Söndag: Bakfylleångesten ringer upp

Trots att det var fars dag fick mor välbehövlig sovmorgon, när man är morsa till en mammig tvåochetthalvtåring räknas uppstigning klockan 08:23 som det, och som grädde på moset dessutom ryggmassage. Mina "nya" arbetsskor tar livet av mig.

Nåväl. Just som jag höll på att masa mig ur sängen ringde min telefon. Dolt nummer. Jätte-otippat, eftersom den enda som normalt spontanringer mig anonymt stod i köket och kokade te. Men jag tänkte att det kanske var ett nytt och spännande sätt att tala om att frukosten var serverad. Så jag svarade in a glättig tone of voice:

– Jonna.
– Hej.
– Hej?
– Vad gör du?
– Eh, jag klev nyss upp.
– Aha, jag ligger kvar i sängen. Jag var ute igår så jag är jävligt seg.
– Ok?
– Hör du vem det är?
– Nej.
– Gissa.
– Va?
– Gissa.
– Äh, lägg av. Tala bara om vem du är.
– Det är Jonas.
– Jonas?
– Ja, Jonas Larsson.
– Jag känner ingen som heter så.
– Menar du att du inte känner igen mig?
– Ja.
– Fy fan så lågt! Förlåt så jävla mycket att jag ringde då.
– Visst, hejdå.
– Äh, kom igen nu.
– Hejdå. *klick*

Det här har gnagt mig hela dagen. Att han var så säker på att han ringt rätt. Känner jag kanske faktiskt någon som heter Jonas Larsson? Jag har gått igenom listan med Jonasar jag någonsin känt, gång på gång, men jag kan verkligen inte placera den här människan. Egentligen borde jag väl inte bry mig men jag kan inte släppa det.