Det har blivit en del utmaningar och enkäter på sista tiden. Mikkan slår huvudet på spiken när hon drar paralleller till Mina vänner-böckerna man satt på flickrummen och fyllde i vid tidernas gryning. För övrigt var det med samma iver jag tog mig an Bästa boken om mig efter Hemulens födelse. Sen falnade förvisso engagemanget efter ett tag, men jag ska plocka fram den och skriva om min tvåochetthalvtåring vilken dag som helst nu. Jag lovar. Helst ska det ordningssamt fyllas i med samma fina penna varje gång också, men när uppdateringsfrekvensen mäts i år snarare än dagar, veckor eller månader så kan det vara lite svårt att hålla reda på vilken av dem det var. Det är ju så man hinner byta handstil mellan varven till och med.
Varför fascineras man så av dessa fylla-i-övningar? (Fylleriövningar brukar jag säga i dagligt tal, men det såg så white trash ut.) Sina egna alltså. Det är ju sällan lika intressant att läsa andras, om de inte är antingen synnerligen välskrivna eller på gränsen till pinsamt avslöjande. Är det för att man får en chans att bara gå på om sig själv och sin egen förträfflighet för en stund? I så fall, måste man ha en ursäkt i form av ett formulär eller en uppmaning för att lägga ut en matta av upprepade jag, jag, jag? Skulle man tappa alla sina 35-40 trogna läsare om man la konventionerna åt sidan och bara började berätta helt oprovocerat.
Det här inlägget skulle egentligen handla om varför jag, trots tillfället att få producera inlägg utan att behöva uppbåda inspiration, valde bort AMO:s klädutmaning. Men det spar jag tydligen till en annan gång. Jag tappade visst tråden litegrann.
Väntar med spänning på att höra varför du valde bort!
SvaraRadera+1, huvudet på spiken och allt vad man säger. Men jag tycker faktiskt att det ska bli kul att läsa En om dagen hos dem i min blogglista som antagit utmaningen. På sant!
SvaraRaderaFast jag gillar att läsa fylla-i-listor. Ofta får man veta saker som man kanske inte skulle ha skrivit i ett blogginlägg. Och när man läser är det så lätt att jämföra "precis som jag", eller "jaha, det hade jag aldrig trott" osv. Ja, gillar läsa och skriva listor och liknande.
SvaraRaderaÅ vad jag håller med. Jag vill men kan inte förmå mig att använda andras mallar, får en pinsam klump i magen som du just nu satte ord på. Har inte vetat varför innan. Men obs! Jag tycker inte att det är pinsamt när andra gör det, tvärtom tycker jag om att läsa dem.
SvaraRaderaAng klädutmaningen (som är min första haka-på-grej) så finns flera skäl till det. Jag vill också gärna höra varför du, kloka kvinna, valde bort den?
AMO: Det är nog inte så spännande som det låter, kanske just därför jag tappade tråden och skrev om något annat, men det kommer.
SvaraRaderaJ: Ja, 30-dagarsutmaningen gillar jag också! Den är ju en sån som har potential att bli både välskriven och avslöjande. Iallafall på de bloggar jag följer.
LillaGrå: Jag lät nog lite väl hård där i inlägget. Det är inte så att jag fruktar och föraktar andras listor per definition, men jag har slutat följa bloggar för att de spårat ur och blivit till någons slags grå massa av utmaningar som är totalt icke-kontroversiella och för kortfattade för att vara intressanta. Men det är ju snarare mitt problem än avsändarens.
Alex: Jag och min narcissistiska sida går igång på färdiga mallar, men jag får hejda mig för att inte haka på allt bara för att det är "gratis".
Jag återkommer om klädutmaningen.
Jag har tänkt på det där också. Jag har inte fått några sådana utmaningar till bloggen, men en hel del på Facebook, och det är verkligen jätteroligt att fylla i och sedan läsa mina egna. Kanske för att det visar sig att jag, enligt fylleriövningen i alla fall, är en ganska intressant person när allt kommer omkring.
SvaraRaderaOch det är roligt att läsa andras också. Jag gillar verkligen dina senaste inlägg, vilken chans att lära känna dig! Enda nackdelen är väl att man känner sig lite som ett pervo som sitter i buskarna och spanar, eftersom jag får veta en massa saker om dig som du inte får veta om mig.
Att bara börja berätta är så mycket svårare, tror jag. Kanske är det en vanlig gammal hederlig slitning mellan viljan/önskan att berätta och känslan av "vem är jag att?". Tänker att fylla-i-boken är lite samma som tex vardagsbloggen, fast ett koncentrat. Det är ofarligare, socialt sett, att skriva om sånt alla kan ta till sig/ha en åsikt om/skratta åt/grina över. Att skriva om sig själv och riskera total tystnad som svar är läskigt.
SvaraRaderaOch då drar jag slutsatsen att tex bloggare är räddare om sina läsare än de ofta vågar erkänna (mig inkluderad). Man skriver inte bara för sin egen skull, så som man gärna vill tänka sig.
Flera bloggar jag läser har tagit sig an 30-dagarslistan och sagt att det är soft att ha inlägg för en månad klart. Och jag gillar det, det ska bli spännande att läsa, men det är intressant att fundera på vad jakten på inlägg handlar om. Min sambo har utmanat mig och min inställning till bloggen flera gånger och fått mig att fundera på varför jag bloggar och vad jag vill med det. Jag har inte direkt kommit fram till ett glasklart svar men det är spännande och ibland obekvämt att fundera på. Om jag bloggar för min egen skull, varför blir jag stressad om jag inte publicerat något på ett par dagar?
Förlåt, nu spann jag också iväg, men jag har en känsla av att det finns lite plats för det hos dig :)