Valfrihet: att slippa välja

Vi hade lite kokt potatis över sedan gårdagen på jobbet. Jättegott att steka och servera till kycklinggrytan, tänkte vi, så behöver vi bara koka halva mängden ris och så får barnen tillfälle att välja det alternativ de föredrar. Fail. Inte på grund av barnen, de förstod konceptet och visste hur de ville ha det, utan på grund av att samtliga pedagoger greps av panik och blev helt oförmögna att tänka utanför lådan.

Ingen tycktes förstå att om man har två tillbehör så behöver man inte plocka åt sig så jävla mycket av varje. Barnen kommer inte plötsligt att äta dubbelt så mycket. (Att de vuxna inte skulle förstå den här ekvationen borde vi väl i och för sig ha anat, de har ju trots allt bara pluggat tre-fyra år på högskolenivå. Jämför gärna med vad händer när man bjuder in människor som inte jobbar i kök till knytkalas: man får ungefär sju ton mat över eftersom alla räknar med att samtliga ska äta en full portion just av deras medhavda rätt.) Tydligen var det också allmänt jättejobbigt att tvingas konversera med kidsen och fråga om de föredrar stekt potatis eller ris. Mycket enklare då att bara ge alla det alternativt man tycker bäst om själv.

Så, på måndag återgår allt till det normala. Vi lovar att inte överraska med en massa oönskad valfrihet fler gånger.

Fläsk

Alltså, hur kommer det sig att jag allt oftare hör människor säga saker i stil med "jag skulle aldrig bli serverad bacon i Mellanöstern, så..." som ett argument för att det inte ska erbjudas fläskfri kost i förskola och skola? Är det muslimhatet som blivit rumsrent eller har folk bara blivit mer dumma i huvudet rent allmänt?

Jag har hittills aldrig stött på någon som ställt till en scen för att det inte funnits ett fullgott grisfritt lunchalternativ. Hur kan det vara ett problem att en person väljer bort viss mat, för någon annan än den som får gå hungrig förstås? Däremot kan det vara väldigt jobbigt för "allätare" att behöva tugga i sig kycklingpytt eller kikärtsgryta.

Jag undrar om de här personerna tar med sig egen mat då de går på middag hos vänner som äter någon form av specialkost, eller de kanske helt enkelt bara har vänner som är lika inskränkta som de själva så att kostfrågan aldrig blir ett problem privat.

På förskolan där jag jobbar har en familj valt att låta sitt barn äta "vanlig" kost trots att övriga familjemedlemmar inte äter fläsk. Det var ett tufft beslut för föräldrarna, det märktes. Vi har förklarat att deras barn här rätt till specialkost och att vi redan lagar både fläskfri och vegetarisk kost till flera andra personer. Men nej, de vill helt enkelt inte att deras barn ska behöva vara en av dem som är annorlunda.

Vem är det egentligen som har svårt att anpassa sig?

Och till våren köper vi matchande träningsoveraller

Vi har ätit fiskpinnar för första gången sedan vi blev barnfamilj. Skitnödigt skitduktigt att hålla sig så länge kan tyckas, men det handlar egentligen inte om ifall rätten i sig är skräpmat eller inte – nix pix, för i det här hushållet äts det både korv och pannkaka och pizza – utan om symboliken. Att fastna i fiskpinneträsket, hur hemskt låter inte det liksom? Nej, tacka vet jag Sorgmodets träsk i Den oändliga historien. Om man nu prompt ska hålla på och gå i gyttja och sörja.

Men det var gott och vi blev mätta och det kommer säkert ske igen.

Jag ska försöka låta bli att göra om det

Nej men, ska vi ta och säga att vi är överens om att den där sex-/relationssutmaningen inte var så rolig som jag trodde vid första anblicken? Kanske att det hade blivit intressant om man är genusvetare eller på annat sätt engagerad för en bättre värld eller så, men för en vanlig tramsa som mig: nja.

Men. Jag slutförde den iallafall. Plikten framför allt, som vi brukar säga.

Den magiska bänken

Vi har en magisk bänk i köket. Där kan man ställa grejer som man inte orkar plocka in i skåpen och vips så förflyttas de medelst trolleri till sina rätta platser. Tur är väl det, för annars hade ju jag varit tvungen att röja av den där bänkjävlen hundra gånger om dagen och det hade jag ju aldrig orkat. Kanske hade jag rent av flippat och skällt ut den som ställt prylar där, eller åtminstone fällt spydiga kommentarer (eller bloggat) om det.

Uppbrott

17 år tog det innan hon var redo att gå. 17 år av "gått in i en dörr", "spelat fotboll med brorsorna" och "snubblat i källartrappan". 17 år av sakta men säkert krympande livsutrymme. Aldrig få behålla vänner. Aldrig få behålla jobb. Aldrig få behålla något som var henne kärt.

– Om jag lämnade din pappa, skulle du fortfarande vara min vän då?
– Ja. Gör det.

Utanför rättegångssalen fick han syn på mig och slet sig loss från poliserna som ledsagade honom. Kramade om mig länge och hårt. Trodde att jag var där för att rädda honom. Pang! Sluten psykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning. Det sveket får jag betala för. Om och om igen.

Del 1 – Kärlek
Del 2 – Monoamori/monogami
Del 3 – Äktenskap
Del 4 – Kärnfamiljen
Del 5 – Sexuell exklusivitet
Del 6 – Otrohet
Del 7 – Kärlek eller ideal
Del 8 – Sexuella läggningar
Del 9 – När kärlek blir vänskap

Hej bloggen!

Du har helt rätt. Jag negligerar dig. Om det är till någon tröst så vill jag dock påpeka att jag har dåligt samvete över det. Lite åtminstone. Men jag kommer tillbaka så fort nyhetens behag lagt sig på iphone-fronten. Promise.

Tills dess tre mycket läsvärda inlägg av personer som troligtvis inte hänger på twitter/wordfeud dagarna i ända:

Amningsbloggen – Är barnstyrd avvänjning möjlig
Vilda barn – Att få känna
Sagogrynet – Felicia försvann och skrikmetoderna

Och för er som inte är intresserade av anknytning och dylikt trams (säkert jättemånga av er sort som hänger här), lite lättsmält pausunderhållning:

När kärlek blir vänskap

En kompis berättade för ett tag sedan att han och hans käraste skaffat tv i sovrummet och i nästa andetag att han läst att det drar ner sexfrekvensen något kopiöst. Sen skrattade vi lite och en tid senare gick de skilda vägar. Såklart inte på grund av tv:n och/eller att de eventuellt slutat ligga (or...?), utan för att de tyckte att de kommit till ett stadie i förhållandet där de mer var vänner än partners. Det har jag hakat upp mig på och funderat mycket över.

Jag menar, blir det inte så för alla förr eller senare? Lever man så nära varandra år ut och år in så är det väl oundvikligt att man antingen börjar hata varandra eller att vänskapen blir så djup att den liksom tar överhanden när den där första förälskelsen lägger sig. Måste det vara fel? Det kallas väl inte livskamrat för intet? Och det ena utesluter väl inte det andra? Eller?

Del 1 – Kärlek
Del 2 – Monoamori/monogami
Del 3 – Äktenskap
Del 4 – Kärnfamiljen
Del 5 – Sexuell exklusivitet
Del 6 – Otrohet
Del 7 – Kärlek eller ideal
Del 8 – Sexuella läggningar