Jaja, jag är 172 cm lång och väger över 80 kg, goddamnit! Now, fuck off!

Jag beställde lite nya arbetskläder i fredags. Tydligen har stadsdelen jag nu jobbar i bättre ekonomi än den förra, något jag misstänkte redan då de utan allt för mycket köpslående gav mig tusen pix mer i (heltids)lön, så det var bara att välja och vraka. Jag gick följdaktligen all in och satsade på rosa och röda kockrockar. Jävligt nöjd.

Men så var det det ju det där med storlekar. Anarki är på många sätt trevligt och bra, men när det kommer till klädstorlekar vill jag ha ordning och reda. Det ska inte skilja fyra nummer mellan olika plagg som sitter lika bra (eller dåligt). Som tur var fanns det ett par byxor i huset, i samma modell och storlek som min kollega å det bestämdaste hävdade att jag absolut skulle komma i, som jag kunde prova. De fastnade såklart halvvägs mellan knäna och höfterna. Det kändes sådär. Men jag tog det ändå med ro, jag börjar bli van, så är det nämligen var och varannan gång jag provar kläder.

I civila sammanhang köper jag oftast mina kläder som man gjorde förr, i butik, och alltid är det någon käck säljare som ba "det räcker nog om du tar en 31:a på de där jeansen" och fast jag vet att jag måste ha 32 eller 33 så gör jag som jag blir tillsagd och blir sen tvungen att be det aset hämta ett större par. Och varje gång funderar jag på om det ska föreställa en komplimang, typ "oj, det syns verkligen inte hur fet du är, du klär dig verkligen smickrande för din figur" eller om det handlar om att sätta mig på plats, typ "just rubbin' it in".

Värst var nog inför bröllopet. Vi hade redan bestämt att köra budget rakt igenom, men i ett svagt ögonblick gled jag ändå in på någon slags designhörna på NK och kikade på en bedårande liten skapelse i glansigt rött tyg. Den skulle gå på plenty money men den var syndigt snygg, så jag kunde inte motstå frestelsen att prova den.

När den slinkiga lilla kreationen befann sig ungefär i axelhöjd fick jag den inte längre varesig uppåt eller nedåt. Jag såg rött, bokstavligt talat, men det var också allt. Och eftersom det inte fanns fler potentiella kunder inom synhåll hade expediten alltså inget bättre för sig än att kretsa omkring utanför provrummet och vara plågsamt service minded.

– Hur går det där inne? Ska jag hämta en annan storlek? undrade hon efter en professionellt lagom lång stund.
Ja, vad svarar man på det? Det började kännas som ett fall för doktorn i Mariannelund att få loss mig utan att bli ersättningsskyldig för klänningen. Och som jag svettades.
– Bara bra tack, kvittrade jag tillbaka och bad till alla eventuella högre makter att hon inte skulle kika in.
Det gjorde hon inte och på något vänster lyckades jag till slut orma mig ur den röda lilla tuben, få på mig mina egna kläder, mumla något om att den inte var riktigt min färg och slinka ut ur boutiquen med svansen mellan benen.

Kan vi nu en gång för alla enas om att inte tvinga på varandra för små kläder, det gör ingen glad, ok?