Challenger

På den tiden kedjebrev kom i kuvert tyckte jag att de var the shit. Det tyckte jag väl i och för sig, och tycker för den delen fortfarande, om all post som är fysisk men inte innebär att jag ska betala för någonting. Men nuförtiden är det ont om den varan. Nu är det bara dunkadunkamusik och e-brev för hela slanten och när man inte måste köpa frimärken och gå flera kilometer i ösregn och vemod för sköta sin korrespondens går det, i mitt tycke, lite väl snabbt och lätt ibland.
Som med alla dessa kolla på den här filmen som visar levande rävar som får sitt skinn avslitet utan bedövning för att bli pälskragar på bratsens jackor, och skriv sedan under här, annars är du en bajskorv. Jag raderar dem på en gång. Inte för att päls är min grej, utan snarare som en tyst knyta-näven-i-fickan-protest mot att människor jag inte pratat med på flera år och som aldrig skulle komma på tanken att slänga iväg ett vad gör du nu för tiden, varför hör du aldrig av dig-mail tar för givet att jag, bara för att de "ber" mig, ska läsa på och ta ställning för en organisation som, förutom just engagemanget för pälsdjuren, kan ha vilka vansinniga åsikter som helst som jag inte vill bli förknippad med. Nej, det orkar jag bara inte. Nästa person som gör så blockar jag.
Med blogg-awards är det förstås en helt annat sak. De smeker mitt ego medhårs och slinker utan problem genom alla betänklighetsfilter.
Så här går det till:

1. Kopiera in awardbilden i din blogg för att visa att du fått den.


Check!

2. Tacka och länka till den som nominerade dig.

Jag vet inte ens vad människan heter. Men jag gillar hennes avslappnade förhållningssätt till föräldraskapet och hänger därför på hennes blogg och lämnar en och annan kommentar trots att vi inte känner varann och antagligen inte har särskilt mycket gemensamt in real life, som vi säger på nätet. Tack Rookie Mom!

3. Nominera sju andra bloggare och länka till dem.

Det är nu det börjar bli svårt. Jag läser förvisso en himlans massa bloggar, alldeles för många om jag ska vara ärlig, men de flesta av dem är antingen jättestora och/eller internationella (och läser i sin tur alltså inte den här lilleputtbloggen, så då blir jag tvungen lämna en pinig kommentar där jag kliver ut ur kedjebrevsavsändargarderoben) eller så har de redan fått utmärkelsen. Jag är så att säga sist på bollen. Vill spontant slå ifrån mig alltihop med motiveringen ingen nämnd ingen glömd, men jag ska göra ett försök. Utan inbördes ordning:

Alex. Jag hörde någonstans att bloggar ska ha ett fast tema. Vardagsbloggar om allt och ingenting får man inte digga hur som helst. Det skiter jag i. Jag gillar att hålla mig uppdaterad på ämnen som små barns eventuella tv-vanor, saccosäckar som ser ut som päron och deodoranter som innehåller alkohol men inte aluminium. Bildserier på gullungar som äter vietnamesiska vårrullar är också ett av mina specialintressen.

Burriburr. Freak-varning, på det bra sättet. Mother of two som analyserar Bengt Alsterlinds garderob, uppmanar sina medsystrar att separera och inte räds att utmana normerna kring intimhygien (det sista kan jag ha hittat på själv, men jag vill bestämt minnas att hon kört en kampanj mot att tvätta underlivet med tvål). Dessutom utnämnd till årets mama-bloggare 2009.

Frida. En till vardagsblogg, ännu i sin linda, skriven av min gamla gymnasieklasskompis och vapendragare. Jag vill med den här nomineringen uppmana till skärpning på uppdateringsfronten.

J. Eventuellt är upphovskvinnan till den här (vardags)bloggen en av mina alternativa personligheter. Det av mina jag som har koll på Odd Molly, som har tålamod med bulldegar och mormorsrutor och som gör sitt eget smör. Åtminstone någon gång ibland.

Jennie. Väntade sin Ebbe samtidigt som jag var med hemul. Då ensamstående i studentkorridor – nu o så vuxen med bostadsrätt, sambo och ett litet syskon på jäsning. Älskar hur hon skriver i affekt och önskar att jag vore lika ung och eldig.

Nixa. Lillasyster. Låg uppdateringsfrekvens och mycket kortfattade inlägg. Det om sekunden innan vansinnet är nog ett av mina favoriter. Alla kategorier. Någonsin. Helt briljant.

Oliver. Mannen jag varit gift med i snart sju år. Plockar russinen ur kakan och återvinningsbloggar dem så jag slipper hålla mig uppdaterad med vad som är roligt nuförtiden. Jag ser fram emot att se om och hur den här nomineringen tolkas.

4. Berätta sju intressanta saker om dig själv.
Hej Jante. Eller... Nog har även lilla jag intressanta saker att berätta emellanåt, om mig själv till och med, men det är liksom så svårt att veta var man ska lägga ribban. Som en gång då vi skulle skriva ett special interest work i skolan. Om precis vad vi ville. *ångest* Jag höll på och velade fram och tillbaks i flera veckor för att hitta något lagom slätstruket. Oengagerat intressant. När det började dra ihop sig för redovisning bestämde jag mig i panik för att fördjupa mig i The Cranberries. Som jag inte ens lyssnade på, bortsett från den där zombie-slagdängan som var så jävla inne och låg på tracks-listan under typ hela nittiotalet. Sen fick jag panik en gång till, skrotade det första arbetet, och hetsade ihop ett nytt om olika inriktningar inom feminismen, kammade hem ett MVG och blev dissad av mina "manliga" klasskamrater i flera veckor. Det var det värt.
Nåväl, en salig blandning mer eller mindre smickrande fakta om moi:

# Jag tycker det är intressant att så många är så intresserade av hur jag sover om nätterna sedan jag blev mamma. Jo tack, allt som oftast riktigt gott. Amma kan man göra i sömnen.

# Strax innan min farfar dog ringde han, troligen för att försonas, men jag lät bli att svara. Han hade inget tal kvar så det enda som hördes på telefonsvararen var hans ansträngda andhämtning och i bakgrunden en irriterad vårdpersonal som sa något i stil med det är bara en telefonsvarare fattar du väl och sedan ett klick. Jag funderar ibland över om jag inte borde ha lite dåligt samvete, men jag lyckas inte frambringa något sådant.

# Jag kommer ofta på mig själv med att sänka mig till en lägre nivå i samtal med kollegor. Undviker svåra ord och komplexa sammanhang. Refererar inte till sånt jag sett eller hört i lite "seriösare" media än jag vet att de konsumerar. Jag har blivit särskilt uppmärksam på det sedan i somras då jag märkte att sommarvikarierna i sin tur gjorde på samma sätt mot mig.

# Jag är allergisk mot margarin. Inte bokstavligt. Men jag tycker att det är en vidrig produkt och skulle aldrig komma på tanken att köpa hem det eller använda det på jobbet. (Att trycka i mig hektovis med härdat fett i form av fredagsmys har jag däremot inga större problem med.)

# Jag när en hemmamammadröm (inte hemmafrudröm, big difference). När hemulen var bebis och livet var ständig motvind och grått väder kändes det som ett straff att vara stationerad på hemmaplan. (Det betyder inte att jag inte älskar mitt barn och yada yada yada, bara att det inte är min grej att hänga med folk som inte kan förflytta sig och/eller kommunicera på ett vettigt sätt. Typ.) Nu däremot är det på gränsen att jag skulle kunna offra en kroppsdel för att ha möjlighet att vara morsa på heltid. Jag avskyr att lämna bort min unge till andra vuxna med andra ideal för att kunna gå till ett jobb jag inte precis trivs så bra med att jag hjular dit om morgnarna.

# Igår köpte jag ett schampo för över tvåhundra kronor. Det har jag inte ett dugg dåligt samvete över, inte för att jag tjänar vansinnigt mycket pengar utan för att jag vet att det är värt det (vollevallebjän). Men när jag unnar mig en klädtrasa för inte många fler kronor har jag ekonomisk ångest i flera dagar efteråt. Logiken i det?

# När jag var en obstinat tonårssnärta, för en sisådär tio-femton år sedan, var min styvpappa aldrig sen att påpeka att de tv-program jag tittade på var fördummande samt att det var den som körde bilen som bestämde vilken radiokanal det skulle lyssnas på – alltid p1. Då fanns det inga gränser för hur mycket det störde mig, idag anser jag att han hade helt rätt. Alltid p1.