra diagnosen så är faktiskt risken överhängande att jag också skulle kunna ha giltigt förfall), men jag ids inte tjata mig till en utredning. Min mamma var för övrigt minst lika hopplös. Hon bodde i ett stort artonhundratalshus med lillstuga, brygghus, tre ladugårdar, jordkällare, byssja... and more, där det till synes inte hände så mycket. Det gjorde det förstås visst, det var bara det att allt skulle göras ordentligt eller inte alls. Lillstugan skulle renoveras till originalskick med ursprungliga tekniker, fast först skulle det bara tömmas på alla flyttlådor och loppisfynd och ärvda bohag och då måste man förstås ha någonstans att gå igenom och sortera de prylarna och så kanske en del skulle säljas, och så kanske något behövde restaureras...

Hade jag inte haft den där taktfulla äkta hälften som såg efter och mig och drog i nödbromsen emellanåt skulle jag antagligen ligga ihjälklämd under någon av mina högar med pågående projekt vid det här laget, så att jag faktiskt hängde i och till slut stod där i fjollig mössa och smilade upp mig för juryn på avslutningsmiddagen, med noll frånvarotimmar och bara vg och mvg på pappret är faktiskt en bedrift – även om det inte krävdes någon som helst studiedisciplin eftersom det inte fanns några tentor att plugga till. Det som räknas är att jag avslutade något! Och jag var sugen på att "läsa" vidare till restaurangkonditor, men lät bli eftersom jag inte vågade lita på att jag skulle orka hålla motivationen uppe ett varv till (och lite för att en tjej jag bara inte kunde med hotade med att också gå den kursen).

Så här i vuxen ålder försöker jag lära mig att allt inte måste vara antingen eller, att saker kan få bero tills vidare utan att jag måste självmedicinera eller klättra på väggarna. Böckerna måste inte antingen stå i bokstavsordning eller ligga utspridda över golvet, burkarna måste inte stå med etiketten utåt i kylskåpet och lunchlådorna måste inte vara organiserade efter färg.
Att jag aldrig bara kunnat låta saker vara good enough är den främsta orsaken till att jag inte startat eget företag fast jag när en dröm och i smyg kollar lediga lokaler sedan flera år tillbaka. Det handlar inte om lättja, som många gärna vill tro. Nej, jag är faktiskt inte bara lat. Jag håller mig apatisk, av panisk rädsla för att dra igång ännu ett jätteprojekt som jag sen ska behöva stå till svars för varför det bara växer och växer och varför jag aldrig knyter ihop den där jävla säcken. Som när jag skulle skriva ett a4 om konsthistoria i högstadiet. Jag var inte särskilt intresserad egentligen, men jag tänkte att nu ska jag fan ge den där sprätten till bildlärare något att sysselsätta sig med i helgen. (Kuriosa: läraren var Ulf Elvings kusin, antagligen hans största bedrift i livet eftersom han kände sig nödgad att berätta om det minst en gång per lektion.) Jag skrev och skrev och skrev fyrtio sidor – det är ganska saftigt för en hormonstinn fjortonåring som hellre hade varit ute och sprängt båthus än suttit framför en seg pc-jävel kvällarna i ända – och sparade till sist mitt verk på en diskett. Som gick sönder. Sen sket jag i att hafsa ihop något nytt i storleksordningen det var tänkt att arbetet skulle ha, trots att jag gott och väl hade hunnit. Jag orkade inte ens bry mig om att berätta hur det hade gått till. Disketten gick sönder, äldsta tricket i boken liksom, möjligtvis med undantag för det om den glupska hunden.

Det känns som att jag står inför något slags vägskäl här. Ska jag hinna göra någon form av karriär är det kanske dags att bestämma sig för inom vilket gebit det ska ske och trampa plattan i mattan tills jag bränt ut mig totalt. Eller så nöjer jag mig med ett själadödande deltidsjobb men har tid att umgås med min unge och förverkliga mig på min fritid. Det lutar åt det senare.
Sen finns ju förstås det tredje alternativet också – att vinna på Lotto, klä mig i rock och slokhatt och hyra in folk, eller apor, som knyter ihop säckarna åt mig.