Instagram goes blogg: vardagsbild 3/5

Det här parkourandet minns jag från min egen barndom. Hela världen var en hinderbana och att promenera några hundra meter hem från skolbussen kunde ta timmar. Men så hade vi ju förstås inga surfplattor och barnkanaler som väntade på oss där hemma.

Hemulbarnet är nu för övrigt bara ett par månader yngre än jag var när jag började åka skolbuss. Det får mig att fundera över hur mycket jag egentligen curlar henne. Skulle hon klara av att gå ett par hundra meter hemifrån och vänta på anvisad plats tills bussen kom utan vuxet överinseende? Troligtvis. Skulle hon klara av att gå hemifrån i tid utan att någon talade om för henne när det var dags? Inte en chans. Vi måste fixa en analog klocka.

Det är skillnad på egna barn och andras ungar

Intressant detta med curling. (Och nu snackar jag inte vinter-OS.) När jag gick ut för att trösta en treåring som hade blivit satt på timeout i hallen på jobbet blev jag anklagad för att vara överkänslig. När en pedagog på ovan nämnda jobb väljer att blåsa av hela familjens sportlovsresa till alperna för att hens sextonåring dragit på sig en mancold och inte orkar följa med, då är jag plötsligt okänslig som tycker att det räcker att köpa hem lättlagad/lättäten mat för en vecka och lämna en femhundring till andra utgifter som kan tänkas uppkomma. Men ok. Vi säger väl så.

22. Kolla! Här är en favoritbok från min bokhylla

Ska du bara läsa en bok om föräldraskap och barnuppfostran (eller snarare föräldrauppfostran) så låt det bli Lars H Gustafssons Växa – inte lyda.

Föredrar du att läsa noll böcker på ämnet så släng iallafall ett getöga på de åtta råd som boken bygger på:

1. Tro alltid barnet om gott!
Utgå ifrån att barnet vill dig väl och gör vad det kan för att samarbeta!

2. Ge barnet en stund varje dag då du är absolut närvarande och har hur mycket tid som helst!
Finn en återkommande stund, till exempel strax innan barnet somnar, och låt den bli helig!

3. Läs, berätta och sjung!
Läs för barnet varje dag! Berätta egna sagor, historien om dig själv och om hur det var när barnet var litet! Sjung de sånger du hörde som barn – och gärna några nya!

4. Lek – och låt barnet leka!
Lek gärna tillsammans med barnet, men låt det också leka och fantisera på egen hand! Ge det en koja att gömma sig i och en "storsten" att klättra upp på!

5. Respektera ditt barns integritet!
Erkänn barnets rätt att ha sina tankar och drömmar i fred! Kräv inte full insyn i barnets liv, minnen eller framtidsplaner! Läs aldrig barnets brev eller dagbok!

6. Ha så få fasta regler som möjligt – men gott tålamod!
Skilj mellan det du vill bestämma, det som barnet ska få bestämma och det som ni ska besluta gemensamt! Låt barnet få göra misstag och lita på att det lär av sina erfarenheter!

7. Bevaka barnets rätt till en känsla av värdighet och värde!
Använd aldrig bestraffningar som kan kränka barnet, och låt ingen annan göra det heller! Be om förlåtelse om du gör bort dig!

8. Öppna ditt hem, bry dig om barnets kompisar och engagera dig i vad som händer i förskolan och skolan!
Lär känna och respektera andra barn än ditt eget så kommer du att bli känd och respekterad tillbaka!

4. Utan tvekan den låt jag lyssnar mest på

Som den teknikvägrare jag är började jag inte använda spotify i någon större utsträckning förrän i somras och annan radio än p1 har jag knappt rattat in alls på den här sidan om millennieskiftet. Det är med andra ord inte mig ni ska bjuda med på musikquiz. Inte om ni vill vinna iallafall.

Nåväl. Några spellistor har jag såklart knåpat ihop och det finns två låtar som återkommer betydligt oftare än andra: Röda Bönor – Sången om sexualmyterna och Dan Berglund – Snälla ögon. Det kan ni för all del dela upp er i smågrupper och diskutera.

Ps. När jag ändå har er på tråden så kan jag passa på att tipsa om tre album för de lite yngre lyssnarna också. Perfekt i bilen eller då en har tappat rösten och inte kan läsa saga eller om en bara sådär i största allmänhet känner för att söva sig själv i barnsängen och vakna tre timmar senare med nackspärr:

Dunderklumpen – Toots Thielemans och Beppe Wolgers
Kåldolmar & Kalsipper – Nationalteatern
Peter Pan – Nationalteatern

Smurfhits, go fuck yourself.

På plussidan med att vara vuxen

Häromdagen på jobbet: en pedagog kommer till köket för att hämta mer av den vegetariska maten. Tror jag. Egentligen är hen bara där för att lyfta av osttäcket från den vegetariska maten, för "X har ju redan ätit så bra och är bara sugen på lite ost".
– Nej, det är inte ok. Det är rätt tråkigt för den som blir utan osttäcke på sin portion. Dessutom: om hen inte är hungrigare än att hen bara vill ha lite ost så kanske hen inte behöver äta mer alls.
Köper på vägen hem med mig ostar att äta istället för kvällsmat.

Just nu: Nekar mitt barn mer skärmtid innan simskolan om en timme, samtidigt som jag själv sitter framför datorn.

Dagens floskel

Efter jobbet mötte jag upp Avanai-Lisa för fika och överlämning av böcker och nu känner jag mig nyförlöst, alltså inte på det där baby bluesiga och ymnigt blödande ur fittan-sättet utan sådär glad och nöjd som en bara kan vara när en fått nåt vettigt gjort. Jag älskar att göra mig av med prylar! Dessutom fikar jag och snackar skit med vuxna människor med rimliga åsikter alldeles för sällan.

Som vanligt när jag träffar fellow småbarnsmorsor så blev det prat om barn och föräldraskap, förskola, uppfostran och metoder och på tal om det så hoppas jag att någon av er som läser har bättre koll på utvecklingspsykologi och kan svara på var det här jävla mantrat om att barn mår bra av rutiner kommer ifrån, vem som forskat på det och vilken typ av rutiner som avses. Spektrat är ju rätt brett för vad som kan anses vara en rutin menar jag.

De jag oftast hör obsessa om värdet av rutiner är de som propagerar för femminutersmetoden, schemastyrd amning och liknande – rutiner som jag är övertygad om inte gör någon nytta för särskilt många barn. Men en rutin kan ju också vara något så vardagligt som att borsta tänderna och läsa en saga eller sjunga någonting vid läggdags, eller för det mycket lilla barnet; att få komma upp i sin förälders famn då det vaknar och är oroligt, en trygg förutsägbarhet och långt ifrån samma sak som att vid givet klockslag varje dag gråta sig till sömns.

Jag gissar att det är få familjer som helt saknar rutiner i tillvaron, där varje ny dag är lika oförutsägbar som en tripp till Alices Underland, och frågan är om de familjerna i så fall är mottagliga för informationen om nyttan med rutiner.

Ps. Signaturen E, lämna din adress i en kommentar eller maila på jonna punkt dignelius at gmail punkt com ifall du fortfarande är intresserad av Vinterns goda ting, portot går loss på ungefär en femtiolapp. Och Bettan, spa-boken ligger här och ropar på dig

Eller så sköter ni från och med nu all städning här

Vardagsrumsgolvet i casa Dignelius torsdagen den 21 oktober 2010. Ser ungefär likadant ut fortfarande. Samma leksaker till och med. Eftersom jag tydligen närt en hoarder vid min barm. Fick barnet i fråga själv bestämma så skulle vi aldrig slänga något. (Möjligtvis mes undantag för illaluktande hushållssopor och kompost. Hon är rätt luktkänslig.)

Barnets rum lördagen 2 juli 2011. Ser också fortfarande ungefär likadant ut. Kanske ännu lite plottrigare eftersom hon sedan dess fått ett stort åbäke till säng som konkurrerar om utrymmet med leksakerna på bilden (och fler).

Samma barnrum, fem månader senare. Onsdagen 30 november 2011. Här har sängen kommit på plats. Se så gott om plats det är för alla julklappar som ska komma att inkasseras om tre veckor! Vad ska vi göra av allt utrymme? Det fullkomligt ekar ju därinne! (Obs, ironi.)

Anar vi ett mönster? (Rätt svar: ja.) Det här barnet har på tok för mycket leksaker. In fact så har hon så mycket leksaker att när ett grannbarn var här en sväng där häromveckan så utropade hon "Hrönn, vad mycket leksaker du har!" det första hon gjorde när hon kom in. Det var pinsamt för oss alla.

Så. Vänner och ovänner, nära och kära, ärade familj. Som jag ser det så har vi två alternativ:

1. Ni slutar ösa över barnet prylar. Hur roligt ni än tycker att det är att konsumera så är det är inte roligt för henne att tvingas slänga och ge bort leksaker hon egentligen tycker om bara för att få plats med nya. Tycker ni att det är svårt att låta bli att handla så ska jag ge er ett tips: precis när shoppingbegäret sätter in så skyndar ni er och tänker på att det på andra sidan jorden sitter barn i samma ålder som henne och tillverkar de där prylarna. Barn som aldrig kommer ha varken tid eller råd att leka med sakerna de monterar.

2. Vi går med i Jehovas vittnen och slutar fira jul och födelsedagar.

Jag är allvarlig. Åtminstone på punkt 1.

Att ha rätt

Min pappa är intelligent, allmänbildad och vältalig, dessutom trevlig att se på och en social kameleont, när han lägger den sidan till. Vidare har han sedan slutet av 70-talet huvudsakligen försörjt sig på att sälja droger, missbrukat desamma samt alkohol och på fritiden inte dragit sig för att misshandla både de kvinnor levt ihop med och andra som kommit i hans väg.

När min mamma någon gång under vintern 1981/82 tog beslutet att behålla den oplanerade graviditet som uppstått till följd av dekadent studentliv tillsammans med ovan nämnda man, var det i fast övertygelse om att hon skulle komma att ta hand om barnet på egen hand. Med facit i hand kan det uppfattas som inte jättegenomtänkt och kanske rentav lite naivt.

På den här tiden betalades studiemedel fortfarande ut som en klumpsumma vid terminsstart och eftersom mamma i regel inte brukade hinna se röken av de pengarna innan hennes excentriske pojkvän åkt till Danmark och bytt dem mot sin vikt i hasch, samt eftersom varken dessa CSN-pengar eller inkomsterna från hans drogförsäljning genererade någon SGI att tala om, hade hon inte mycket annat val än att försöka lajva någon slags normal familjetillvaro tillsammans med honom. Det gick sådär.

När jag var åtta månader slog polisens piketstyrka efter en tids span in dörren till vår lägenhet. Mig slet de bokstavligen från mammas bröst och placerade i ett akuthem. Mina föräldrar låstes in i varsin cell på häktet. Mamma släpptes efter något dygn, då det stod klart att hon inte varit delaktig, och vi återförenades. Pappa kom och gick under mina första år. Ibland satt han i fängelse, ibland gjorde han det inte. Emellanåt dök han upp och fick oss vräkta eller nöjde sig med att spela ut mamma mot grannarna. Flera år efter att de definitivt separerat kom han fortfarande hem till oss och satte min tuffa feministmamma på plats. En gång då hon öppnade dörren slog han henne med en träsko över tinningen och sparkade henne i magen, bara dagar innan hon födde min lillasyster.

Jag vet inte om han någonsin haft ambitionen att göra ett bättre jobb än sin far och sin farfar, som också var missbrukare. Att det mest "faderliga" och "beskyddande" ögonblicken under min uppväxt var då han nekade sin polare/affärsbekant att röka i bilen hela vägen de 12 milen hem från BB då jag var sex dagar gammal, säger väl en del om på vilken nivå han la ribban för sin föräldrainsats. (Jag syftar dels på det faktum att det ens var en utomstående person med i bilen vid det tillfället, dels vem den personen var och dels att han senare aldrig kommit att övertrumfa denna insats.)

Det var lite bakgrundsfakta. Nu hoppar vi fram en bit.

Vårdnadstvist. Hur många gånger har ni hört någon säga något i stil med att det "alltid döms till mammans fördel"? Har ni fått en krona för varje gång? Är ni i så fall miljonärer? Jag tvivlar på att det är så det går till, men varsågoda att lägga fram fakta (och med "fakta" menar jag fakta och inte något citat av Pär Ström eller liknande) som pekar på motsatsen.

Visst kan jag tänka mig att mammor något oftare får ensam vårdnad, inte just på grund av att de är mammor utan för att de oftare är den förälder som barnet/barnen har starkast anknytning till. Tror ni mig inte så kan ni börja med att ringa upp era pappor och fråga vilka era sista fyra siffror i personnumret är, er vikt och längd vid födseln, hur gamla ni var när ni tog era första steg och vad era lågstadielärare hette. Ställ sedan samma frågor till era mammor och kolla vem som kammar hem flest poäng. Eller gör en rundringning bland vänner och bekanta och be dem berätta hur de sinsemellan delat upp föräldraledighet och vabbande.

Gissa vem som fick ensam vårdnad om mig. Svar: Ingen. Det var en kuggis. Mina föräldrar fick delad vårdnad. Himla tur för mig att jag föddes i barnets århundrade med rätt till en nära och god relation till båda mina föräldrar!

Och som jag haft rätt! Rätt att äta godis och inläggningar istället för lagad mat. Rätt att bli lämnad som pant hemma hos främmande människor. Rätt att bli lämnad ensam att vakta väskor. Rätt att på egen hand och utan pengar få ta mig hem från Köpenhamn. Rätt att få bära kilovis med narkotikaklassade läkemedel genom tullen. Rätt att få lära mig dricka alkohol innan jag ens börjat skolan. Rätt att få bli drogad istället för att få läkarvård. Rätt att få komma hem abstinent och med infekterade skador efter vistelserna hos pappa, varje ledighet och skollov tills jag blev myndig. Rätt att redan som barn sluta söka fysisk närhet, inte våga visa min mamma kärlek* och inte kunna knyta an till mina småsyskon. Rätt att växa upp ständigt rädd och orolig och att i vuxen ålder fortfarande få panik vid ljudet av dörrklockan. Rätt att få kämpa som fan för en normal anknytning till mitt eget barn.

Varför min mamma inte satte stopp för vansinnet? För att om hon inte hade satt mig på tåget eller flyget med en lapp om halsen så hade jag fått skjuts dit av polisen istället. För att den förälder som försöker skydda sitt barn genom att "sabotera" möjligheterna till umgänge mellan barnet och den andra föräldern själv riskerar att bli av med vårdnaden.

"Pappor har ingen rätt till sina barn. Inte mammor heller. De enda som ska ha rättigheter är barnen. Vilka andra våldsutsatta skulle vi tvinga att regelbundet träffa, leva och växa upp med sina förövare?" skriver My Vingren på Feministiskt Perspektiv. Missade ni hennes text Varför tvångshämtas aldrig frånvarande pappor? då den var i ropet så rekommenderar jag att ni läser den nu.

*Sista gången, skulle det visa sig sen, jag träffade mamma innan hon dog tog jag äntligen mod till mig, kramade henne och sa att jag tyckte att hon luktade gott i håret. Sånt som andra gör varje dag i sina familjer hade jag inte vågat på över tjugo år. Vilken jävla tur att jag hann!

Indoktrineringen tycks så här långt ha gått enligt plan

Det är med stor stolthet och glädje jag härmed meddelar att det är en socialist jag närt vid min barm:

– Mamma, när jag tömmer min sparelefant ska jag ge lite till dem som har mycket pengar, mycket till dem som inte har några pengar och ingenting alls till dem som har massor av pengar.

Önskeinlägg: Om klistermärksuppfostran

Kanske minns ni att jag för sisådär ett halvår sedan uppmanade er att komma med rubriker och annan inspiration till blogginlägg. (Jag har inte glömt det, jag är bara inte så snabb i vändningarna alla gånger.) Helena önskade då, med anledning av det här inlägget, att jag skulle skriva några rader angående vad jag tycker om att använda mutor i uppfostringssyfte.

Häromdagen var de där jävla klistermärkena på tapeten igen här hemma:
– Mamma, kan jag få klistermärken om jag lär mig somna ensam?
– Nej. Vill du somna själv så får du gärna göra det. Klistermärken kan du förresten få i vilket fall som helst*. Är det att somna själv eller att få klistermärken som är grejen?
– Klistermärken.

Någon som sett ett avsnitt av Fear Factor eller liknande program? Hand upp! Hur många av de medverkande tror ni hade vadat i ruttnade griskadaver om det inte medförde möjligheten att vinna pengar nog för att köpa loss en bättre begagnad bil eller lägga handpenning på en bostad?

Många av oss är beredda att sträcka oss rätt långt om belöningen är den rätta, det är helt mänskligt, men frågan är om det är särskilt medmänskligt att utnyttja det i syfte att dressera varandra. Visst funkar det, men vad gör det med det lilla barnet inom oss? Svaret psykologen ger mamman i den här frågespalten tycker jag är värt att läsa och reflektera över innan en bestämmer sig för att införa ett belöningssystem i hemmet.

*Hade hon önskat sig något större, låt säga en ponny, hade hon naturligtvis inte fått det och hade vi haft det sämre ställt så hade hon inte fått klistermärken heller. Det är inte huruvida barnet får något eller ej som är grejen här utan om det är kopplat till en prestation.

Havregryn och mjölk

Vi är i mångt och mycket av samma skrot och korn, min man och jag, men emellanåt tittar han på mig som om jag vore ett ufo när jag delar med mig av ett minne från min barndom. Nu menar jag alltså inte såna där uppenbart avvikande grejer som att vi inte hade varesig tv eller bil i början och att min pappa satt i fängelse större delen av min barndom, nej, jag syftar på de små sakerna som jag själv inte ens reflekterat över.

Det kan vara sånt som att jag var i skolåldern första gången (en av de få gångerna) jag åt på McDonalds, att vi aldrig hade pålägg hemma till vardags och att en av mina favoriträtter ur kategorin snabbt och lätt är en rätt jag kort och gott kallar "havregryn och mjölk". Den heter så eftersom det är precis vad det är och eventuellt kan den lyxas till med en klick sylt om det finns hemma. Då heter den fortfarande samma.

Nej, jag är inte uppvuxen i ett amish-samhälle. Inte heller ser jag tillbaka på en barndom kantad av nöd och misär (inte hemma hos mamma iallafall). Men visst, prioriteringarna var kanske lite annorlunda. Mamma var ensamstående och hon jobbade i vården och vi levde inte på något sätt i överflöd, men jag växte upp i hus på landet och hade eget rum (med det inte sagt att jag sov där). Jag fick ta ridlektioner och jag hade hela, rena och funktionella kläder och egen cykel. Och de där havregrynen, de var biodynamiskt odlade.

Mammas lilla djurrättsaktivist

Vid kvällsmaten konfronterade hemulen oss plötsligt med uppgiften att djur dör när en "tar köttet ifrån dem" och undrade varför vi "inte bara berättat" det för henne. Därom går nu meningarna isär. Jag tycker att jag varit ganska tydlig med hur köttproduktion går till, men för henne var de här "nya" uppgifterna mycket skakande och hon var tvungen att vara ifred en stund efteråt.

Hon jublade inte precis av glädje när hon insåg att de flesta av hennes favoritlivsmedel kräver att någon sätter livet till. Inte heller är hon överförtjust i baljväxter, men vi kom ändå överens om att äta vegetariskt en tid framöver och se hur det känns.

Älskade lilla skatt, må du aldrig sluta bry dig!

Bring le kid to work day

Min unge är helt freakin' awesome. I torsdags (förra veckan that is, jag har så jävla mycket semester att det tar åtta dagar att plita ner ett kort leffeinlägg) var hon med mig på jobbet och bakade pizza. Ja, ni läste rätt, vi serverar pizza ett par gånger om året. Ring socialen! Hon gjorde naturligtvis succé. Inte nog med att hon var "det vackraste barnet i Göteborg"*, hon visade sig också från sin bästa sida och charmade the hell out of både barn och pedagoger.

Jag är inte förvånad, men jag tror att personalen hade varit det om de vetat att hon inte alls är särskilt "uppfostrad". Vi säger ja så ofta vi kan, hotar inte med saker vi inte tänker verkställa (eller som är helt irrelevanta) och försöker hålla oss ifrån att tjata. Barn gör inte som du säger – barn gör som du gör, you know. Jag måste säga att det är förvånansvärt få vuxna som knäckt den koden, trots mångårig erfarenhet inom barnomsorg.

*Autentiskt citat från en person som jobbar i byggnaden. Inte min favorittyp av komplimang, men en får väl vara glad för vad en får.

Varsågod, handhavandemanualen för din fyraåring

Hemulen har varit på BVC på fyraårsbesiktning. Hon gick igenom utan anmärkning. Såklart. Frågan är dock om jag och fadern fått godkänt betyg ifall de känt till våra kvälls- och nattliga rutiner. I den lilla pamfletten Fyra år tillsammans (Gothia förlag) som de fick med sig därifrån framgår det nämligen tydligt att vi är helt ute och cyklar som fortfarande hämtar in henne till vår säng de gånger hon vaknar till om natten.

Jag säger inte att det nödvändigtvis är fel att göra som det står i texten. Däremot är står jag fast vid att barn är individer, precis som vuxna. Hos oss funkar det bäst att ligga bredvid barnet när hon ska somna och ingen av oss har ännu känt ett behov att hon ska kunna somna om "utan hjälp".

Önskerubrik: En bokupplevelse jag minns och som påverkat mig

Det är kanske inte den "bästa" eller "mest gripande" bok jag läst, men troligtvis den som haft störst påverkan på mitt sätt att tänka och se på världen. Jag kommer inte ihåg hur eller var jag fick tag på den, den som stack till mig den står jag i evig tacksamhetsskuld till, men jag vill minnas att det var i sjuan eller åttan – precis i rättan tid.

Egalias döttrar är lika aktuell idag som den var både på nittiotalet, då jag var tonåring, och 1977 då den gavs ut för första gången. Förhoppningsvis har jag inte glömt hur mycket den närde mitt spirande kritiska tänkande, den dag jag letar karaktärsdanande bokpresenter att indoktrinera vänners (och mitt eget) tonårsbarn med.

(Rubriken önskad av PPD.)

Önskerubrik: Fy!

Lars H Gustafsson är en av mina främsta förebilder när det gäller att leva med och "uppfostra" barn. I helgen hade jag den stora äran att se och höra honom live and direct på Amningshjälpens årsträff. En av de saker han tog upp i sin föreläsning och som jag funderat mest på efteråt är vad förbudet mot barnaga egentligen innebär. Utöver att en inte får slå barn alltså.

I föräldrabalken 6 kap. 1 § står fast att:
Barn har rätt till omvårdnad, trygghet och en god fostran. Barn ska behandlas med aktning för sin person och egenart och får inte utsättas för kroppslig bestraffning eller annan kränkande behandling.

Fundera över det en stund och försök sedan att få det att gå ihop med de metoder som är på modet idag. De flesta föräldrar har inga större problem med att låta bli att plocka fram livremmen när barnen varit riktigt jävla jobbiga att ha att göra med, men hur är det med inte utsättas för [...] annan kränkande behandling? Hur rimmar det med att till exempel stoppa ner ett barn i dess säng, gå ut, stänga dörren och låta det skrika sig till sömns?

(Rubriken önskad av Jenny.)

Önskeinlägg: Vardag

Lisa säger: Jag gillar vardagsinlägg om vad du och H gör t ex när ni är lediga.

Just nu är livet en ljudmatta av antingen tjat eller historier som rör sig i gränslandet mellan verklighet och fantasi. Jag minns att min mamma vid något tillfälle berättade om när jag var i den här fasen, men jag förstod aldrig vidden av det då. Hon använde uttrycket "skavsår i öronen" och jag börjar fatta vad hon menade med det. Lägger en till att hon var ensamstående samt att varken Barnkanalen eller internet existerade så... ja, hon måste helt enkelt varit gjord av mycket segt virke.

Det talas om två- och treårstrots. (Jag föredrar att kalla det självständighet eftersom jag inte förväntar mig att mitt barn ska vara lydigt. Hon är ingen hund.) Och jo, visst var det en del tjafs i den åldern, men det är ingenting mot hur alla gränser oavbrutet ska testas nu. Och då är vi ändå förhållandevis slapphänta med att sätta upp regler här hemma. Hur en AW-inspirerad förälder tvingats hantera situationen vill jag inte ens tänka på. Jag ska ge er ett exempel:

För ett tag sedan berättade hemulen att en av hennes bästisar fått klistermärken som belöning för att hen lärt sig sova hela natten. (Jag väljer att inte kommentera den formen av barnuppfostran i det här inlägget.) Eftersom vår unge också sover hela nätterna tyckte hon att hon också skulle ha klistermärken. "Ok, du kan få klistermärken. Men. Du får dem inte för att du sover på natten, för det är inget du kan råda över själv, utan för att du pratat mycket om klistermärken och önskat dig det länge."

Så, frid och fröjd. Curlingfamiljen åkte till Frölunda torg och kittade upp med Hello Kitty-klistermärken. Nu var väl alla nöjda och glada? Nja, så fort vi kom hem drog diskussionen igång om var hon fick sätta fast dem (och inte). Vi kom överens om att hon fick klistra dem var hon ville på sina saker eller i sitt rum. Nu då? Nej, då gled vi snabbt in på nästa nivå. Var går gränsen för vad som är hennes rum och hennes saker?

– Jag får sätta dem på dörren till mitt rum. Den är i mitt rum.
– Det stämmer att dörren öppnas inåt och så sett är i ditt rum. Men dörren hör till lägenheten och om vi någon gång ska flytta så får den inte vara förstörd.

And so on. Ungefär så ser vår vardag ut. I have been given the gift of tålamodsträning.

Ps. Trots (eller tack vare) detta så tycker jag att den här åldern är hundra gånger roligare än alla tidigare. Det är helt fantastiskt att se hur mycket humör, åsikter och vilja det ryms i en så liten person. Och att få vara med när hon finslipar sin personlighet.

Varför envisas vi med att värdera allt barn säger och gör?

Häromdagen kom ett barn på mitt jobb in i köket för att visa en Barbie-väska hen tagit med sig hemifrån. Min första impuls var att säga att det var en fin väska, inte för att jag tyckte den var fin (eller ful) utan för att jag har lärt mig att det är så en pratar med barn, men jag lyckades hejda mig och frågade istället vad som får plats i den. Och vet ni vad, ungen blev precis lika glad (om inte gladare) för det svaret.

Jag tror inte att barn tar skada av att höra att de är fina, eller att deras kläder och leksaker är det. Så länge det bara är en av alla aspekter, men tyvärr ligger väldigt mycket fokus på fint och tufft och duktigt. Det är så lätt att bara auto-svara "å, så fint" varje gång en unge kommer mer en teckning/ny tröja/håruppsättning, men vad gör det egentligen med dem i förlängningen?

Önskeinlägg: Om det jobbigaste

Tristessa säger: Jag tar det jobbigaste ämnet jag vet, våld, misshandel och våldtäkt, dina tankar, erfarenheter, hört om, vet om o.s.v.

– ...men när hon inte gör som jag säger måste jag ju bulta till henne.

Jag frågade inte den gången, eller någon annan gång heller för den delen, om det vore lika självklart ifall det varit jag, hans eget barn, som var "hon". Jag lät honom gå på med sitt mässande. När han kommit igång är det lika bra att låta honom hållas. Inte säga emot och inte uppmuntra för mycket. Rida ut stormen och hoppas att ingen vän av ordning råkar hamna emellan.

Jag tyckte ofta att min styvmamma var osmidig när jag var liten. Om hon bara kunde lära sig att spela med så skulle det gå över mycket fortare, tänkte jag, så att vi kunde hitta på något roligt istället för att de skulle bråka hela tiden. Att mamma inte fick stryk av min styvpappa tyckte jag var underligare än att min styvmamma fick det av pappa. Men det kommer väl, tänkte jag.

Barn är mästare på att känna av stämningar och låter en dem dessutom umgås med missbrukare så blir de jävligt strömlinjeformade. Min uppväxt gjorde mig till en social kameleont. Lite konflikträdd emellanåt kanske, men perfekt som personlig assistent, vårdbiträde och till att jobba natt på grillen. Klippt och skuren för att ta skit, påhopp och sexuella anspelningar med ett leende. Bra egenskaper hos en ung kvinna.

Därför växer den stackarn upp med en hårig morsa

Hemulbarnet var två år. Jag stod i duschen och rakade benen och hon for runt inne i badrummet. Plötsligt nappade hon åt sig hyveln (med skydd på) som jag lagt på badkarskanten och drog den över smalbenen som hon nyss sett mig göra. Det var sista gången jag rakade mig.