När jag var i hemulens ålder och lite äldre hyrde mamma ett litet hus i slutet av en liten väg i skogen. Hon körde en grön Fiat som kan ha varit så gammal som från sextiotalet, som hon inte hade några vinterdäck till. Vi fastnade alltid i den sista branta backen innan man kom ut på landsvägen. När hon puttade bilen höll hon i dörren med vänstra handen medan hon hade den högra på ratten och jag önskade att jag kunde hjälpa henne. När den lilla gröna inte gick längre började hon ta cykeln överallt istället. På vintern satt jag insvept i ett fårskinn i min orange Rex-sits på väg till dagmamman. Jag tänker på hur ensam hon måste ha varit de där åren.
Å Jonna, vilken kärleksfull text!
SvaraRaderaMinnen är viktiga.
SvaraRaderaVilka fina minnen, även om hon fick slita hårt.
SvaraRaderaVad häftigt att din lilla flicka såg ut precis som i din dröm!
Fint skrivet, jag kan se hennes beslutsamhet framför mig!
SvaraRadera