Radhusbiff

Ett par enkätfrågor till er vars barn inte är vegetarianer (eller av annan anledning inte äter gris och/eller blodmat):
1. På en skala från "blä" till "favoriträtt", var hamnar blodpudding?
2. Hur ser demografin ut där ni bor?

Häromdagen var jag på platsträff med en bunt andra förskolekockar i stadsdelen där jag jobbar. Vi tjuvkikade på ett av storkökens matsedlar för våren och någon konstaterade genast att "det där går inte alls hem hos barnen på mitt jobb!". Jag har serverat blodpudding ett par gånger och gjort samma erfarenhet. Särskilt i kombination med potatisbullar är det tydligen så främmande att jag var på vippen att drunkna i tsunamin av frågor och kommentarer som vällde över mig (både från barn och pedagoger, vilka i stor utsträckning bor i samma område som de jobbar). Hur i all sin dar jag kom på en så tokrolig idé?!

En av de få som inte upprördes var en förskollärare född och uppvuxen i Falköping, själv åt jag blodpudding och potatisbullar i tid och otid när jag gick i grundskolan (i en grannkommun till ovan nämnda köping), vi äter det hemma emellanåt och min unge äter det lätt var fjärde till sjätte vecka på förskolan. Där är det till råga på allt, hör och häpna, barnens favoriträtt och ingen tycker att det är något konstigt. Sträcka mellan mitt hem och min arbetsplats: knappt 7 km. Skillnad i årsmedelinkomst: 60 000 kronor (2008)*.

För övrigt var det en femåring som undrade om hen kunde få prosciutto på sin pizza igår. (Ja, vi bakar pizza till barnen ett par gånger om året. Nej, de blir inte felnärda och dör för det.) Jag skulle gissa att majoriteten av femåringarna häromkring inte ens vet prosciutto är. Stavningskontrollen vet för övrigt inte heller. Den föreslår att jag ändrar till "prostitution".

Det här med klass och mat är rätt intressant tycker jag. Tänk om göteborgare i alla stadsdelar (och såklart också alla ni andra) ville dela med sig av sina barns åsikter om blodpudding!

*Värt att nämna är dock att både stadsdelen där jag bor och stadsdelen där jag jobbar placerar sig någorlunda i mittfåran. Årsmedelinkomsten mellan Bergsjön och Älvsborg diffade 2008 på i snitt 270 000 spänn. Källa: Göteborgssamhällets utveckling – samhällsanalys ur ett göteborgsperspektiv. Ja, Göteborg är en rätt segregerad stad.

Hört talas om faktoider?

Ett påstående jag ofta stöter på är det om att svenska (och norska) kvinnor skulle vara världens mest amningsbenägna – de som ammar mest och längst i världen. Så är inte fallet.
Till att börja med förstår jag inte varför Sverige och Norge ens nämns i samma mening i det här sammanhanget, då amningsstatistiken ser helt olika ut länderna emellan. Vidare så är amningsförekomsten i Sverige inte alls mycket att hänga i granen i internationella sammanhang – i Nepal ammas 95% av tvååringarna, i Bangladesh är motsvarande siffra 89% och i Sverige för vi inte ens statistik längre än till ettårsdagen, då 18% av de svenska barnen fortfarande ammas. Faktum är att vi till och med är på god väg att halka efter USA, som väl knappast är känt som amningshysterins epicentrum.
Jag undrar var den här populära skrönan kommer ifrån, och i vems intresse det är att den fortsätter spridas.

Edit: Jag är tydligen inte den enda som blir fundersam.

Ketchupeffekten

Jag lämnade en kommentar hos ketchupmamman häromdagen. Vips så hade jag tre gånger så många läsare som en normal dag. Herregud kvinna, what are you? Någon slags storbloggerska?