När min mamma dog i våras fick jag ett tag för mig att jag var föräldralös. Lite underligt eftersom jag faktiskt har en pappa, även om vi inte haft så bra kontakt de senaste tio-femton åren. Den här gången har vi inte pratat med varandra sedan i april.
Den kvällen mina föräldrar träffades hade pappa på sig velouroverall och var Kalix snyggaste kille. Mamma hade bott flera år i Göteborg och var lite exotisk. Det ena ledde till det andra och efter några år av dekadens insåg mamma att hon väntade barn. Hon bestämde sig för att klara biffen på egen hand, men pappa var av en annan åsikt.
De höll ihop till en vårdag 1983. Jag var åtta månader och mamma satt med mig i famnen och ammade då nationella insatsstyrkan stormade vår lägenhet. Mina föräldrar hamnade i häkte och jag placerades i akuthem tills mamma friats från misstankar.
Mina första minnen av pappa är egentligen inte av personen pappa utan av de brev han skickade från fängelset. Särskilt ett där han hade ritat savannens alla djur på ett helt ark och textat noga med bara stora bokstäver, eftersom det var de enda mitt fyraåriga jag kunde läsa själv.
Mina första minnen av mamma är samma som de sista. Hennes mjuka hud och hennes doft. Det sista jag sa till henne var att hon luktade gott i håret. Det sista hon frågade var om jag minns hur det var när hon ammade mig. Det gör jag.
Fint.
SvaraRaderaVilken käftsmäll. Fantastisk text, Jonna :)
SvaraRaderaVill skriva nåt klokt och bra. Går inte.
SvaraRaderaKram.