Det är skillnad på egna barn och andras ungar

Intressant detta med curling. (Och nu snackar jag inte vinter-OS.) När jag gick ut för att trösta en treåring som hade blivit satt på timeout i hallen på jobbet blev jag anklagad för att vara överkänslig. När en pedagog på ovan nämnda jobb väljer att blåsa av hela familjens sportlovsresa till alperna för att hens sextonåring dragit på sig en mancold och inte orkar följa med, då är jag plötsligt okänslig som tycker att det räcker att köpa hem lättlagad/lättäten mat för en vecka och lämna en femhundring till andra utgifter som kan tänkas uppkomma. Men ok. Vi säger väl så.

Gränslösheten

En person från min arbetsplats har börjat följa mig på instagram. Jag är inte helt bekväm med situationen men antar att jag får skylla mig själv som inte trivs med att vara anonym på nätet. Nu har jag hursomhelst plockat bort länken till min blogg därifrån och jag hoppas att det ska räcka för att jag ska slippa stå till svars på jobbet för det jag skriver här. Eller så byter jag jobb.

Och så har jag ju varit på bloggträff också

Kolla här då! Amningsbloggen-Marit, jag, Amma vidare-Kim, Sagogrynet-Lin och Vilda barn-Maria. In a row. Vilken grej! Gissa vad vi pratade om.

(Bilden har jag lånat av Maria.)

Det luktar skämt

Igår på jobbet halade en kollega plötsligt upp sin telefon och började exalterat läsa ett sms hen fått av sin bror. Jag, som inte längre orkar bemöta den här personens ständiga utfall mot allt (amning, övervikt, barn som inte har "respekt" för vuxna, personer som väljer bort vissa livsmedel av etiska skäl, osv.) som inte passar i en väldigt snäv norm, var på väg att resa mig och gå när min kökskollega istället styrde upp situationen: "Jag förstår inte, kan du förklara?"

Den förstnämnda drog skämtet igen, fast långsammare och med det lätta darr på stämman en lätt får när en just fattat att en är ute på tunn is. Kökskollegan igen: "Jaha, det vi ska skratta åt är alltså att läraren uttalade den svenska elevens namn med arabisk brytning?"

Jag hoppas att vi därmed slipper höra fler "skämt" av den typen.

Day 7 – Button

Den här knappen trycker man på för att låsa upp vår port dagtid. Tror den kan vara gjord av koppar (eller så är den bara smutsig). Jag tänker på det rätt ofta, hur mycket koppardetaljer det är i femtiotalsbebyggelse. Var gemene man hederligare förr eller var kopparn värdelös på den tiden?

Ps. Det är alltså inte kilovis med koppar jag snackar om utan små detaljer. Koppartjuvar göre sig icke besvär. Tyska kyrkans tak däremot...

Ps2. På tal om koppartjuvar så yttrade en kollega de bevingade orden "i Ale mår knarkarna bra!" häromdagen. (Påståendet byggde hon på att det försvinner en del metall från järnvägsbygget som pågår i kommunen.)

Valfrihet: att slippa välja

Vi hade lite kokt potatis över sedan gårdagen på jobbet. Jättegott att steka och servera till kycklinggrytan, tänkte vi, så behöver vi bara koka halva mängden ris och så får barnen tillfälle att välja det alternativ de föredrar. Fail. Inte på grund av barnen, de förstod konceptet och visste hur de ville ha det, utan på grund av att samtliga pedagoger greps av panik och blev helt oförmögna att tänka utanför lådan.

Ingen tycktes förstå att om man har två tillbehör så behöver man inte plocka åt sig så jävla mycket av varje. Barnen kommer inte plötsligt att äta dubbelt så mycket. (Att de vuxna inte skulle förstå den här ekvationen borde vi väl i och för sig ha anat, de har ju trots allt bara pluggat tre-fyra år på högskolenivå. Jämför gärna med vad händer när man bjuder in människor som inte jobbar i kök till knytkalas: man får ungefär sju ton mat över eftersom alla räknar med att samtliga ska äta en full portion just av deras medhavda rätt.) Tydligen var det också allmänt jättejobbigt att tvingas konversera med kidsen och fråga om de föredrar stekt potatis eller ris. Mycket enklare då att bara ge alla det alternativt man tycker bäst om själv.

Så, på måndag återgår allt till det normala. Vi lovar att inte överraska med en massa oönskad valfrihet fler gånger.

Allergihysteri

Ska vi ta det en gång till? I förskolor och skolor i Göteborgs Stad råder förbud mot nötter, jordnöt och mandel. Det står uttryckligen att det inte gäller muskotnöt, pinjenöt och kokosnöt, eftersom de inte är nötter. Ja, det stämmer. De är inte nötter, de råkar bara heta så. Solrosfrön nämns inte alls, eftersom de varken är nötter eller heter något som kan associeras till nötter.

Jo, jag vet att man kan vara allergisk mot solrosfrön också, men det betyder inte att de ingår i nötförbudet. Även om just du är jättejätteallergisk. Däremot kan vi se till att du får specialkost vid de tillfällen det eventuellt ingår solrosfrön i någon maträtt. Precis som vi gör för dem som är allergiska mot t.ex. ägg eller mjölkprotein.

Jag förstår att det enklaste vore om allt just du är allergisk mot ingick i nötförbudet, men om alla allergier som någon i den här kommunen har ingick i nötförbudet så skulle vi inte kunna servera någon mat alls och det vore nog ännu omständligare. Ok?

Köttpsykos

Det är inte helt utan stolthet jag kan informera om att vi två (2) av veckans dagar bjudit på helt vegetariska* rätter. Och det är inte helt utan en känsla av trötthet jag konstaterar att kommentarer om avsaknad av protein inte lät vänta på sig. Trots kikärtor.

*alltså vegan

Inbillningssjuk

Igår: en bit mat och två mellanöl med några av fröknarna. Hemma före tio.
Idag: känner mig en smula bakfull.

Svar på tal

Min chef, som var en av de tre personer som diskuterade småbarnsamning när jag släntrade in på jobbet igår, har svarat på mitt mail: 

Hej Jonna!
Jag är hemskt ledsen över hur vi resonerar ibland. Det är naturligtvis så att alla mammor gör som det känns bäst för dem och deras barn.
Jag hoppas att vi som arbetar inom förskoleverksamheten försöker att tänka till lite mer och förhålla oss så proffsiga som vi säger att vi är.
Jag ber än en gång om ursäkt!
Mvh X

Och jag tror faktiskt att hon är uppriktig, eftersom jag råkar veta att hon själv har erfarenhet av att vara den som är avvikande.

När jag satte mig och skrev det där brevet igår kväll kände jag mig rätt löjlig. Det tog emot att skicka det. Att bara låta det bero hade helt klart varit det smidigaste, åtminstone för stunden. Samtidigt som jag inte riktigt såg att jag hade något val. För vad är egentligen tystnad om inte samtycke? (Egentligen skulle jag såklart ha rest mig upp där och då och deklarerat att jag ammar min treåring, men ju längre diskussionen fick fortgå desto svårare blev det.)

Det här påminner om den ständiga komma ut-processen för HBT-personer, att omgivningen tar för givet att man följer normen om man inte själv väljer att tala om att man inte gör det, skriver Cecilia på Amma vidare, i det eminenta inlägget Vi som fortsätter amma – en osynlig grupp. Läs det! Nu på en gång.

Att komma ut på jobbet

Hej X,

jag har förgäves försökt skaka av mig det som sas i diskussionen jag råkade kliva rakt in i i morse, om att amma småbarn. Det gjorde mig ledsen av att höra att det skulle vara osmakligt och konstigt, eftersom jag själv ammar min treåring. Visst, det är ovanligt i vår kultur, men inget underligt ur ett globalt perspektiv.

Jag har personligen inga åsikter om hur kort eller länge andra ammar sina barn, eller om de alls gör det, men jag förstår att det är ett ämne som rör upp starka känslor hos många. Och självklart har alla rätt att tycka och tänka som de vill om oss som ammar utanför normen, jag önskar bara att jag hade kommit till jobbet några minuter senare och sluppit ta del av åsikterna.

Fridens /Jonna

Hanna från Arlöv, hej!

Måste bara inflika, sådär helt apropå, att min kockkollega är så jävla bra. Förutom att hon är käck och trevlig och lagar god mat så finns det knappast någonting hon inte kan svara på som gäller rättigheter och skyldigheter på jobbet, och skulle det ändå vara något som är oklart så tar hon reda på det. Bara sådär hejsan hoppsan åtog hon sig att bli fackligt ombud för alla kommunalare på arbetsplatsen – alltså även barnskötarna och städerskorna (på min arbetsplats heter det faktiskt just så och inte hygientekniker eller trivselkonsulent eller något annat) – och även skyddsombud. Hon drar sig inte för ta en fight, att stå upp för alla, även de som inte kan, vill eller vågar sätta ner foten själva. Heja henne!

Socialt experiment

Bikinisäsongen närmar sig tydligen med stormsteg och var och varannan kollega "går på pulver". Personligen associerar jag det med något helt än fröknarna på mitt jobb verkar göra, eller så kör de bara med humor över min nivå, men hur som helst så upptar samtalsämnet vikt enorma mängder tid där i personalrummet. Så jag testade något nytt häromdagen.
– Är det verkligen den värsta egenskapen en person kan ha, att vara fet?
Det var roligt. Testa på era arbetsplatser också vetja!

Jag tror jag har hittat ett bra jobb den här gången

Vi är två kockar. Precis lagom. På det personliga planet har vi nog inte jättemycket gemensamt, men vi kommer väl överens och jobbar bra ihop. Än så länge iallafall.

T minus 3 days

Ser det ut så här hemma hos mina kollegor? Är det därför de envisas med att vi ska ha det här upplägget i kylen på jobbet?

Las luggas

Två kollegor har blivit inspirerade att också klippa en käck liten lugg a' la Jonna. Två av dem jag tycker om. Mycket nöjd. Jag tänker mig att vi kan bli som en liten liga.

A womans work is never done

I helgen fick min kollegas man stroke. Med ett år kvar till pension hade hon börjat ana en horisont av lata dagar. Hon skulle göra vad som helst för honom, men jag tror inte hon hade tänkt sig att deras sista år tillsammans skulle bli som en förlängning av arbetet som redan slitit så hårt på henne. Jag kan inte släppa det här, hur orättvist allt är hela tiden.

(Ja, det är synd om honom också. Men eftersom det är henne jag känner så ser jag det här främst ur hennes perspektiv.)

Day 13 – This week

Den började med en måndag och en tisdag, sen blev det onsdag och torsdag och så avrundades den med helg. Fredag, lördag och söndag. En ganska vanlig vecka alltså. Schemat har, utöver jobb och andra rutiner sett ut som följer:

Måndag: Föräldraråd med rektor, personal och pålästa föräldrar från andra förskolor. Jag vet inte riktigt hur det gick till när jag blev en av vår förskolas två föräldrarepresentanter, jag vet ju knappt vilken grupp min unge tillhör, definitivt inte vad de andra barnen heter, vilka deras föräldrar är och vilka frågor de tycker är viktiga. Så jag kör på säkra kort som när ska grinden som barnen har lärt sig att öppna bli fixad?

Tisdag: Vakuum.

Onsdag: Intervju.

Torsdag: Psykisk terror.

Fredag: Tapas och vin med kollegor. Hej barnbidrag. Hejdå barnbidrag.

Lördag: Julklappshets inför lilla jul hos gammelfarmor. Nog för att jag fruktar och föraktar Frölunda torg men det är fan inte värre än centrum. Det kan väl inte vara så mycket folk i stan helgen före lön? Tji fick vi. Köpte en julklapp och fikade för över tvåhundra spänn. Nästa helg kanske jag ska ta och köpa och vaska en flaska champagne. Det känns ungefär lika ekonomiskt försvarbart.

Söndag: Loppis slash julbasar på jobbet. Hemulen följde med och stödköpte ett par fotoramar, ett pussel (mammas lilla savant kan tydligen inte få för många) och fem lotter à 10 kronor. Vann en ask chokladtomtar.

Vardagsnonchalans

En serie händelser resulterade i att jag även denna morgon såg bussen åka och därför fick sitta och vänta på nästa och lukta på en kollegas cigarettrök i nio minuter. Som om det inte vore illa nog att jag tjafsat med ungen helt i onödan, jag hade ju kunnat ta bestyren i hennes tempo och ändå hinna med samma tur, blev jag alltså tvungen att konversera artigt mannen som gett om ens ett halvdant jobb ett ansikte istället för att få njuta av att hålla käften och stirra rätt ut i tomma intet.
Jag hann också med att konstatera att hur sen man behöver vara innan man börjar känna sig stressad är jäkligt relativt. Hos mig går pulsen upp något av vetskapen att jag kommer glida in på sekunden, eller i värsta fall till och med några minuter sent. Min reskamrat däremot var inte det minsta störd över detta. Trots att han började en halvtimme tidigare än mig och därmed blev trettiotre (33) minuter sen utan att ringa och förvarna.

Never trust a colleague

Kristall är ju alltid uppskattat, sa tanterna på mammas jobb när min morbror skulle till att fylla fyrtio och hon drabbats total presentblackout. Ja, kristall är en utmärkt gåva till den som bor på Nillas väg* och inte har något annat att fylla bokhyllan med, men till en mentalt frisk lillebror i sina bästa år?
Jag minns inte vad han fick till slut och jag vet inte vad hemulfadern ska föräras med på söndag då han går och blir trettio, men jag kan tala om att han varken kommer få ett presentkort på kläder eller en flanellskjorta, vilka var mina kollegors allra bästaste tips.



* Nillas väg är det lite ruffa området i min uppväxtstad.