Försoning – del 1: Förlossningen

Vi gick en profylaxkurs när vi väntade hemulen. Väl spenderade två tusen spänn (eller vad det nu kostade) – ni som väntar barn, var inte rädda att testa! – helt klart min bästa livlina under förlossningen, och skulle jag till äventyrs råka ångra mig och få för mig att ett barn till vore något att satsa på så skulle jag helt klart anlita en doula nästa gång, jag gillar nämligen inte den här jag/vi mot dem-stämningen som alltid tycks uppstå när jag är i kontakt med vården.

Egentligen var jag inte ens så förtjust i hela föda på sjukhus-grejen från början, men jag hade inte heller något bättre förslag att komma med. Föda hemma i all ära, men vad skulle grannarna säga? Det vore ju liksom lite jobbigt att avbryta hela projektet när man är öppen en åtta-nio centimeter för att öppna dörren och förklara för polisen att det inte alls är en hustrumisshandel som är orsaken till allt oväsen.

Jaja, nu blev det iallafall så att den där ungen jag gått och burit på i fyrtio veckor och fyra dagar plöstligt ville ut och det föll sig så att jag valde att föda henne på Mölndals sjukhus.

Det kan eventuellt ha varit så att jag fått för mig att man skulle bli serverad glassdrinkar och få akupunktur och få sitta på pilatesbollar och förlossningspallar – inte för att jag lever i en fantasi utan för att de själva sa att det var så det gick till när vi var där på studiebesök några veckor innan beräknad nedkomst. Kanske tillhandahöll de också den servicen under ordinarie öppettider, men inte under pausvilan mellan barnmorskestrejk och semesterstängning och definitivt inte mitt i natten. Men undersköterskorna och barnmorskorna (i plural ja, det hanns med ett skiftbyte eller två under tiden jag höll på och jobbade mig) var fantastiska och två lyxiga bad och ett par-tre omgångar kvaddlar lyckades jag iallafall tjata mig till, fast jag förstod att en duktig patient föredrar epidural och lustgas och håller sig lugn och stilla när det ska tas ctg-kurvor. Äcklig saft bjöd de på också, ta med egen dricka råder jag er.

Mot slutet blev det lite stressigt, väldigt mycket folk och väldigt upprörda röster i rummet, läkare och fan och hans moster, beslut fattade över mitt huvud och hot om sugklocka och andra otrevligheter, men på det hela taget får jag positiva vibbar när jag tänker tillbaka på förlossningen. Inte för att den var på mina villkor eller ens i närheten av vad jag hoppats på, utan för att jag fick träffa den ena barnmorskan dagen efter på BB och för att den andra ringde när jag kommit hem, så att jag fick chans att gå igenom i lugn och ro vad som hade hänt och varför och vad allt som stod i journalen betydde.

Jag hyser ingen agg. Mina känslor kring vistelsen på BB däremot, de är ett helt annat kapitel.