Rubrik: Anna S
Man kan nog ta diskussionen om barn och ondska hur långt som helst. Jag är övertygad om att barn speglar de vuxna i sin omgivning skrämmande väl och att de under "rätt" förhållanden är kapabla att utföra fruktansvärda handlingar, men om det gör dem onda vet jag inte, inte heller vet jag när man börjar kunna känna skadeglädje.
Min mellanstadielärare var av den gamla stammen. Kristen på ett obehagligt vis. Jag kan inte minnas något jag lärt mig i skolan mellan hösten 1991 och våren 1994, eller ja... inget som står i läroplanen iallafall, däremot att man ska resa sig ur bänken och niga när rektorn eller studierektorn kommer på besök och att när en vuxen tar tag i ens arm och sliter upp ett barn ur bänken räknas det inte som aga eller misshandel om barnet först betett sig näsvist.
I advent brukade vår fröken tända ljus och läsa högt för oss en stund på morgonen, jag minns inte ur vilka böcker eftersom jag hade fullt upp med att koncentrera mig på att inte sitta för slappt eller på något annat vis se ut som att jag inte lyssnade, och en morgon hände det. När hon böjde sig fram för att tillrättavisa en av pojkarna på första raden kom hennes kashmir-tröja för nära en av lågorna och fattade eld. Det brast för oss allihopa, vi började skratta. Ett till att börja med nervöst skratt som fick näring och växte sig starkare och starkare av lättnaden i att inte vara den enda.
Hade hon inte fått släckt tröjan på egen hand så hade vi antagligen bara suttit kvar och skrattat medan hon brann upp. Totalt oförmögna att att ta egna initiativ i hennes närvaro. Onda, sa hon.
När mina syskon ett tiotal år senare började högstadiet hade min gamla fröken klättrat ett par pinnhål, till rektorsposten på den skolan, och fick således chansen att sätta brun kant även på deras tillvaro. En av hennes missioner var att min syster skulle medicineras till lydnad när det började krångla lite för henne i åttan. Lyckligtvis visste vår mamma både vad barn i den här landet har för rättigheter och hur man sätter hårt mot hårt och såg till att li'l sis fick hemundervisning istället.
I ett sånt fall med din gamla fröken känner man ju uteslutet att hon får skylla sig själv. Men det blir svårare att tänka sig att hon också har formats ur en omgivning, omständigheter och av vuxna som barn. Det är svårt att ha överseende med såna saker. Jag undrar när man "växer ifrån" överseendet. När man myndig? Tror snarare lägre ålder. Typ 12.
SvaraRaderaSkitsvårt. Jag själv kan bli rätt sugen på att använda det verbala och logiska försprång jag som vuxen har för att sätta barn på plats när de beter sig genuint illa, men sen tänker jag att jag inte vill vara ännu en vuxen som är taskig istället för att se dem och så blir det någon halvdan medelväg.
SvaraRaderaEller reagera med "barnattityd". Lägga sig ner och vråla och slå händerna i golvet Kanske skulle sätta sina spår? heehe
SvaraRaderaMin mans gamla kollega gjorde tydligen så när hennes barn var små och det verkar inte ha haft någon positiv effekt iallafall.
SvaraRadera