I min glada ungdom flirtade jag lite med ett par politiska ungdomsförbund. Jag blev aldrig medlem i något av dem och jag planerade inte att kandidera i valet till kommunfullmäktige eller så, men jag lyckades åtminstone hamna på de gamla goa nazisternas dödslista. Inte fy skam.
Sent ska jag glömma en hetsig påringning från min mamma, vars adress jag var folkbokförd på då. Hon undrade varför jag fått brev från Säpo. Inte vet jag, svarade jag, men hon vägrade av någon outgrundlig anledning tro mig. Nåväl. Det slutade ju lyckligt, ännu har de inte plockat mig – vare sig nazisterna eller Säpo.
Sedan dess och tills alldeles nyligen har jag hur som helst undvikit sammanhang där man måste teckna någon form av medlemskap (för övrigt ett väldigt effektivt sätt att slippa börja träna), men så för ungefär ett år sedan smällde jag till och gick med i en förening, och så i våras i ännu en. Ingen av dem uttalat politisk, eller åtminstone inte partipolitisk. Men vad hjälpte väl det? Varför ska det alltid finnas en eller ett par eller en hel enklav med personer som känner att han/hon/de bara måste föra allas talan? Varför måste alla prompt tycka likadant om allt bara för att man har ett gemensamt intresse?
Jag kommer nu inte säga upp något av mina medlemskap inom den närmaste framtiden, fördelarna överväger än så länge, men jag kan inte bara vara tillfreds med situationen heller. Jag tycker helt enkelt att det är jäkligt otrevligt att tillskrivas åsikter som jag inte själv uttryckt. Är jag ensam om det eller varför är det ingen annan som blir rabiat och hotar med att lämna klubben med jämna mellanrum?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar