7. Den bild jag är mest nöjd med

Alltså, va? Jag tar tonvis med bilder hela tiden. De flesta blir medelmåttiga eller dåliga. En del blir bra. Men någon specifik wow-bild har jag faktiskt inte. Har ni?

En gång tog jag ett roligt screenshot som jag tyvärr inte får publicera här. Men jag kan ju för all del beskriva det. Så här var'e: Min man halvlåg barbröstad i soffan och när jag öppnade kameraappen för att skrämma honom att jag skulle instagramma förfallet trodde telefonen att den såg ett ansikte och gjorde en sån där grön ram runt hans överkropp. Det var roligt. Ungefär så roligt som livet blir nuförtiden.

Day 10 – Self portrait

Den här hade jag bävat för sedan jag bestämde mig för att anta fotoutmaningen. Jag fastnar knappt på bild och har definitivt ingen fotomin, utan är lika ombytlig som Hugo – the cat of 1000 faces, fast med enbart olika varianter av the man who looks like a thumb på min repertoar. Men se, efter ungefär trehundra försök lyckades jag med konststycket att inte bara få med hela mitt huvud på bilden utan också att inte blunda eller göra grimaser. Hurra för mig!

Tillkännagivande

Efter gårdagens Kobra har jag bestämt mig för att sluta slänga mig med uttrycket white trash. Inte för att jag gjorde det i tid och otid tidigare eller för att jag skulle ha skaffat mig en bättre människosyn över natten utan för att det förutsätter att trash i allmänhet har en annan färg. Och det är inte en åsikt jag vill bli förknippad med.

Jimmie Åkesson, tjalalalala!

Får jag komma till dig?

Mannen på bilden bär en tröja med texten "Rebellious". Hans mamma har just hjälpt honom att lägga sylt på pannkakorna. Han är gissningsvis ungefär i min ålder (närmare trettio än tjugo).

Min sämre hälft hävdar att han har någon form av begåvningshandikapp. Nja, säger jag, nog för att det är något osunt över den frisyren, men det är nog snarare ett fall av Torsk-på-Tallin-Lennart vi har att göra med här.

Straight outta GP

Ibland känns det extra gött att vara göteborgare. Mindre pinsamt än att vara svensk i Christiania men ändå inte helt bekvämt.

Humor på primetime

Vi dricker Mojitos och kollar på Agenda. Hånskrattar gör vi också. Åt Jimmy som blir totalt överkörd av Gudrun. Har ni inte sett det så gå in på svtplay och gör det nu. Skål.

Full bricka på klychbingon

Hur resonerade de på SR när de bestämde sig för att låta Annika Sörenstam inleda sommarpratarsäsongen? Så jävla värdelöst. Jag har bara lyssnat en dryg halvtimme men har redan börjat fundera på att göra en dubbel van Gogh. Samtidigt kan jag inte stänga av, jag bara måste få veta vilken låt hon tänker skoja till det med (ett axplock hittills: Michael Jackson – Beat it; ABBA – Take a chance och Tina Turner – Simply the best) och vid vilken avstavning hon ska tappa tråden härnäst. Jag har aldrig hört någon tala i särskrivningar förut. Jag är i chock.

Mikkan, this one is for you