Jag brukar säga till min unge att hon är min bästa vän när vi kommer in på ämnet. Vet inte om det är sorgligt eller fel eller inkorrekt på något vis men så är det iallafall. Vi är som kommunicerande kärl brukar jag tänka ibland.
Bortsett från henne har jag ju såklart några relativt jämngamla polare som jag känner mig tight med, även om det inte finns någon sån där specifik bästis och nog heller aldrig har funnits. "Bara" en innersta krets med förtrogna och dit får jag nog främst räkna Mikkan, Melike och Emilie. (Plötsligt blir jag sådär sugen på att dra till med ingen nämnd, ingen glömd igen.) Alla tre studiekamrater. Det är nog symptomatiskt för mig när jag tänker efter.
Mikkan träffade jag när jag var internerad på folkhögskolan i Åsa. Jag såg en tjej med en gigantisk tatuering på ryggen och chansade på att vi skulle ha åtminstone något gemensamt. Det hade vi.
Melike lärde jag känna på samma ställe. Först var hon min nemesis, en dryg jävla förortsbrud. Men efter otaliga cigarettlånga diskussioner på trappan utanför entrén hade jag plötsligt totalt bytt åsikt. Hon var också min maid of honour (eller vittne som det heter när man gifter sig kälkborgerligt).
Emilie hittade jag på lärarutbildningen. Upptäckte ganska snart att hon var lika skenhelig som jag. Dock litar jag helt och fullt på hennes kompetens att göra folk av nästa generation.
(Ingen av dem bloggar, så vitt jag vet, därav frånvaron av länkar.)
hehe, tackar för förtroendet och vill fira innerkretsen med en öl/glögg nån kväll!
SvaraRaderaJa, Mikkan var inne lite på samma spår, så någon gång mellan 1 december och julafton kanske?
SvaraRaderalåter finfint!
SvaraRadera