Vi är som bekant hemma i gamla goa Göteborg igen, och genast börjar jag fega med amningen. Drar mig för att amma offentligt, försöker avleda och fördröja. Fast det egentligen är något annat jag vill.
Under veckan i Norrbotten har jag bara fått glada tillrop, i de fall då någon alls (diverse släktingar) reagerat på att jag ammat ett barn som är så stort att det går och pratar och som har firat sin födelsedag både en och två gånger. Min mormor har skrutit om att hennes dotterdotter minsann fortfarande ammar och min morfar har dragit sig till minnes en pojke i byn som ammades i fem år och som sedan i vuxen ålder blev så stor och stark att han orkade lyfta ett fullt oljefat upp på ett lastbilsflak. (Om hans föräldrar också var ena riktiga bjässar förtäljde inte historien, så vi utgår väl helt okritiskt från att amning i fem år kan liknas vid att falla i Miraculix gryta med trolldryck.) Inga ögonbryn höjdes heller när jag ammade ute på stan, det kändes helt enkelt som att amning var en ickefråga där – precis som åsynen av människor som äter mat som inte är förpackad i ett bröst brukar vara på de flesta platser.
Ungefär så var det också när jag tog li'l H med mig och drog till Oslo tidigare i somras. Där fick jag förresten intrycket att små barn och deras behov togs på större allvar än här över lag. Man behövde inte känna att man var i vägen varken med barnvagnen eller med litet barn som går själv i slow motion och stannar mitt på trottoaren var och varannan meter och jag tyckte att fler barn syntes och tog plats när vi var ute och rörde på oss.
Här hemma minns jag inte när jag såg ett barn jag inte känner ammas senast. När jag var föräldraledig och hängde på öppna förskolan kanske, och då bara i soffan där mammorna med spädisar brukade hålla till, men ett barn äldre än halvåret... nej. Och jag tycker mig se folk som ger oss onda ögat överallt, jag vet inte om det bara är jag som är paranoid eller om folk faktiskt är mindre förlåtande här. Vad gäller den norska attityden skulle jag vilja säga att statistiken* talar sitt tydliga språk, Norrbotten sticker dock inte ut i den svenska statistiken så mest troligt är det bara jag som är ute och cyklar utan lampa och letar kopplingar som inte finns. Eller så är det bara så att i Norrland får man vara sig själv för en stund även som amningshysterika.
*I Norge ammas 46% av ettåringarna och 4% av tvååringarna, i Sverige är motsvarande siffra för ettåringar knappt 18% och för tvååringar förs överhuvudtaget ingen statistik. Det saknas för övrigt statistik från Göteborgs kommun även över andelen ettåringar som ammas, anledningen till det kan jag (med vårt amningsovänliga BVC i åtanke) bara spekulera i.
Statistik över amning av barn födda 2007 i Sverige finns hos Socialstyrelsen. Motsvarande statistik för Norge ska finnas hos Helsedirektoratet, men mina språkkunskaper sätter käppar i hjulen för mig när jag försöker hitta den, så jag får helt enkelt lita på att ingen fifflat med siffrorna i den här artikeln.
jag ammar också min son som fyller två imorgon. jag tror inte det stör någon, det stör inte mig rent så sett. däremot tycker jag det börjar bli kämpigt i kroppen. jag har aldrig känt av den där amningströttheten alla pratade om i början, inte förrän nu. och nu vet jag inte hur jag ska sluta. det är nog det enda skälet jag har till att jag inte vill amma ett (eventuellt) andra barn så länge.
SvaraRaderaJag vill väldigt gärna ses för kaffe, och är så glad att du frågade! Det är just nu tyvärr inte så stor chans att vi kommer iväg. Det lutar lite åt den där loppisrundan bara vi två trots allt. Men om inte:) Spännande. Skall isf förvarna att jag är en nervöspratare. Som pratar lite som jag skriver. typ i stora massor. det bara väller ut. när jag blir nervös.
SvaraRaderaJennie
Clara: Först säger jag grattis till din pojke.
SvaraRaderaJa, som sagt kan det ju till viss del vara jag som är paranoid, men jag tror inte att det är hela sanningen. Det händer sällan att någon kommenterar att jag ammar ett lite större barn (om nu en tvååring kan räknas som stor), men många stirrar faktiskt ogillande. Egentligen borde jag väl inte bry mig, det är ju de och inte jag som har ett problem, men det är svårt att inte ta åt sig. Skönt iallafall att höra att du inte upplever att någon stör sig på din amning.
Amningströttheten har jag inte råkat ut för än, däremot börjar jag tröttna på att bli väckt om nätterna. Det tror jag, i vårt fall åtminstone, inte att ett amningsavslut skulle råda bot på och jag är inte redo att sluta amma än heller för den delen. Vi vill inte ha fler barn, så därför värnar jag lite extra om den här enda chansen jag mest troligt kommer få att amma.
Jag kan tänka mig att det är svårt att sluta amma ett barn som inte längre är en bebis, men en fördel skulle kunna vara att man kan resonera litegrann med en tvååring, förbereda lite på vad som komma skall, att man inte längre vill amma (även om budskapet kanske inte går fram helt och hållet) och att från och med nu kommer vi göra såhär och såhär istället.
Om du känner förtroende för din BVC-sköterska kanske du kan få tips och råd därifrån, eller så kan du faktiskt ringa Amningshjälpen även gällande såna här funderingar.
Jennie: Prata på du bara :)
SvaraRaderamja, jag tillhör kategorin som gärna håller mig borta från "experter", utbildade och outbildade. däremot har min syster nyss fått nummer två (barn alltså;)) och jag använder honom. när séamus säger att han vill ha mölke säger jag att bara små barn dricker mölke, små barn som hannes (bebis) och han fattar det, fram tills för ett par veckor sedan ville han amma på dagen också men det gör han inte nu längre, bara på morgonen. jag slutade amma honom ute för läääängesen. jag kände mig inte alls bekväm med folk som tittade, och jag bryr mig. egentligen inte om vad folk tycker, men det gjorde mig likväl obekväm.det värsta är att jag nog också skulle tycka att det såg konstigt ut om någon ammade sitt lite större barn ute, som på ett café. jag är liksom smyg-ammare.
SvaraRaderajaja. jag har hela tiden utgått från devisen att han slutar när han själv vill så det blir väl när han börjar lekis, ettan eller kanske högstadiet.
Det verkar ju som att du har hittat ett bra sätt. No drama liksom.
SvaraRaderaVad är "ett lite större barn" för dig? En tvååring eller en sjuåring :) Jag ammar inte hur och var som helst som jag gjorde när Hrönn var en spädis utan brukar där det är möjligt dra mig undan så att människor runt omkring mig kan välja att inte se mig. Men om jag sitter i ett sällskap med människor jag är bekväm med kan jag mycket väl amma på en uteservering eller liknande, dock fortfarande inte "in your face" på folk som kan ta illa upp.
Jag har inte heller någon plan för hur länge jag tänker amma, först sa jag minst sex månader, sedan ett år, två år och nu ser jag varje dag som bonus. Men när Hrönn var nyfödd vet jag inte om jag kunde se mig själv som en som ammar en tvååring, precis som jag har svårt nu att se att jag skulle kunna amma en fyraåring.
Offentligt kommer jag nog inte amma så jättelänge till, det verkar inte som att Hrönn är så brydd längre heller. Det är mest om hon har slagit sig eller är trött eller osäker på en situation som hon kan vilja ammas bland folk och jag har aldrig ammat henne på förskolan när jag hämtat/lämnat för att hon ska slippa eventuell stigmatisering. Hon är ju såpass stor att hon fattar när jag säger att hon får vänta tills vi kommer hem eller till någon annan plats där jag kan sitta bekvämt.