Neger på tapeten

Det har inte känts helt bekvämt de senaste dagarna, efter att jag drog mig till minnes hur det var när jag fick en lillebror och använde the n-word när jag berättade om det. Eller ja, inte nigger då utan neger. Men det är ju bara grader av helvete som skiljer de två orden åt vad gäller acceptans. Faktum är att jag känt mig så obekväm att jag inte bara kände mig nödgad att lägga till en friskrivningsklausul på slutet utan också har funderat på att komplettera med någon form av urskuldrande uppföljning.

Läs för övrigt det här inlägget hos Burgschki.

Vid något av tillfällena då ordet negerboll var i hetluften experimenterade jag också lite, och jag tänker så här: att fråga sin mamma om man fått en negerbror när man är nio år och lever i en värld där Bert Karlsson sitter i riksdagen går väl an, men att köra med koloniallingua när man beställer bakverk i vuxen ålder känns rätt mossigt, så det la jag ner rätt snabbt. Att klä sig i varför får man inte säga negerboll när man får säga vitlök-t-shirt är bara efterblivet så det behöver vi inte ens diskutera.

Att sitta på spårvagnen mot Bergsjön och sjunga vi komma, vi komma från pepparkakeland då? Om man övar inför ett luciatåg – ok. Om man är berusad och ute efter att provocera – inte ok. Men var går gränsen mer exakt? Hur blev jag så hämmad att jag inte kan berätta en barndomsanekdot utan att inleda med jag är inte rasist, men... medan flera av mina kollegor, utan att blinka, refererar till en av kockarna som han negern i köket, trots att han både har ett namn och är den ende mannen där, så att det borde gå fram minst lika bra vem man menar även om man bara refererade till honom som han negern i köket, ifall man nu råkar lida av selektiv namnafasi?