En serie händelser resulterade i att jag även denna morgon såg bussen åka och därför fick sitta och vänta på nästa och lukta på en kollegas cigarettrök i nio minuter. Som om det inte vore illa nog att jag tjafsat med ungen helt i onödan, jag hade ju kunnat ta bestyren i hennes tempo och ändå hinna med samma tur, blev jag alltså tvungen att konversera artigt mannen som gett om ens ett halvdant jobb ett ansikte istället för att få njuta av att hålla käften och stirra rätt ut i tomma intet.
Jag hann också med att konstatera att hur sen man behöver vara innan man börjar känna sig stressad är jäkligt relativt. Hos mig går pulsen upp något av vetskapen att jag kommer glida in på sekunden, eller i värsta fall till och med några minuter sent. Min reskamrat däremot var inte det minsta störd över detta. Trots att han började en halvtimme tidigare än mig och därmed blev trettiotre (33) minuter sen utan att ringa och förvarna.
Oh tell me. Jag blir skitstressad om jag inte har åtminstone 5 minuter tillgodo. Det är ett helt nytt spel med barn dock. Innan Knappen var jag oförmögen att komma sent. Och jag menar inte det på ett skrytigt sätt, snarare kunde det vara ett ganska ocharmigt inslag att hur jag än kämpade för att inte vara först på plats så var jag likt fan det ändå. Alltid lite tidig till festen så jag fick våndas i den där lite stela, obekväma stämningen tex. Nu får jag åtminstone be om ursäkt någon gång ibland.
SvaraRaderaBalans kallar jag det.
Det Sofia skrev skulle kunna vara skrivet av mig! Nuförtiden så börjar jag varannan vecka 07.30 på mitt jobb och min puls går upp redan om jag missar bussen som gör att jag är på jobbet 07.10 och istället måste vara på jobbet endast tio minuter tidigt! Skräcken!
SvaraRaderaEller av mig. Men som sagt så råder ju ett barn snabbt och lätt bot på sådana fasoner.
SvaraRadera