Hej.
Jag heter Jonna Katarina Dignelius. Men det har jag inte alltid gjort. Eftersom Jonna "inte är ett riktigt namn" fick jag på pappret heta Johanna de första sexton åren av mitt liv. Jag avskydde det.
Efternamnet har jag gift mig till. Förut hette jag Nilsson och det hade jag inga större problem med.
Jag lever alltså tillsammans med en man och tillsammans har vi ett barn. Det räcker för oss, vilket är enormt provocerande för många i vår omgivning. Tydligen ska man skynda sig att yngla av sig minst ett par gånger inom loppet av högst tre år för att vara en reko förälder.
Min unge är för övrigt min biggest achievement och trots att jag är en person med kort stubin och finskt humör tycker jag att jag är en riktigt bra morsa – inte helt olik min egen mamma, som jag saknar så att jag får svårt att andas emellanåt. Men mer om henne (och min pappa som utifrån sina förutsättningar kanske, eller kanske inte, gjorde sitt bästa) någon av dagarna framöver – och jag tror att min dotter kommer att minnas sin barndom som en bra tid.
När man talar om trollen så vaknar de och ropar på sin mamma, så det här får räcka som intro. Håll tillgodo.
hmm, blir nästan sugen på att själv ha en liten blogg bara för att få skriva om alla rubrikerna!
SvaraRaderajag var ju också en sucker för alla de där Mina vännerböckerna när jag gick i småskolan!
Ja! Börja blogga!
SvaraRaderaTänk då hur provocerande det är att förkunna att man inte vill ha barn alls. Du har ju iallafall uppfyllt ditt "kvinnliga syfte", om man får tro många av de fanatiska barnpropagandister som finns där ute.
SvaraRadera