Ett dygn i feminismens Saudiarabien

Helt medvetet har jag låtit bli att läsa mediarapporteringen om våldtäktsdomen, eller snarare icke-domen som kom igår och som en gång för alla slog fast att ett nej inte är ett nej samt att alla män är förståndshandikappade. Jag orkar helt enkelt inte för jag vet att det är samma jävla skit varje gång; ett misogynt rättssystem har gjort sin grej och clueless jävla media vrider om kniven ett varv till med sin totala avsaknad av problematisering. Däremot har jag läst utdrag ur själva domen och vad människor jag har förtroende för har twittrat om den. Det räcker så. Tack.

Att domen kom samma dag som Tony jävla Irving använde plattformen han givits i form av ett eget fucking radioprogram att spy ur sig kvinnohat och dra upp det trötta gamla "måste ni amma så jag ser?" (läses med mycket gnällig röst) är för övrigt inte en slump. Det är så här varje dag ser ut. I ett annat avsnitt av Irving i p4 som jag genomled häromsistens bredde han för övrigt ut sig i om sina sexuella preferenser och fetischer. Han hade till och med gäster inbjudna till studion för att myspysbekräfta honom.

Missförstå mig rätt, han får gärna sexa loss på vilket sätt han vill så länge alla inblandade är med på det och jag är inte ute efter att dra några paralleller mellan amning och sex. Det bara råkade vara det det som avsnittet jag lyssnade på handlade om. Mitt fokus här ligger alltså på det faktum att herr Irving har ett program av, om och med sig själv och inte på detaljerna kring hans sexualitet. Är ni med på skillnaden?

Jag förstår inte den här fixeringen vid att vilja kontrollera kvinnors och barns kroppar och livsrum, jag håller inte med och jag är definitivt inte beredd att dö för hans eller någon annan antifeminists rätt att uttrycka sina åsikter men eftersom programmet fortfarande sänds så antar jag att det finns många andra som faktiskt är intresserade av att lyssna på ett radioprogram om Tony Irvings världsbild. Men snälla Tony, hur självcentrerad är det möjligt att bli? Är ett liiite vidare perspektiv verkligen för mycket att be om? Hur kan du ens med dig själv?

"Men det är väl bara att låta bli att lyssna på Tony Irvings program då?" Ja, och om en inte vill se barn ammas så är det bara att låta bli att titta.

Vore det inte för att jag såg ett par riktigt intressanta och inspirerande dokumentärer, Min stulna revolution av Nahid Persson Sarvestani och K Special om Alice Walker senare på kvällen, så hade jag antagligen självantänt till följd av det vitglödgade hat som väller upp inom mig varje gång jag påminns om vad det är för ett sjukt jävla samhälle jag och mitt flickebarn lever i. Särskilt som jag redan morgonen efter gårdagens VM i frustration vaknade upp i uppochnedvända världen till nyheten om att en av våldtäktsmännen från Steubenville är på fri fot efter mindre än tio månader medan hackaren som uppmärksammade världen på vad som hänt riskerar tio års fängelse.

Ps. Bloggutmaningen har utgått ett par dagar pga huvudvärk och trötthet men jag hoppas snart vara på banan igen.

1. En kort recension av den bästa boken jag läst i år

Ett av mina bättre initiativ är helt klart den här kontaktannonsen. Vi blev ett gött gäng till slut, som med ojämna mellanrum träffas och pratar om böcker vi läst eller inte läst och om våra barn och radikalfemism och annat som sätter guldkant på tillvaron. Åtminstone för min del har bokcirkeln haft önskad effekt – jag har kommit igång med läsandet och jag har alltid en bok med mig i handväskan igen.

I kategorin "bästa boken jag läst i år" blir det delad pallplats mellan tre sinsemellan ganska olika böcker – Marit Olanders Amning i vardagen, Patti Smiths Just kids och Nina Björks Lyckliga i alla sina dagar: om pengars och människors värde. Motiveringarna/minirecensionerna lyder (utan inbördes ordning) som följer:

Amning i vardagen är boken jag önskar att någon stuckit i handen på mig när jag väntade barn och jag har själv köpt ett extra exemplar att ha att låna ut till vänner som ska bli föräldrar. (I skrivande stund är den ute på sitt första uppdrag.) Den innehåller varken scheman eller pekpinnar, slår hål på gamla myter och belyser i ödmjuk ton allt från de problem en kan stöta på i början till historiska och kulturella betraktelser och ger dessutom kött på benen och skinn på näsan att bemöta en omgivning som tycker att det ammas för mycket/för lite/för ofta/för sällan/för kort/för länge. Marit Olanders har skrivit en bok för alla som kommer i kontakt med små barn och deras föräldrar, för alla som i någon utsträckning har ammat eller kommer att amma. Inte en sekund för tidigt.

Vem fan var det som föreslog att vi skulle läsa Just kids och varför, undrade jag när det var dags för bokcirkeln att ta sig an den. Jag hade av oklar anledning fått för mig att den skulle vara riktigt jävla värdelös och fick låna om den två gånger innan jag ens kom mig för att öppna den. Sen sträckläste jag den eftersom den visade sig vara sjukt jävla inspirerande. Jag blev skitpeppad att själv sätta igång med kreativa skrivprojekt och grät och gladdes om vartannat åt Pattis och Roberts med- och motgångar. Bonus 1: jag upptäckte Patti Smiths musik. Bonus 2: jag fick en skjuts in i ett lässkov och plöjde flera andra bra böcker av bara farten.

Kanske måste en inte vara antingen barnlös och för att få kalla sig feminist, eller åtminstone lämna bort eventuella barn så tidigt och så mycket som möjligt. Kanske måste en inte spela på patriarkatets planhalva. Kanske måste en inte värdera karriär högre än traditionellt "kvinnliga" och "moderliga" värden. Kanske måste en inte  t j ä n a  på allting hela jävla tiden. Kanske är en annan värld möjlig.

Niobio en söndag

Vanligtvis är jag inget stort fan av spoken word men Hollie McNish sammanfattar så jävla snyggt det mesta jag brukar känna mig nödd och tvungen att jiddra om (om och om igen) när det gäller "offentlig" amning – det tar ju tydligen aldrig slut på gubbar i lådan som ska dyka upp och ha en åsikt. Fortsättningsvis ska jag göra en Clockwork Orange och tvinga alla som vill diskutera detta att kolla på det här briljanta lilla filmklippet.

Ps. Jeez, vad jag hatar uttrycket "offentlig amning". Som om det skulle betyda jag bjuder in allmänheten att tycka och tänka och vara med på ett hörn när jag ammar mitt barn, bara för att vi inte sitter hemma bakom nedfällda persienner 24:7.

Och på frågan om samband svarar jag nja

Nu har jag dåligt samvete. Det har gått flera veckor sedan Jenny lämnade en kommentar med följande fråga:

"När jag nu ändå kommenterar vilket jag ju aldrig gör så passar jag på att ställa en fråga till dig i egenskap av amningsexpert. Jag ammar min bebis, nu typ fyra månader och undrar lite kring detta med att bada o så. Jag älskar att bada, även att kallbada, men har undvikit det p.g.a rädd för mjölkstockning eller liknande. Ska amma nu i sommar o undrar lite om det är något man ska tänka på vad gäller att bada o så eller är det bara att köra på helt obehindrat utan att tänka på något särskilt?"

Jag borde vid det här laget ha lärt mig att inte läsa kommentarer i farten på mobilen eftersom jag har ungefär världens kortaste attention span. Allt som inte längre är markerat med en ilsket röd ring med siffra i, faller så fort något annat pockar på min uppmärksamhet i glömska och förblir obesvarat. Men nu vill jag nu göra bot och bättring:

Det är en gammal vedertagen "sanning" att kyla i sig orsakar mjölkstockning men det finns faktiskt inget vetenskapligt belägg för det. Medan en del ammande kvinnor upplever att de åker på det bara de öppnar kylskåpet utan att ha kofta på sig, badar andra ammande kvinnor i isvak och bor i kalla dragiga hus utan att någonsin drabbas.

Olika personer reagerar olika på kyla och den som känner att hen går och spänner sig* och upplever att det är obehagligt att bli kall har naturligtvis ingen anledning att utsätta sig för det i onödan, men för dig som tycker om att bada även i kallt vatten tycker jag att det är synd att låta amningen bli ett hinder för det. Vill du ändå undvika att utmana ödet allt för mycket så kan du ta av din kalla och blöta baddräkt eller bikiniöverdel och se till att bli torr och varm igen så snart som möjligt efter badet.

Så här skriver Amningsbloggen och Sagogrynet om mjölkstockning.

*Adrenalinet som utlöses vid t.ex. oro, spänning, smärta och stress kan störa utdrivningsreflexen – vilket i sin tur kan få till följd att mjölk blir stående kvar efter amningen och orsakar mjölkstockning i en eller flera mjölkgångar.

Kvinna, vet din plats!

Nej, det stämmer. Jag har inte bloggat om Du kan amma här/Amning Gangnam Style och mordhoten. Egentligen hade jag inte tänkt göra det heller men uppenbarligen kunde jag inte låta bli. Jag ska åtminstone försöka att inte bli alltför långrandig. Det mesta har väl ändå redan sagts.

Vansinnet i att uttrycka att barn förtjänar att dö på grund av att deras föräldrar spelat in en plojig youtube-video där bröst som inte är ämnade för Den Manliga Blicken™ kan skymtas talar ju egentligen för sig självt. Eller borde iallafall göra det. Men tydligen har vi alltför länge varit så upptagna med att tala om för varandra vilka som är/inte är riktiga feminister och vad som definierar sådana att vi glömt bort att vi har en kamp att föra.

Under tiden har ett samhällsklimat smugit sig på där amning ses som äckligt och i vägen och ett hot mot jämställdheten, där polisen väljer att inte inleda förundersökning vid hatbrott – eftersom det trots att det med lätthet går att spåra ip-adresserna till de personer som hotat ju "inte med säkerhet går att bevisa vem som suttit vid tangentbordet", ett problem som inte verkar föreligga då det gäller att lagföra personer som fildelat illegalt – och där etikettexpert Magdalena Ribbing med anledning av dödshoten bjuds in att diskutera det (o)lämpliga i att amma offentligt. En rimligare frågeställning tycker jag vore ifall det är lämpligt att mordhota dem som ammar utanför hemmet. (Svar: Nej, det är sjukt jävla ohyfsat.)

Jag står alltså fast vid att amning i allmänhet och rätten att amma var och när som helst är en av vår tids viktiga feministiska frågor och att det är ett allvarligt hot mot jämställdheten att ammande kvinnor förhindras att delta i samhällslivet genom att förpassas till hemmet. Ifall nu någon undrade.

Kvinnor sökes till fotoutställning och fotobok om bröst och amning

Under projekttiden för ”Amningskurs för blivande föräldrar” har det blivit tydligt hur osynliga de vanliga brösten är i det offentliga rummet. Sedan toplesseran på 70-talet tog slut har brösten förpassats till anonymitet bakom bygelbehåar, tröjor, blusar, jackor och handdukar och filtar för de som ammar. Ett problem med det är att det även påverkar amningsfrekvensen när brösten blir osynliga. När de enda bröst som syns är bronserade, uppumpade och retuscherade H&M-bröst på gigantiska reklampelare är risken stor att vi tror att det är så kvinnobröst ser ut. Eller än värre: Att det är så de ska se ut medan brösten i själva verket finns i en stor variation och formrikedom!

Blivande och nyblivna föräldrar, liksom unga flickor och pojkar, behöver förebilder och synintryck som förmedlar en sann bild av bröst och amning. Vi har därför beslutat oss för att göra en fotoutställning och fotobok om bröst och amning. Nu söker vi kvinnor att fotografera. Vi vill illustrera en mångfald av bröst och ammande kvinnor i olika åldrar.

Fotografierna kommer att presenteras med ansikte och förnamn, det vill säga inte anonymt. Vi kommer även att inbjuda de fotograferade att delta i vernissagen.

Vi söker kvinnor i alla former och åldrar och med olika etnicitet.

Och gärna kvinnor som:
· gjort bröstförstoring eller bröstreduktion
· bröstcanceropererats
· ammat länge
· inte ammat alls

Dessutom kvinnor som ammar i alla varianter inklusive:
· tvillingar
· adoptivbarn
· för tidigt födda barn
· stora barn
· ammar sin systers/dotters/väninnas barn

Vill du veta mer kontakta fotograf Elisabeth Ubbe: 073 600 32 29, eubbe@hotmail.com eller Anouk Jolin, projektledare för ”Amningskurs för blivande föräldrar” 0727 31 37 39, anouk.jolin@sensus.se

Länkhysteri

 

Maria och Jesus demonsterar vårens amningsmode.

Bild helt skamlöst stulen hos Sagogrynet.

It has finally happened, jag har noll olästa inlägg i min reader! För att fira det bjuder jag på några som jag tyckte mycket om från den senaste månaden. Alla (såklart) på tema amning.

Amningsbloggen – 400 000 besökare! Ännu en anledning att fira. Inlägget länkar till bloggens fem i topp-lista sett till mest lästa inlägg. Ettan är kanske lite otippad.

Amningsbloggen – Formula for disaster En film från Unicef om hur det kan gå när det blir fritt fram för barnmatsföretagen att sprida "information".

Audhumbles sammelsurium – Snart två år – amning och mat, Amma vidare – Vårt första år och Amma vidare – Jag är en långtidsammare Några röster om att amma "lite längre".

Med bebis i Bagis – Bröst Tankar om bröst. Egna och sådär i största allmänhet.

Bonus: Reklam för ersättning hotar amningen Debattartikel i Svenska Dagbladet, signerad Gerd Brandell, Elisabeth Kylberg och Kristin Svensson.

Nu ska jag på kvinnoseparatistisk filmkväll. Troligtvis kommer vi se något som inte klarar bechameltestet. So long suckers!

Glutenfönstret?

Jesus Christ Superstar, som min mormor brukar tralla när någon just sagt något lätt korkat, behöver jag ens nämna att jag hade svårt att hålla käften när smakportioner kom på tal på studiedagen jag var på häromsistens? Det händer för övrigt titt som tätt att jag stöter på personer som inte har någon vidare koll på vilka rekommendationer som gäller för spädbarnsuppfödning, men som ändå känner ett skriande behov av att tala om för andra hur de ska göra.

"Nu säger de att en ska börja med smakportioner redan vid fyra månaders ålder" brukar det heta. Nja. Livsmedelsverkets rekommendation är fortfarande att det är bröstmjölk eller modersmjölksersättning som gäller de första sex månaderna, möjligen med undantag för kryddmåttsstora smakprov, inga portioner alltså.

OM en däremot planerar att sluta amma tidigt så kan det finnas en poäng i att börja erbjuda mat, framför allt små mängder gluten, så tidigt som vid fyra månaders ålder – eftersom det finns studier som tyder på sig att risken att barnet ska utveckla glutenintolerans minskar om introduktionen sker under skydd av amning. För barn som inte ammas är rekommendationen att börja med ytterst små mängder gluten och att öka på mängden mycket långsamt.

Rekommendationerna som pekar på att det är bra att ta det lite lugnt med mattillvänjningen, samtidigt som en fortsätter amma som vanligt, tolkas alltså precis tvärt om. Som om det vore bråttom att få barn att "äta som folk" or else I will strike down upon thee with great vengeance and furious allergier. Tänk så tokigt det kan bli!


Marit Olanders har skrivit ett inlägg på samma tema på Amningsbloggen för en tid sedan.

Lilla tacksamhetsboken – del 6

Det här med amning och immunförsvar alltså. Det råder ju delade meningar om hur starkt sambandet är där, men jag ändå inte låta bli att inombords skänka en tacksamhetens tanke till min mamma (som ammade mig i drygt tre år) för de ytterst få sjukdagarna jag hittills tagit ut. Jag förundras också över hur lindrigt förloppet blir och hur snabbt mitt eget ännu ammade barn tillfrisknar då hon åker på något jag redan haft, jämfört med när hon insjuknar i något obekant förskolevirus som jag inte kunnat bjussa henne på antikroppar mot.

Och så har jag ju varit på bloggträff också

Kolla här då! Amningsbloggen-Marit, jag, Amma vidare-Kim, Sagogrynet-Lin och Vilda barn-Maria. In a row. Vilken grej! Gissa vad vi pratade om.

(Bilden har jag lånat av Maria.)

Önskeinlägg: Vad som fick mig att bli hjälpmamma

När hemulen föddes och mina tafatta försök att amma resulterade i katastrof upplevde jag att jag inte hade någon att vända mig till. Jag kände noll förtroende för personalen på BB då deras metod att trycka ihop barn och bröst strider både mot mina principer om hur en bemöter medmänniskor och mot forskning på området. Fast det senare visste jag ju inget om då. BVC vågade jag inte rådfråga av rädsla för att bli utsatt för samma behandling där. Ingen i min närmaste krets hade barn och på det föräldraforum jag hängde verkade det inte vara någon en issue – antingen funkade amningen och då ammade en, eller så funkade den inte och då lät en bli. Men jag ville ju!

I desperation ringde jag en bekant som fött barn något år tidigare och hon berättade att hon också haft ont i början, det hade blivit blåsor och vid något tillfälle ytliga sår. Då hade hon ammat på det andra bröstet ett par gånger tills det ömma kändes bättre, eller varvat med ersättning på flaska. Jag tackade för råden, tittade ner på mina blodiga och variga bröstvårtor (den ena hade en djup skåra rätt över och var i det närmaste kluven) och konstaterade att det där var något som troligtvis inte skulle gå tillbaka över en eftermiddag.

Huden på och runt bröstvårtorna läker visserligen snabbt om inte svamp eller bakterier får fäste, men en måste först och främst ändra på det som orsakar problemen. Väldigt ofta beror såren på att barnet inte får ett tillräckligt stort tag. När en ammar fritt på barnets tidiga signaler, utan att forcera, får det tid på sig att göra sig redo och då dess tunga vilar då mot munbotten och det sedan gapar stort ryms hela bröstvårtan inne i munnen. Fast det visste jag förstås inte då.

Så vi introducerade tröstnapp, för att jag åtminstone skulle få en liten tidsfrist att återhämta mig mentalt mellan drabbningarna. Den där ungen ville nämligen ligga vid bröstet heeela tiden. Eftersom jag inte hade tillräckligt med mjölk fortsatte vi också tillmata med ersättning hela första månaden. (Med "vi" menar jag barnets far eftersom jag inte ens ville se de där skoporna och flaskorna och kopparna som ramlade ut över hela köksgolvet bara jag kom i närheten av diskstället. Jag hatade dem.)

Att hon ville amma jämt jämt jämt berodde såklart på att det är så nyfödda i allmänhet funkar. Det kickstartar och upprätthåller mjölkproduktionen. Men hur skulle jag ha kunnat veta det? Jag levde i föreställningen att bebisar åt var tredje eller högst varannan timme och att de sov däremellan. Att amningen hade så många andra funktioner hade jag kanske hört, men inte tagit in och att allt mellan 6 och 60 amningar per dygn är normalt hade jag inte en aning om.

Hade jag lärt lite om amning i allmänhet under graviditeten (och nu menar jag utöver att se en filmsnutt om en norsk kvinna som tar en paus och ammar en solig dag i vacker miljö intill skidspåret), och vägledning att själv lära mig att amma efter förlossningen så hade det troligen inte varit förenat med smärta och ångest senare.

Jag spenderade dessutom dygnets alla timmar inom armlängds avstånd från min bebis, så med facit i hand hade jag lika gärna kunnat ha ett bröst som en gummiattrapp i munnen på henne. Då kanske jag hade sluppit stressen att gå och kontrollväga henne på BVC varje morgon också.

Efter en tid vande jag mig vid den våldsamma smärtan som uppstod i början av varje amning, då sårskorporna som hunnit bildas sedan sist slets loss. Min man säger att jag emellanåt var arg och skällde på hemulen för att hon gjorde mig illa när hon ammade. Det har jag förträngt, men jag är övertygad om att det är sant och jag blir djupt sorgsen varje gång jag tänker på vilka spår det kan ha satt i henne.

Så småningom blev det såklart ohållbart. Smärtan strålade upp genom brösten, skar som knivar i bröstbenet och ut i ryggen och tårarna sprutade när jag ammade på högra bröstet. Om jag blev tvungen att amma när jag var ute på vift gjorde jag det bara på vänstra sidan för där var smärtan så pass hanterbar att jag åtminstone kunde spela oberörd. Det var dock ett väldigt smusslande att undvika att någon skulle få syn på mina sargade bröstvårtor och ifrågasätta vad jag höll på med.

Sex månader planerade jag att hålla ut. Med fyra månader kvar till deadline insåg jag att jag behövde ordna upp situationen snarast. Jag klickade mig runt på Amningshjälpens hemsida och fick utifrån informationen där hjälp av min man att felsöka taget och positionen vid amningen. Efter ett par månader flöt amningen på riktigt bra och när det var dags att introducera fast föda kändes det inte alls angeläget att sluta amma längre.

Amningen har för mig och hemulen varit guld värd, och är det fortfarande. Den hjälper oss att ta oss tiden att varva ner tillsammans efter en dag på förskola och jobb, är ett sätt att mötas när vi varit osams, har gett vätska och näring när hon varit sjuk och inte kunnat eller orkat få i sig annan mat och dryck, får oss snabbt och lätt att somna om de gånger hon vaknar på natten, ger smärtlindring och tröst när hon slagit sig och mycket mycket mer.

Jag vill att alla som har en önskan att amma ska få det stöd de behöver för att få det att fungera. Som hjälpmamma bidrar jag till att fler får den möjligheten.

(Inlägget önskat av PPD.)

Akut brist på bröstmjölk i Västra Götalandsregionen

Just nu har NU-sjukvårdens neonatalavdelning akut brist på bröstmjölk. Vi söker därför ammande kvinnor som kan tänka sig att donera bröstmjölk mot ersättning.

Vill du hjälpa oss med bröstmjölk, hör av dig till oss på tel 0520-913 46, så berättar vi mer om hur det fungerar.

Fakta: För dem som föds för tidigt är det mycket viktigt att få bröstmjölk. När barnets egen mamma inte har mjölk, eller inte tillräckligt, kan en annan mammas donerade mjölk ges i stället. Innan mjölken ges till spädbarnen tas prover både på mamman som donerar och på mjölken. Mjölken pastöriseras också för att säkerställa att den inte innehåller några bakterier.

Mer om bröstmjölksdonation på neonatalavdelning vid barnkliniken på NÄL finns att läsa här.

(Via Sagogrynet.)

Önskeinlägg: Delamning

medbebisibagis säger: Jag skulle gärna läsa om delamning. Om du har några tips på hur man får det att funka bäst, hur man kan göra för att amningen inte ska "rinna ut i sanden".

Då det börjar bli dags för matintroduktion kan det börja dyka upp informationsmaterial i brevlådan eller i olika sammanhang där små barn och deras föräldrar hänger. Kolla då gärna upp vem som är avsändare och fundera igenom vad hens syfte kan tänkas vara. (Bröstmjölk är gratis och genererar ingen vinst till barnmatsföretagen.)

Det går alldeles utmärkt att fortsätta amma fritt parallellt med den fasta föda barnet äter, en behöver inte tänka på att "byta ut mål" utan kan istället se det som att en lägger till annan mat och låter barnet fortsätta styra över amningen. Bröstmjölk kan utgöra stommen i barnets kost åtminstone hela första året och är dessutom en finfin måltidsdryck. Komjölk kan en gott vänta ett tag med.

Att låta barnet äta själv redan från början har mest fördelar. Köket kommer visserligen se ut som en krigszon, men barnet får chansen att själv bestämma hur mycket, i vilken takt och vad det vill äta, samtidigt som det utvecklar sin motorik (dessutom förväntas barn kunna äta själva om/när de börjar på förskola). Måltiden blir också trevligare om alla som sitter vid bordet har möjlighet att äta samtidigt.

Mänskligheten står och faller inte med mellanmål. Tar en själv en frukt i väntan på middagen kan en såklart erbjuda barnet en bit också, men att försöka pressa in sex måltider under en dag bara för sakens skull är att stressa upp sig i onödan. Blir barnet hungrigt när det inte står mat på bordet så går det minst lika bra att plocka fram ett bröst som att ställa sig och mixa en smoothie.

Gröt och välling har inga näringsmässiga fördelar gentemot bröstmjölk eller annan mat, men särskilt välling kan lätt konkurrera med amningen. Livsmedelsverket rekommenderar att små mängder gluten introduceras under skydd av amningen, för att undvika glutenintolerans, men för det ändamålet kan en lika gärna servera barnet små smörgåsbitar eller pasta som det själv kan peta i sig.

Eventuella nappar och nappflaskor kan det också vara bra att ta bort och istället låta barnet få hela sitt sugbehov tillfredsställt vid bröstet.

Ibland kan en träffa på personer som tycker att ens barn är för kort/långt/smalt/knubbigt för sin ålder, då kan det vara skönt att ha WHO:s kurvor att luta sig mot i en eventuell diskussion. Dem hittar en här.

Länkar till två artiklar ur Amningsnytt nr. 1 2008, som hade temat Börja med annan mat:
Myten om smakfönstret
Varför slutar så många amma vid 6-12 månader?

Önskerubrik: Sanningen bakom min oerhörda framgång

Elin säger: Åh! Det är som i På Minuten! Här får du en rubrik av mig: "Sanningen bakom min oerhörda framgång".

Jag ser det som en oerhörd framgång att jag från en strulig amningsstart med tillmatning lyckades vända skutan och helamma några månader, samt att jag därefter fått förmånen att fortsätta delamma så här länge. Hemligheten: En nypa tur, ett uns jävlar anamma och framför allt en stor skopa amningsvänligt inställd barnafader.

Det fanns stunder då jag undrade vad fan jag höll på med och varför (facit: jag lärde mig att amma – för att det var så jag ville ge vårt barn kärlek och näring). Om han stämt in i "men ge henne flaska då om det nu är så jävla jobbigt att amma"-kören så hade jag troligtvis gått med på det, men istället satt han bredvid och hjälpte mig att hitta ett tag som fungerade och peppade mig att fortsätta försöka när det kändes som tyngst.

Han antydde aldrig att amningen stängde honom ute från bebisbubblan, istället hittade han andra sätt att vara förälder och han lärde sig tidigt tyda sitt barns signaler så att han kunde lämna över henne till mig när hon ville amma. Inte heller har han haft några invändningar mot att vi valt att fortsätta amma längre än vad som är norm i vår kultur.

Tack Oliver!

(Ps. Det här inlägget är, precis som vanligt på den här bloggen, inte avsett som kritik mot den som inte kunnat eller velat amma. Att jag ser amningen som en framgång för mig personligen innebär inte att jag anser att det måste så för alla andra.)

Jag gör skillnad

Igår kväll ringde en sprudlande glad mamma och tackade för råden hon fått för en tid sedan. Krånglet var nu ett minne blott och även hennes BVC-sköterska hade lärt sig något nytt. Flera gånger idag har jag tänkt på hennes vänliga ord och blivit alldeles varm inombords. Gissa om jag är stolt!

Amningshjälpens hjälpmammor tog emot drygt femtusen samtal förra året. Om en ser det i förhållande att det varje år föds runt hundratusen barn i Sverige är det alltså statistiskt sett fem procent av alla nyblivna familjer som hör av sig till oss. Vi behövs!

Livsmedelsverket bjuder på filmkväll

Efterlysning

Till ett reportage i tidningen Amningsnytt söker redaktionen en stockholmsfamilj som har inrett sitt hem amningsvänligt. Hör av dig till chefredaktör Elisabeth Ubbe på red@amningsnytt.se om du eller någon du känner har anpassat hemmet till amning på något sätt.

Önskeinlägg: Vad som helst om amning

Fifi säger: Jag vill gärna läsa om er amning, tex hur ofta ni ammar och så. Eller jag vill egentligen läsa vad som helst som handlar om amning, det är mitt favoritämne för tillfället!

För inte jättelänge sedan skrev jag ett par rader om vår amning, så för att inte plåga er med upprepningar kör jag en annan vinkel idag: ohämmat tyckande.

Tvärtemot vad många tycks vilja tro när de hör att jag ammat i snart fyra år och/eller att jag är medlem i Amningshjälpen*, har jag inga problem med att någon annan väljer att amma en kortare tid eller inte alls. Däremot blir jag provocerad och ledsen när amning utanför den mycket snäva normen (minst fyra månader men högst ett år och absolut inte nattetid efter halvåret) framställs som fel, fult, äckligt, onaturligt, ojämställt, incestuöst, and so on och jag är övertygad om att det finns en särskild plats i helvetet för dem som medvetet försöker styra och ställa över hur andra väljer att ge mat och knyta an till sina barn. (Undantag: Jag tycker såklart att en bör sätta ner foten om någon förhåller sig till sitt barn på ett sätt som är skadligt.)

Innan jag själv fick barn och kort därefter hade jag en snävare syn på saken, det ska erkännas, men tack och lov hade jag för det mesta vett att knipa näbb om det och med tiden har jag fått ett mer avslappnat förhållningssätt. Fortfarande tycker jag att det är tråkigt att amningsfrekvensen i Sverige sjunker, men det innebär varken att jag tycker att alla måste amma eller att de som gör det ska fortsätta år ut och år in. Amning har många fördelar på populationsnivå, men det betyder inte att det alltid är det bästa alternativet för varje enskild familj och individ.

Det var väl inte direkt några nyheter för er som hängt här ett tag, men för nytillkomna läsare kan det kanske vara intressant. Med jämna mellanrum känner jag att det kan vara på sin plats att understryka att jag inte är någon amningstaliban, namnet på bloggen till trots, så att vi inte råkar ut för några missförstånd.

*att amma länge är inte på något sätt ett villkor för att få gå med i föreningen. Många medlemmar har slutat amma tidigt eller valt att del- eller hobbyamma.

Önskeinlägg: Om vår amning

lisakristin säger: Du kanske inte vill skriva om det, men jag vill gärna läsa mer om er amning. Håller ni på, hur ofta, vilket bemötande får ni om ni ammar offentligt?

Att amma en (nästan) fyraåring är oftast ganska bekvämt. Vi ammar i stort sett bara när vi vaknar på morgonen och när hemulen går och lägger sig på kvällen. Yes, that's right, jag ammar henne till sömns. Vid sjukdom, svår tristess eller när hon ser något annat barn ammas blir det någon gång utöver det också, men hon accepterar (oftast) läget när hon måste vänta en stund, eller om jag säger att jag inte vill.

Som längst har det har det gått tre dagar mellan två amningstillfällen och varken hemul eller bröst har haft ont av det, även om återseendet varit hjärtligt. Jag är inte rädd att mjölken ska sina då vi är ifrån varandra någon dag. När en ammat en tid kan det ta månader eller år innan brösten helt slutar producera mjölk och vid de tillfällen då det har behövts lite större mängder, som när hon varit sjuk, upplever jag att det går snabbt att trigga igång produktionen igen.

Jag ammar sällan offentligt längre, eftersom hon nästan helt slutat be om det. De enstaka gånger vi ammar ute bland folk, upplever jag inte längre att många lägger märke till det. Få förväntar sig att ett så "stort" barn ammas och därför ser de helt enkelt inte vad det är som sker mitt framför ögonen på dem. Numera är jag också såpass luttrad att jag låter kommentarer och menande blickar rinna av mig.

Något som allt oftare inträffar, och som jag har svårare att finna mig i, är att jag hamnar i sammanhang där det rackas ner på amning. Jag tar nästan aldrig själv upp ämnet, och få utanför min närmaste krets vet att jag ammar och är engagerad i Amningshjälpen, men jag märker att amning som företeelse diskuteras förvånansvärt flitigt. Då gärna ur ett freak show-perspektiv. Det kan gå fort, inom loppet av några få meningar, kan en grupp människor ha hunnit enas om att småbarnsamning är äckligt och onaturligt och då sitter en i en knivig sits. Ska en låta det passera, eller ska en komma ut som den äckliga och incestuösa i sällskapet?

Går det att debattera amning?

Det har gått en vecka sedan Amningshjälpens Marit Olanders, med flera, gjorde en strålande insats i tv4:s Kvällsöppet. Sedan dess har jag av och till funderat på hela konceptet att diskutera amning och jag blir bara mer och mer irriterad. Att media gång på gång får för sig att det är ett ämne som går att debattera sådär rakt av på tio minuter är om något ett bevis på hur oinsatta och ointresserade de är.

Ämnet hade lika gärna kunnat vara "fåglar" eller "rymden".
– För eller emot?!
Ser ni var jag försöker komma?

Nej, tack. Strunta i det eller läs på och återkom med en vettig frågeställning. Jag är helt säker på att debatten hade blivit intressantare om ämnet varit mer specifikt. Förslag till nästa gång: "Medias okunskap om amning".