Mammas motorcykelstövlar och mammas svarta kappa – sedan hon dog har jag känt ett behov av att klä mig i hennes kläder och omge mig med hennes prylar – i övrigt mina egna kläder.
Jag sover fortfarande under det täcke min morfar hade när han gick bort. Antar att det är ett sätt att behålla dom nära, dom där man aldrig vill släppa.
Jag har sparat en örngott från den enda person jag brytt mig om som gått bort. Jag använder det inte men det ligger på en speciell plats i garderoben och jag tar fram det ibland och minns. Man behöver kanske något man kan ta på för att det ska kännas på riktigt. Minnen är så abstrakta.
30-dagarsbloggandets meningslösaste tema får mig på knä med det här inlägget.
SvaraRaderaLika starkt som kort. Rakt in i hjärtat.
Jag kan tänka mig att det kan uppfattas som lite creepy, men att det inte heller är helt ovanligt.
SvaraRaderaJag sover fortfarande under det täcke min morfar hade när han gick bort.
SvaraRaderaAntar att det är ett sätt att behålla dom nära, dom där man aldrig vill släppa.
Ja, så är det nog. Konstigt egentligen, för det är ju i minnet och inte i prylarna de finns kvar.
SvaraRaderaJag har sparat en örngott från den enda person jag brytt mig om som gått bort. Jag använder det inte men det ligger på en speciell plats i garderoben och jag tar fram det ibland och minns. Man behöver kanske något man kan ta på för att det ska kännas på riktigt. Minnen är så abstrakta.
SvaraRadera