21. En grej som får mig att vilja vråla HIGH FIVE! i vardagen

Det händer uppskattningsvis kanske en gång på tio, hm… en gång varannan vecka? Ja, det stämmer nog. Ungefär en gång varannan vecka kliver vi in på förskolan den tid vi angett att vi behöver lämna. Vid de tillfällena känner jag mig som en riktig supermorsa.

Övriga dagar är vi mellan tio och tjugofem minuter sena och jag känner mig inte fullt så kompetent. Då bestämmer jag att "imorgon ska vi gå upp en halvtimme tidigare och låta bli att ta outfit-foton i hallen innan vi är helt färdiga att lämna hemmet och vet att vi har tid tillgodo".

Nästa morgon är det förstås glömt. Osv. Evig loop.

7. Den bild jag är mest nöjd med

Alltså, va? Jag tar tonvis med bilder hela tiden. De flesta blir medelmåttiga eller dåliga. En del blir bra. Men någon specifik wow-bild har jag faktiskt inte. Har ni?

En gång tog jag ett roligt screenshot som jag tyvärr inte får publicera här. Men jag kan ju för all del beskriva det. Så här var'e: Min man halvlåg barbröstad i soffan och när jag öppnade kameraappen för att skrämma honom att jag skulle instagramma förfallet trodde telefonen att den såg ett ansikte och gjorde en sån där grön ram runt hans överkropp. Det var roligt. Ungefär så roligt som livet blir nuförtiden.

#hijabuppropet, hur svårt kan det vara?

Jag pep-talkar mig själv och funderar på vad det egentligen är som tar emot så. Fåfänga? Rädsla för att sticka ut? Njae, jag vet inte jag. Jag avviker ju redan genom att varken sminka mig till vardags, raka mig eller banta. Kanske är det den aktiva handlingen som skrämmer mig, det känns som att det krävs bra mycket mer kurage och jävlar anamma att lägga till ett stycke tyg än det gör att bara låta bli att plocka bort och retuschera delar av sig själv.

Det är ytterst osäkert om jag kommer fixa att "utsätta" mig själv för att gå till jobbet beslöjad imorgon bitti, vilket i sig självt visar på hur angeläget det är och att jag borde göra det.

Ps. Lyssningstips: journalisten Valeria Helander berättar om när hon gick ut på stan i Göteborg klädd i niqab.

Varför envisas vi med att värdera allt barn säger och gör?

Häromdagen kom ett barn på mitt jobb in i köket för att visa en Barbie-väska hen tagit med sig hemifrån. Min första impuls var att säga att det var en fin väska, inte för att jag tyckte den var fin (eller ful) utan för att jag har lärt mig att det är så en pratar med barn, men jag lyckades hejda mig och frågade istället vad som får plats i den. Och vet ni vad, ungen blev precis lika glad (om inte gladare) för det svaret.

Jag tror inte att barn tar skada av att höra att de är fina, eller att deras kläder och leksaker är det. Så länge det bara är en av alla aspekter, men tyvärr ligger väldigt mycket fokus på fint och tufft och duktigt. Det är så lätt att bara auto-svara "å, så fint" varje gång en unge kommer mer en teckning/ny tröja/håruppsättning, men vad gör det egentligen med dem i förlängningen?

Därför växer den stackarn upp med en hårig morsa

Hemulbarnet var två år. Jag stod i duschen och rakade benen och hon for runt inne i badrummet. Plötsligt nappade hon åt sig hyveln (med skydd på) som jag lagt på badkarskanten och drog den över smalbenen som hon nyss sett mig göra. Det var sista gången jag rakade mig.

Storm i ett vattenglas?

Detta har hänt: Kvinna med minst en orakad armhåla sitter i Mello-publiken. Kvinna med minst en orakad armhåla jublar med uppsträckta armar när Loreen vinner. Kamera sveper över kvinna med minst en orakad armhåla. Den orakade armhålan syns i bild. Man ser på Mello. Man får syn kvinnan med minst en orakad armhåla. Man rasar. Man tittar en gång till på svt-play och tar screenshot på kvinnan med minst en orakad armhåla. Man postar bild på kvinna med minst en orakad armhåla på facebook. Hundratals människor blir upprörda och postar bilden på kvinna med minst en rakad armhåla om och om igen. Ytterligare hundratals människor förfasas och delar i kommentarer med sig av sin avsky mot kvinnor med minst en orakad armhåla. Twittrare får nys om händelsen och startar hashtaggen #hairriot. Mängder av twittrare postar bilder på minst en orakad armhåla. Andra twittrare blir upprörda och tycker att twittrare som postat bilder på minst en orakad armhåla borde sluta storma i vattenglas och börja bekymra sig om vad som händer i Syrien.

Min kommentar: Jag bekymrar mig om vad som händer i Syrien, samtidigt som jag bekymrar mig om att min dotter växer upp i en värld där kvinnor riskerar att utsättas för hatkampanjer ifall de låter bli att raka sig under armarna. Det ena utesluter inte det andra.

Day 10 – Self portrait

Den här hade jag bävat för sedan jag bestämde mig för att anta fotoutmaningen. Jag fastnar knappt på bild och har definitivt ingen fotomin, utan är lika ombytlig som Hugo – the cat of 1000 faces, fast med enbart olika varianter av the man who looks like a thumb på min repertoar. Men se, efter ungefär trehundra försök lyckades jag med konststycket att inte bara få med hela mitt huvud på bilden utan också att inte blunda eller göra grimaser. Hurra för mig!

"Men det är ju ohälsosamt att vara tjock!"

Det här likhetstecknet mellan smal och sund. Vem är PR-konsulten bakom det? Hur kan människor på allvar inbilla sig att det är nyttigare att leva på låtsasmat som ger 400 artificiella kalorier om dagen än att dra runt på fem, tio eller till och med tjugo trivselkilon?

Ja, det är att misshandla sig själv att lägga på sig så mycket och röra sig så lite att en vanlig trappa eller en promenad till busshållplatsen känns som ett oöverstigligt hinder. Det kan jag hålla med om. Däremot finns det tusentals och åter tusentals överviktiga människor som är i utmärkt kondition och har exemplariska värden, precis som det finns mängder av människor som "har tur" och håller sig smala och "snygga" trots att de lever på wienerbröd och cigaretter. Hur kommer det sig förresten att så många av dessa måltidsersättningar tillverkas i form av något som är tänkt att efterlikna milkshakes och chokladbitar?

Äh, säg som det är istället. Du bantar för att är normskadad och med det följer att du ser tjocka människor som vägrar anpassa sig efter den normen som ett hot. För om du är beredd att frysa, tappa hår och tänder och drabbas av förstoppning, diarré och leversjukdom i jakten på den perfekta kroppen™ så faller liksom ditt hälsoargument på sin egen orimlighet. Ta dina åsikter om vad jag borde äta och inte och stoppa upp dem någonstans där jag slipper se och höra dem. Låt din "sparrissoppa" tysta mun så håller jag mig här borta på min kant med min jättekonstiga mat som jag lagat av såna där oberäkneliga ingredienser utan kaloritabell på baksidan.

Vi kan väl höras av om femton år och se vem som mår bäst då. Hej!

Ps. Jag vet att det finns mindre osunda, eller rent av sunda, anledningar och tillvägagångssätt att gå ner i vikt, samt personer som klarar av att kombinera en sådan livsstil med ett vettigt sätt att bemöta sin omgivning. Är du en sådan person så är inte det här inlägget riktat till dig.

Du skulle bara våga vara nöjd med dig själv!

Att som kvinna vägra låta sitt liv kretsa kring att behaga andra är tydligen oerhört provocerande ännu en god bit in på 2000-talet. Kolla till exempel hur det ser ut i kommentarsfältet när Lady Dahmer konstaterar att hon inte slutade vara tjock 2011 heller. Genast känner en rad personer att de bara måste påpeka att hon borde sluta äta this and that, att det är ohälsosamt att vara överviktig och att det syns att LCHF inte funkar.

Om vi för en stund låtsas att belackarna har rätt i sak så undrar jag ändå hur de tänker när de väljer att lägga tid och energi på att författa sina utfall. Det är inte som att de har något nytt att komma med, jag är helt säker på att Lady Dahmer hört alla deras argument förr, och vad är det för övrigt de argumenterar mot, eller för?

Hej, här är jag. Jag är tjock. Punkt. Om hon postat ett inlägg om att hon inte slutade vara långhårig 2011 heller, hade då hennes läsare känt ett behov om att bitcha om det också?

Nyfrälst

Fan, varför är det ingen som har berättat för mig tidigare att man inte måste använda schampo? Alltså, egentligen är det väl inte så mycket att bli förvånad över eftersom jag gissar att det är en relativt ny uppfinning. Nyare än konceptet hår på huvudet iallafall. Först i år, vid snart trettio års ålder har jag börjat stöta på begreppet no 'poo. Skandal!

Det är ungefär en månad sedan jag schamponerade håret senast och det blir, tvärtemot vad eventuella renlighetsivrare som tittar in här kanske tror, bara fräschare och fräschare. Ungefär var femte dag tvättar jag istället håret med ett godkänt balsam (jämfört med varannan dag då jag använde schampo) och däremellan använder jag bara vatten och borstning för att fräscha till det. Det är så jävla härligt att känna att man, allteftersom sebumproduktionen lugnar ner sig, kan vänta lite längre mellan varje balsamtvätt.

Jag ser fram emot att inom en överskådlig framtid helt tömma det här hemmet på kemikalier. Tjoho!

Åttiotalet ringde

De ville ha tillbaka sina körsbärsträd.

Where did you come from, where did you go...

Sex timmar på odlingslotten. Hej bonnabränna!

Kvinnor kan också blöda rött blod och sporta kroppsbehåring

Jag sitter med en marknadsundersökning om mensskydd. Det är helt omöjligt att välja ett alternativ som innebär att man inte köper eller använder vare sig tamponger eller bindor. Jag förstår att vi som använder menskopp är en ganska liten och i sammanhanget inte särskilt attraktiv målgrupp, men är det verkligen omöjligt att skapa ett alternativ av typen annat? Jag får ut min ersättning för att jag sitter och kryssar i rutor hur inside the box undersökningen än är utformad, men mina svar blir naturligtvis helt missvisande. Och inte orkar jag göra dem tjänsten att maila och påpeka hur normskadade de är.

Men det finns ändå hopp om framtiden, för tack och lov finns det andra som är outtröttliga retstickor. Kolla in Lady Dahmers bidrag i Gillettes och MTV:s tävling Just Legs. Det ska bli intressant att se om och i så fall på vilka grunder de diskvalificerar henne den här gången. Hennes första bidrag höll nämligen inte måttet eftersom det inte visade på ett par rakade ben en outfit, tydligen var det också oklart ifall det var hennes egna ben eller en mans.

Parkettkamouflage

Helan och Halvan

Buffalo soldier, dreadlock rasta

Jaja, jag är 172 cm lång och väger över 80 kg, goddamnit! Now, fuck off!

Jag beställde lite nya arbetskläder i fredags. Tydligen har stadsdelen jag nu jobbar i bättre ekonomi än den förra, något jag misstänkte redan då de utan allt för mycket köpslående gav mig tusen pix mer i (heltids)lön, så det var bara att välja och vraka. Jag gick följdaktligen all in och satsade på rosa och röda kockrockar. Jävligt nöjd.

Men så var det det ju det där med storlekar. Anarki är på många sätt trevligt och bra, men när det kommer till klädstorlekar vill jag ha ordning och reda. Det ska inte skilja fyra nummer mellan olika plagg som sitter lika bra (eller dåligt). Som tur var fanns det ett par byxor i huset, i samma modell och storlek som min kollega å det bestämdaste hävdade att jag absolut skulle komma i, som jag kunde prova. De fastnade såklart halvvägs mellan knäna och höfterna. Det kändes sådär. Men jag tog det ändå med ro, jag börjar bli van, så är det nämligen var och varannan gång jag provar kläder.

I civila sammanhang köper jag oftast mina kläder som man gjorde förr, i butik, och alltid är det någon käck säljare som ba "det räcker nog om du tar en 31:a på de där jeansen" och fast jag vet att jag måste ha 32 eller 33 så gör jag som jag blir tillsagd och blir sen tvungen att be det aset hämta ett större par. Och varje gång funderar jag på om det ska föreställa en komplimang, typ "oj, det syns verkligen inte hur fet du är, du klär dig verkligen smickrande för din figur" eller om det handlar om att sätta mig på plats, typ "just rubbin' it in".

Värst var nog inför bröllopet. Vi hade redan bestämt att köra budget rakt igenom, men i ett svagt ögonblick gled jag ändå in på någon slags designhörna på NK och kikade på en bedårande liten skapelse i glansigt rött tyg. Den skulle gå på plenty money men den var syndigt snygg, så jag kunde inte motstå frestelsen att prova den.

När den slinkiga lilla kreationen befann sig ungefär i axelhöjd fick jag den inte längre varesig uppåt eller nedåt. Jag såg rött, bokstavligt talat, men det var också allt. Och eftersom det inte fanns fler potentiella kunder inom synhåll hade expediten alltså inget bättre för sig än att kretsa omkring utanför provrummet och vara plågsamt service minded.

– Hur går det där inne? Ska jag hämta en annan storlek? undrade hon efter en professionellt lagom lång stund.
Ja, vad svarar man på det? Det började kännas som ett fall för doktorn i Mariannelund att få loss mig utan att bli ersättningsskyldig för klänningen. Och som jag svettades.
– Bara bra tack, kvittrade jag tillbaka och bad till alla eventuella högre makter att hon inte skulle kika in.
Det gjorde hon inte och på något vänster lyckades jag till slut orma mig ur den röda lilla tuben, få på mig mina egna kläder, mumla något om att den inte var riktigt min färg och slinka ut ur boutiquen med svansen mellan benen.

Kan vi nu en gång för alla enas om att inte tvinga på varandra för små kläder, det gör ingen glad, ok?

Las luggas

Två kollegor har blivit inspirerade att också klippa en käck liten lugg a' la Jonna. Två av dem jag tycker om. Mycket nöjd. Jag tänker mig att vi kan bli som en liten liga.

La luggo

Surprise! Här kommer jag med en käck liten lugg. Misstänker att jag inom kort mest kommer vara förbannad på den så jag passar på att njuta medan den ännu bär spår av frisörens kärleksfulla omvårdnad, även om de ljuva västkustvindarna, samt det faktum att det här är premiären för självporträtt by mobilkamera, bidragit med en lätt sinnesslö look.

Åttiotalet ringde och ville gå tillbaka sitt frisyrknep

Jag rostar müsli i varmluftsugn och när jag öppnar luckan för att röra om får jag till det perfekta musikvideohårblåset. Varför är ingen här och ser mig?

Snäppet värre än när ett träd faller och inga buddistmunkar är där och lyssnar.