Och på frågan om samband svarar jag nja

Nu har jag dåligt samvete. Det har gått flera veckor sedan Jenny lämnade en kommentar med följande fråga:

"När jag nu ändå kommenterar vilket jag ju aldrig gör så passar jag på att ställa en fråga till dig i egenskap av amningsexpert. Jag ammar min bebis, nu typ fyra månader och undrar lite kring detta med att bada o så. Jag älskar att bada, även att kallbada, men har undvikit det p.g.a rädd för mjölkstockning eller liknande. Ska amma nu i sommar o undrar lite om det är något man ska tänka på vad gäller att bada o så eller är det bara att köra på helt obehindrat utan att tänka på något särskilt?"

Jag borde vid det här laget ha lärt mig att inte läsa kommentarer i farten på mobilen eftersom jag har ungefär världens kortaste attention span. Allt som inte längre är markerat med en ilsket röd ring med siffra i, faller så fort något annat pockar på min uppmärksamhet i glömska och förblir obesvarat. Men nu vill jag nu göra bot och bättring:

Det är en gammal vedertagen "sanning" att kyla i sig orsakar mjölkstockning men det finns faktiskt inget vetenskapligt belägg för det. Medan en del ammande kvinnor upplever att de åker på det bara de öppnar kylskåpet utan att ha kofta på sig, badar andra ammande kvinnor i isvak och bor i kalla dragiga hus utan att någonsin drabbas.

Olika personer reagerar olika på kyla och den som känner att hen går och spänner sig* och upplever att det är obehagligt att bli kall har naturligtvis ingen anledning att utsätta sig för det i onödan, men för dig som tycker om att bada även i kallt vatten tycker jag att det är synd att låta amningen bli ett hinder för det. Vill du ändå undvika att utmana ödet allt för mycket så kan du ta av din kalla och blöta baddräkt eller bikiniöverdel och se till att bli torr och varm igen så snart som möjligt efter badet.

Så här skriver Amningsbloggen och Sagogrynet om mjölkstockning.

*Adrenalinet som utlöses vid t.ex. oro, spänning, smärta och stress kan störa utdrivningsreflexen – vilket i sin tur kan få till följd att mjölk blir stående kvar efter amningen och orsakar mjölkstockning i en eller flera mjölkgångar.

Kvinnor sökes till fotoutställning och fotobok om bröst och amning

Under projekttiden för ”Amningskurs för blivande föräldrar” har det blivit tydligt hur osynliga de vanliga brösten är i det offentliga rummet. Sedan toplesseran på 70-talet tog slut har brösten förpassats till anonymitet bakom bygelbehåar, tröjor, blusar, jackor och handdukar och filtar för de som ammar. Ett problem med det är att det även påverkar amningsfrekvensen när brösten blir osynliga. När de enda bröst som syns är bronserade, uppumpade och retuscherade H&M-bröst på gigantiska reklampelare är risken stor att vi tror att det är så kvinnobröst ser ut. Eller än värre: Att det är så de ska se ut medan brösten i själva verket finns i en stor variation och formrikedom!

Blivande och nyblivna föräldrar, liksom unga flickor och pojkar, behöver förebilder och synintryck som förmedlar en sann bild av bröst och amning. Vi har därför beslutat oss för att göra en fotoutställning och fotobok om bröst och amning. Nu söker vi kvinnor att fotografera. Vi vill illustrera en mångfald av bröst och ammande kvinnor i olika åldrar.

Fotografierna kommer att presenteras med ansikte och förnamn, det vill säga inte anonymt. Vi kommer även att inbjuda de fotograferade att delta i vernissagen.

Vi söker kvinnor i alla former och åldrar och med olika etnicitet.

Och gärna kvinnor som:
· gjort bröstförstoring eller bröstreduktion
· bröstcanceropererats
· ammat länge
· inte ammat alls

Dessutom kvinnor som ammar i alla varianter inklusive:
· tvillingar
· adoptivbarn
· för tidigt födda barn
· stora barn
· ammar sin systers/dotters/väninnas barn

Vill du veta mer kontakta fotograf Elisabeth Ubbe: 073 600 32 29, eubbe@hotmail.com eller Anouk Jolin, projektledare för ”Amningskurs för blivande föräldrar” 0727 31 37 39, anouk.jolin@sensus.se

Jag ska aldrig mer dricka gå och lägga mig sent

Ok, då är det officiellt. Det är med sorg i hjärtat jag härmed meddelar att jag har gått och blivit för gammal för sånt här. Med "sånt här" menar jag gå ut på lokal med mina bästa pojkvänner, äta en rejäl burgare, dricka fyra varken jättestora eller jättestarka öl och åka hem innan det blir nattrafik.

Eller så är det bara att kliva upp före fan (vid sextiden) morgonen därpå och sen åka till Plikta jag vuxit ifrån. Såna som jag tycker det är mer lagom tempo att sitta vid ett fönster och titta på småfåglar som äter talgboll i äppelträdet utanför. Kanske dricka ett litet glas sherry och kissa ner fåtöljen också.

(Jag har tydligen också blivit för gammal för att se en hel biofilm utan att bli akut kissnödig och behöva mackla mig ut till toaletten mitt i. Det vet jag eftersom jag försökte mig på det medan jag väntade på att resten av sällskapet skulle sluta jobbet.)

Om du bara slutar vara tjock så blir det nog bra

För att göra en lång historia kort: jag har inte varit på topp på ett bra tag, men för att slippa bli långrandig, samt för att bespara er jobbet med att ställa hobbydiagnoser så struntar jag i att berätta om mina symtom. *lång näsa*

För ett antal månader sedan gick jag till vårdcentralen. Utlåtande: "det verkar inte vara något fel på dig, men vi tar lite (läs: mycket) prover" – sänka, blodfetter, blodsocker, blodvärde, ämnesomsättning and so on. Bra resultat på allt. Nytt utlåtande: "det kanske har att göra med att du är en tjockis? Försök motionera lite. Jag skriver en remiss till kuratorn också förresten."

Kuratorn: "Vad är det värsta som skulle kunna hända om du ignorerade symtomen? Gå hem och testa."

Idag släpade jag mig iväg till en sjukgymnast, vad fan, det kan ju inte skada liksom. Efter två minuters klämmande och kännande konstaterade hen att mina besvär antagligen bottnar i en inflammation och skrev ut ett lätt hemmaträningspass som ska öka genomblödningen i området.

En ska ju inte ropa hej och så vidare, jag har bara kört igenom övningarna en första omgång än så länge, men känner mig redan mer high on life än på jävligt länge. Misstänker att jag kommer lista mig på en annan vårdcentral inom kort.

Ps. På grund av hela hälsocirkusen har jag inte brytt mig om att försöka nå målet jag satte upp för mitt springande. När/om motivationen infinner sig tar jag nya tag.

Först till kvarn, skynda fynda!

Ätstört är en intressant och angelägen bok som jag borde älska, tjockis som jag är, men som jag har läst på sin höjd hundra sidor ur. Jag har gett den flera försök sedan jag plockade på mig den på bokmässan förra året, men det funkar helt enkelt inte. "Det är inte du boken, det är jag" vill jag säga till den varje gång jag somnar ifrån den eller låter den hamna under något tantsnusk i högen på mitt nattduksbord.

Jag skyller på universitetet. Damn you universitet som fått mig att associera allt som inte är mer eller mindre glättigt hittepå med studier. Och studier = tråkigt, det vet väl alla. Så. Nu skänker jag bort boken till någon av er läsare som har vett att uppskatta den. Försten som claimar den får den. Det är en pocket, så den borde inte gå på många kronor att skicka. Klara, färdiga, gå!

Det här är ingen träningsblogg, men...

För lite drygt en vecka sedan fick jag ett ryck och gick och köpte ett par löparpjucks för över tusen spänn på väg hem från jobbet. Ba sådär, får jag lust att säga, men så var det givetvis inte.

Det har legat och pyrt ett tag. Jag har varit sugen på att komma i form, men varit tvungen att vänta in motivationen, vilken varit svår att uppbåda eftersom träning för de flesta verkar handla om att bli smal. Punkt. Samtalen kring träning blir också därefter. Personligen skiter jag i hur många kalorier jag förbränner, jag vill bara kunna springa efter spårvagnen utan att hosta blod när jag väl är ombord.

Nåväl. Cred till Lady Dahmer, som började träna för ett tag sedan av ungefär samma anledning som jag. Kan jag så kan fan vem som helst, sa hon och jag tror henne. I samma veva fick en vikarie på min arbetsplats reda på att hen inte tagit sig in på en utbildning hen gärna ville gå och reagerade på beskedet med att ge sig ut och springa av sig raseriet i en timme. Dit vill jag komma.

Hur har det gått då? Jag har varit ute och lufsat sex av nio dagar sedan jag bestämde mig och det ger jag mig själv godkänt betyg för. Rundan är på knappt fyra kilometer, varav mitt första delmål är att kunna springa de två och en halv som inte är asfalterade i ett svep. Innan jag fyller trettio i augusti. Det tror jag att jag ror iland med.

Jag märker skillnad från dag till dag. Framför allt är jag piggare. Uppförsbackarna känns också kortare och kortare och återhämtningen går snabbare för varje gång jag är ute, men igår kom första opeppen då benhinnorna kändes ömma när jag sprang. Av rädsla för att förvärra situationen lät jag bli att ge mig ut idag, vilket jag redan ångrar. Imorgon tänker jag trotsa eventuell smärta och köra iallafall. Må det bära eller brista.

Blixtvisit i tamponglandet

Sedan jag blev med menskopp har jag fått en mindre neurotisk inställning till mens. Det är helt enkelt inte jobbigt längre. Jag har till och med slutat hålla på och räkna dagar, men känner mig ändå mer i fas med mig själv och vet i nio fall av tio redan på morgonen ifall jag kommer få mens under dagen. Så även i morse.

Tyvärr fick jag inte med mig menskoppen när jag stack till jobbet så jag fick leta fram en gammal* tampong i en gömma. Och Jesus fucking Christ vad obehagligt. Var det så här det var att ha mens varje gång de första tio tolv femton åren?! Tills jag kom hem och kunde byta till menskoppen var jag oavbrutet och smärtsamt medveten om fittslemhinnorna, för att inte tala om känslan när den jäveln skulle ut. Som att riva av en invändig sårskorpa.

Engångsmensskydd, nej tack!

*Gammal som i säkerligen av en design som inte längre tillverkas, inte som i artikeln om häxlesbianerna, som bytte tampong med varandra, som jag läste om i en tjejtidning någon gång under tonåren.

Day 10 – Self portrait

Den här hade jag bävat för sedan jag bestämde mig för att anta fotoutmaningen. Jag fastnar knappt på bild och har definitivt ingen fotomin, utan är lika ombytlig som Hugo – the cat of 1000 faces, fast med enbart olika varianter av the man who looks like a thumb på min repertoar. Men se, efter ungefär trehundra försök lyckades jag med konststycket att inte bara få med hela mitt huvud på bilden utan också att inte blunda eller göra grimaser. Hurra för mig!

Intermission

I väntan på Godot att jag ska producera ett vettigt inlägg rekommenderar jag att ni utmanar er själva med det här fittiga testet. Jag är glad och lättad att jag hade alla rätt på första försöket. Bekänn gärna om och i så fall vad ni hade fel på. Om ni vågar.

Ps. Inatt drömde jag att jag sprang på min pappa nere i källaren här i huset. Får se vart detta leder. Tyvärr brukar mina varsel inte slå helt fel.