Det sägs att man inte ska måla upp förlossningen som målgången utan som startskottet. Lätt att säga. Helt omöjligt att rätta sig efter.
Ett av mitt livs häftigaste ögonblick var helt klart när jag vaknade strax efter klockan tre på morgonen den 20 maj 2008. En värk. Var det en värk? Jodå. Den första av många under dygnet som komma skulle.
Jag vill som bekant inte ha fler barn, men jag sörjer ändå att jag aldrig mer ska få gå igenom det där häftiga. Urkraften. Kroppsarbetet. Kicken.
Visst är det underbart att föda, hur konstigt det än låter. 14 maj -08 föddes min dotter Jonna ;) när jag blev gravid igen visste jag precis hur jag ville ha det! Det blev dock akutsnitt OCH ett barn med Downs syndrom. Livet blir aldrig som man tänkt sig ;)
SvaraRadera/Anna
Nej, och tur är väl det :)
SvaraRaderaJag ser framemot min förlossning och är väl medveten om att det kan hända vad som helst. Ändå längtar jag efter att få känna den kraften och självklart få träffa mitt barn! :)
SvaraRaderaja förlossning var verkligen...fantastiskt mäktigt. eller så har jag hjärntvättat mig själv, vill bestämt minnas att jag där och då bad personalen att sprätta upp mig och ta ungen, vad som helst, bara det gick över. inga ömma moderskänslor där och då.
SvaraRaderaIvana: Med all rätt!
SvaraRaderaJennie: Men det känns bra inför nästa rond?
Anna: 14 maj var förresten min mammas födelsedag.