A womans work is never done

I helgen fick min kollegas man stroke. Med ett år kvar till pension hade hon börjat ana en horisont av lata dagar. Hon skulle göra vad som helst för honom, men jag tror inte hon hade tänkt sig att deras sista år tillsammans skulle bli som en förlängning av arbetet som redan slitit så hårt på henne. Jag kan inte släppa det här, hur orättvist allt är hela tiden.

(Ja, det är synd om honom också. Men eftersom det är henne jag känner så ser jag det här främst ur hennes perspektiv.)