#prataomdet

Twitter är inte min grej, men...

Självklart har även jag låtit mig utnyttjas. Inte orkat stå upp för mig själv. Av en massa anledningar. Inte velat såra, inte vågat ta ton och säga rakt ut att jag ångrat mig, inte velat tvinga vänner att välja sida... och så vidare. För folk väljer fel sida rätt konsekvent. Det är bekvämast så. Man vill ju inte råka peka ut någon som våldtäktsman hur som helst. Mycket bättre att heja på det vinnande laget. Jag vet, för jag har själv gjort det. Så jävla illa.

För tio-elva år sedan nånting hade jag hoppat av gymnasiet och flyttat till Varberg med en kille jag inbillade mig att jag hade en framtid med. Vi lyssnade båda på NoFX och hade väl ungefär samma humor och jag kom riktigt bra överens med hans mamma, annars var det nog egentligen inte så mycket vi hade gemensamt. Eller så var vi som ler och långhalm, jag minns faktiskt inte riktigt längre. Men nog om honom för han är varken boven eller hjälten i den här berättelsen. Det var först när vi flyttade isär som den ens tog sin början.

Jag pluggade på folkhögskola under den här perioden, eftersom jag trots min ungdom hade insett att man inte kommer någonstans utan en utbildning – eller åtminstone gymnasiekompetens. Och på folkhögskolan fanns som tur var ett internat att ta sin tillflykt till när hemmafrulivet inte tedde sig så lockande längre. Och på internatet fanns en massa andra omotiverade ungdomar att umgås med och en massa hembränt att dricka och en massa gräs att röka och en massa biljardmatcher att spela och oj, så trevligt man kan ha. Man blir lite som en familj till slut. En dysfunktionell sådan.

En kväll mådde en kille, som jag och mina vapendragarväninnor hängde en hel del med, inte så bra så han frågade en av dem om han fick sova över hos henne. Inga problem, that's what friends are for. Eftersom rummen på det här internatet, och säkert de flesta andra liknande institutioner, var små och laxrosa landstingsceller fanns det inte plats att bädda ut kyska extrasängar utan de sov i samma säng. Med kläderna på och händerna på täcket förstås. Tills min vän vaknar mitt i natten av att nattgästen håller på att ta av henne trosorna. Och det var slutet på deras vänskap.

Det rätta i det här läget hade såklart varit att sätta ner foten. Min vän borde ha anmält och sett till att han åtminstone blev avstängd från skolan, även om det aldrig hade blivit rättssak av det när hon faktiskt låtit honom sova i sin säng, och vi andra skulle såklart ha slutit upp och tagit avstånd från honom och låtit honom förstå att det han gjort inte på långa vägar var ok.

Men man vill ju inte splittra gänget. Jag minns att jag sa till henne att jag hoppades att hon tyckte det var ok att jag ändå umgicks med honom och hans posse, för han hade ju inte gjort mig något som gav mig anledning att dissa honom. Vänta nu. Inte gjort mig någonting?! Det är ju helt en helt befängd grej att säga, eller ens tänka.

Naturligtvis var jag hädanefter på min vakt mot honom och vi umgicks faktiskt inte särskilt mycket efter den här händelsen, och tack och lov har jag min storsinta vän kvar än idag, men det var ju inte där mitt svek egentligen låg. Det som förföljer mig än idag är hur jag helt oreflekterat bara bemötte en vän som berättade om ett övergrepp med att fortsätta umgås med förövaren. Och så undrar folk varför antalet våldtäkter som aldrig anmäls är så högt.