Därför dissar jag AMO

Jag utgår från att ni suttit som på nålar och bara väntat på att jag ska fortsätta där jag tappade tråden häromdagen. Here it goes. Anledningen till att jag valde bort klädutmaningen.

Jag har för mig att jag läst någonstans av någon annan som inte var målgruppen att den är "för medelklass", och kanske är det något i den stilen jag är ute och far efter. Alltså, egentligen tycker jag att det är en toppenidé. Kläder, särskilt i bomull, är ju liksom inte det mest klimatsmarta och hållbara man kan konsumera. Så en renodlad diss är det inte. Och jag har inget emot AMO heller för den delen, jag ville bara trissa upp spänningen med en kaxig rubrik. Problemet med utmaningen är bara att den inte är applicerbar på mig (sa den inre narcissisten). Det skulle ta år och dar att ta sig igenom garderoben, inte för att den är stor och rymlig utan för att jag inte använder så mycket kläder under arbetsveckorna. Eh... hur lät det där?

För den som pluggar eller jobbar med något civiliserat är det praktiskt genomförbart och kanske till och med lite personlighetsdanande att klä sig i de kläder man inte känner sig mest bekväm i. För min del, i vardagen åtminstone, fyller det däremot ingen större funktion. Dessutom skulle det bli mycket tråkigare nästa gång vi hade tvättstugan om jag hade svettat och spillt mig igenom alla kläder som ska fintvättas och plantorkas och fan och hans moster.

Jag ser helt enkelt ingen vits med att gå till jobbet med i tur och ordning tre olika kavajer, en cocktailklänning, t-shirts med politiska budskap... osv. under täckjackan för att direkt när jag kommer till fram antingen byta till något som går att jobba i eller bara hänga ett förkläde utanpå, och sedan upprepa proceduren i omvänd ordning på vägen hem. Men. Jag har helt klart blivit peppad att gå igenom min garderob, prova och sortera ut allt som jag inte trivs i längre. Det får bli min version. Lite gammal hederlig medelklass-feng shui i novembermörkret är faktiskt inte fy skam det heller.