Fin mig hit och fin mig dit, jag hör aldrig annat

Tröttheten jag kände då jag gick till hållplatsen efter förskolelämning igår. Hemulbarnet hade letat fram helkroppsbilder i tidningar här hemma och gjort klippdockor av dem, klippt ut kläder till dem och allt, som hon tog med sig till förskolan för att visa på samlingen och sedan fortsätta jobba med under dagen. Väldigt nöjd med sig själv på vägen dit men inte alls lika sprudlande efter att pedagogen som tog emot i hallen sågade hennes (i mitt heeelt objektiva tycke) kreativa projekt vid fotknölarna genom att reducera det till "nämen, så fint".

Tro mig, kids i allmänhet och flickor i synnerhet lider ingen brist på vuxna som talar om för dem att de och deras alster är fina, så snälla försök hitta andra sätt att bemöta barnen. Hint: rosa ballerinaskor kan vara snabba att springa eller bra att smyga i, en håruppsättning kan vara ett praktiskt sätt att slippa få håret i ansiktet när en äter eller pysslar och en teckning kan vara en utmärkt ingång till ett givande samtal om det den föreställer.

Först kände jag bara allmänt *suck* över pedagogens kommentar men allt eftersom dagen gick övergick känslan mer och mer i något molande och framåt lunch var min inre rabiesfeminist riktigt förbannad men tack och lov fick jag anledning att bli på bättre humör när ungen kom hem på eftermiddagen. Glad i hågen berättade hon att hennes kamrater och de andra pedagogerna blivit så inspirerade att de bestämt sig för att bygga en teater och göra fler dockor att spela upp pjäser med.

Slutet gott, allting gott. Antar jag.

And while I'm at it…

…så höll jag ju helt på att glömma att jag passade på att anmäla ett par instagrambilder som olämpliga och gå i taket över en konversation om skolfotografering när jag ändå var igång och PMS:ade.

Vad gäller bilderna (de på instagram alltså) så var de kvinnoförnedrande och föll under kategorin "naket eller pornografiskt", inte mycket mer att orda om det. Jag tänker inte länka och jag hade troligtvis gjort samma bedömning vid en annan tid i månaden.

När det kommer till konversationen så ska jag ta mig en till titt på den när jag lugnat ner mig ett par hekto och då känna efter om den fortfarande får blodet att rusa i öronen på mig. Eller nä förresten, jag tror jag tar och läser den igen nu på en gång:

Vårat dagis har tagit bort enskilda fotograferingar, vi får enbart på hela dagisgruppen. As tråkigt så man vill bara gråta […] sen var det nå om att alla möjligtvis inte hade råd med de […] Visst existensminimum är väldigt lite pengar, de förnekar jag inte men dessa som har sånt (inte alla) har råd att både röka,snusa,köpa skräpmat och liknande. Så prioritering anser jag.

Vad sa du, sa du? Vore det inte för den lelle disclaimern om att "inte alla" fattiga människor köper cigg, snus och gotta för sina pengar så skulle en ju nästan kunna tolka det som rent och skärt klassförakt att du uttrycker att det bara är att ta sig i kragen och prioritera skolfotona framför all lyx och flärd som de jävlarna som lever på existensminimum annars brukar unna sig.

Personligen tycker jag att de där fotosessionerna rimmar illa med "avgiftsfri förskola och skola" och jag vill ge en eloge till de förskolor som valt bort enskild fotografering. Det är nämligen inte helt ovanligt att de där skolfotoräkningarna går till inkasso och så småningom till kronofogden för det är faktiskt inte är så jävla kul att gång på gång tvingas neka sitt barn sånt som "alla andra får".

Dessutom är den där fotodagen en jävla rövdag för både barn och personal. Föräldrar kommer med önskemål (läs: förtäckta krav) om att hår ska flätas och kammas och att tröjor ska bytas och så vidare i all evighet, amen. Ingenting är som vanligt (there, I said it: rutiner är bra för barn), alla är stressade och ingen hinner med vara pedagogisk när rödgråtna ungar enligt löpande band-princip ska trugas att smila upp sig för kameran.

Vill du prompt ha porträttfoton av dina barn så tycker jag att du kan gå till en fotoateljé och ordna det. För dyrt? Närå, bara en fråga om prioritering.

Ps. Det heter förskola.

Hellre en gång för mycket än en gång för lite

Tidigare idag utspelade sig följande på jobbet (och det var inte en övning): Två pedagoger kommer in till mig och min kökskollega. Den ena har någon form av skivling i handen.

– Är ni bra på svampar? Vet ni vad det här är för sort?
– Nej, hurså? Växte den här ute på gården?
– Ja, precis. Ni vet alltså inte vad det är för någon?
Nu ser jag att det saknas en bit av hatten och frågar därför lite halvt på skämt:
– Har någon bitit i den?
– Ja, det var ett barn som hittade den och hann smaka lite.
– Ok, i så fall ringer ni giftinformationscentralen på en gång.

Ett tips: Kolla med era barns förskolor så att de har en handlingsplan för olycksfall, förgiftning och liknande. Det tänker iallafall jag göra asap. För sånt här händer. Barn är blixtsnabba och så långt är det ingens fel. Men. Om/när olyckan är framme så ska alla veta vilka rutiner som gäller.

Om du inte redan läst tillräckligt om anknytning

Vi har fakta om hjärnans känsliga utveckling och anknytningens betydelse för barn under tre år. Vi vet att höga ljud är stressande och att stresspåslag under längre perioder inte är hälsosamt. Om vi en liten kort stund struntar i de viktiga sakerna som Sveriges ekonomi, kvinnors självständighet, att förskolan är vår heliga ko och att ingen vill lägga skuld eller mera krav på föräldrar utan bara tänker på barnens grundläggande behov och hur de påverkas i ett länge perspektiv, för de blir strax tonåringar och vuxna.

Har du mot förmodan en stund över, kanske går det ändå bara skit på tv ikväll eller så, så tycker jag att du ska lägga några minuter på att läsa Ulla Granqvists lördagskrönika i Östersundsposten om hur de små barnen har det i förskolan. Det är värt att stanna upp ibland och fundera över vad vi håller på med.

Vider

När hemulbarnet med stor inlevelse och uppspärrade ögon berättar om hur en fröken på hennes förskola "tappat" ett par av sina fiiina glittriga naglar under en utflykt till skogen så blir jag tyvärr tvungen att fejka engagemang eftersom jag hur jag än försöker (ok, jag tänker inte försöka jättemycket) inte lyckas uppbåda något äkta. Kanske är jag bara bitter över att jag på grund av mitt val av yrke aldrig själv får ha spejsade klor, kanske tycker jag bara att det i största allmänhet är ohygieniskt att ha flera centimeter långa naglar när en byter blöjor på och tröstar och snyter barn mest hela dagarna.

DU kan följa skolans matsedel

"Vad åt ni till lunch på förskolan idag?"
"Äpple."
"Till lunch?"
"Mmm, minns inte. Nåt äckligt."

På jobbet är det meningen att vi ska följa samma matsedel som skolan, för att underlätta för familjer som har barn i både förskola och skola. Så att barnen inte råkar få samma mat två gånger samma dag. Eller nåt. Vet inte om jag tycker det är ett särskilt stort problem.

Radhusbiff

Ett par enkätfrågor till er vars barn inte är vegetarianer (eller av annan anledning inte äter gris och/eller blodmat):
1. På en skala från "blä" till "favoriträtt", var hamnar blodpudding?
2. Hur ser demografin ut där ni bor?

Häromdagen var jag på platsträff med en bunt andra förskolekockar i stadsdelen där jag jobbar. Vi tjuvkikade på ett av storkökens matsedlar för våren och någon konstaterade genast att "det där går inte alls hem hos barnen på mitt jobb!". Jag har serverat blodpudding ett par gånger och gjort samma erfarenhet. Särskilt i kombination med potatisbullar är det tydligen så främmande att jag var på vippen att drunkna i tsunamin av frågor och kommentarer som vällde över mig (både från barn och pedagoger, vilka i stor utsträckning bor i samma område som de jobbar). Hur i all sin dar jag kom på en så tokrolig idé?!

En av de få som inte upprördes var en förskollärare född och uppvuxen i Falköping, själv åt jag blodpudding och potatisbullar i tid och otid när jag gick i grundskolan (i en grannkommun till ovan nämnda köping), vi äter det hemma emellanåt och min unge äter det lätt var fjärde till sjätte vecka på förskolan. Där är det till råga på allt, hör och häpna, barnens favoriträtt och ingen tycker att det är något konstigt. Sträcka mellan mitt hem och min arbetsplats: knappt 7 km. Skillnad i årsmedelinkomst: 60 000 kronor (2008)*.

För övrigt var det en femåring som undrade om hen kunde få prosciutto på sin pizza igår. (Ja, vi bakar pizza till barnen ett par gånger om året. Nej, de blir inte felnärda och dör för det.) Jag skulle gissa att majoriteten av femåringarna häromkring inte ens vet prosciutto är. Stavningskontrollen vet för övrigt inte heller. Den föreslår att jag ändrar till "prostitution".

Det här med klass och mat är rätt intressant tycker jag. Tänk om göteborgare i alla stadsdelar (och såklart också alla ni andra) ville dela med sig av sina barns åsikter om blodpudding!

*Värt att nämna är dock att både stadsdelen där jag bor och stadsdelen där jag jobbar placerar sig någorlunda i mittfåran. Årsmedelinkomsten mellan Bergsjön och Älvsborg diffade 2008 på i snitt 270 000 spänn. Källa: Göteborgssamhällets utveckling – samhällsanalys ur ett göteborgsperspektiv. Ja, Göteborg är en rätt segregerad stad.

Bring le kid to work day

Min unge är helt freakin' awesome. I torsdags (förra veckan that is, jag har så jävla mycket semester att det tar åtta dagar att plita ner ett kort leffeinlägg) var hon med mig på jobbet och bakade pizza. Ja, ni läste rätt, vi serverar pizza ett par gånger om året. Ring socialen! Hon gjorde naturligtvis succé. Inte nog med att hon var "det vackraste barnet i Göteborg"*, hon visade sig också från sin bästa sida och charmade the hell out of både barn och pedagoger.

Jag är inte förvånad, men jag tror att personalen hade varit det om de vetat att hon inte alls är särskilt "uppfostrad". Vi säger ja så ofta vi kan, hotar inte med saker vi inte tänker verkställa (eller som är helt irrelevanta) och försöker hålla oss ifrån att tjata. Barn gör inte som du säger – barn gör som du gör, you know. Jag måste säga att det är förvånansvärt få vuxna som knäckt den koden, trots mångårig erfarenhet inom barnomsorg.

*Autentiskt citat från en person som jobbar i byggnaden. Inte min favorittyp av komplimang, men en får väl vara glad för vad en får.

Vi vill sluta ljuga om att barnen har det bra

Kanske prenumererar du inte på GP (det gör inte jag heller). Kanske blåste tidningsbudet bort i morse. Det gör inget. Läs istället den här debattartikeln, som vid det här laget har en vecka på nacken men inte är desto mindre läsvärd för det.

Försoning – del 5: Förskola

Vår unge går i en förskola med utomhuspedagogik. Det innebär att de är ute flera timmar om dagen, oavsett väder, och de barn som sover middag gör det i sina vagnar, under en markis. Skitbra! De odlar lite grönsaker på gården och de komposterar en del av sitt matavfall, gör utflykter i naturen och följer ett träd och ser vad som händer med det under året. Med mera.

Vår treochetthalvtåring är på god väg att lära sig läsa, hon pusslar hundrabitarspussel, räknar till tjugofem lätt som en plätt och börjar få grepp om konceptet med veckodagarna. Hon sjunger och dansar och ramsar och målar och gör potatistryck och bygger sagofigurer av toarullar och piprensare och och kottar och pinnar och klipper och klistrar och trär halsband och armband och dessutom funkar hon hur bra som helst i sociala sammanhang. Hurra!

Mindre bra är att personalomsättningen varit hög, på den nivån att jag nu sitter och räknar på fingrarna och har svårt att komma ihåg alla vuxna som mitt lilla hjärta knutit an till och mist under de två år som gått sedan vi (och med vi menar jag pappan, jag var och är för blödig för sånt) skolade in henne. Sju fröknar kan jag komma på som slutat, av en personalstyrka på sex personer, och då har jag inte räknat in de två lite mer långvariga vikarierna som också hunnit med att bytas ut. En av de "ursprungliga" är kvar.

Antalet barn har ökat från 25 till 40 sedan hon började där, medan personalantalet förblivit oförändrat och jag märker att det är omöjligt att ha uppsikt över alla barn samtidigt. För en tid sedan inträffade en otrevlig incident (som dock slutade lyckligt) på en utflykt och enligt föräldraenkäten vi fick besvara i våras är det många föräldrar som känner sig otrygga med att lämna sina barn på förskolan.

Genustänket är det också lite si och så med, som allt annat varierar det med den personal som arbetar där för tillfället. Nu är det ungefär hälften av fröknarna som följer läroplanen vad gäller att inte pressa in barnen i stereotypa könsroller, medan de resterande är så omedvetna om strukturerna kring sig att jag blir mörkrädd.

Vi står i kö till ett föräldrakooperativ som ligger i en annan stadsdel och åt helt fel håll, men som verkar erbjuda det vi önskar och vi har också börjat snegla på ett nyöppnat privat waldorfalternativ som faktiskt ligger riktigt bra till rent geografiskt. Men så kommer tvivlen. Hon tycker ju verkligen om sin förskola, sina fröknar och de andra barnen som hon träffar om dagarna, ska vi då verkligen rycka upp henne därifrån? Om vi gör det, hur ska vi förklara för henne varför vi gör det? Och hur kan vi vara säkra på att det blir bättre någon annanstans? Om och i så fall när vi får ett erbjudande om plats på något av de andra ställena kommer det bli mycket att fundera över och diskutera.

Som en tidig julbonus bjuder jag på ett par inlägg som haft milt lugnande effekt på mig när jag suttit och ångestat i förskolefrågan:
Genus är ju inte det enda som spelar roll när man väljer förskola
Elitskola eller ej

Och såklart tidigare inlägg på tema försoning:
Del 1 – Förlossningen
Del 2 – BB-vistelsen
Del 3 – Amningen
Del 4 – Matintroduktionen

Undrar om de hinner hem till lunch

Hemulen ska på utflykt idag. Hon har med sig matsäck för första gången.

J: Var ska ni någonstans på utflykt då?
H: Först ska vi gå till Marklandsgatan, sen ska vi åka spårvagn och buss. Sen ska vi åka bil till Joy och Noah (kusinerna i Skåne) och sen ska vi gå till en lekplats.

Ok, om de gör såna utflykter så fattar jag varför det blir så lite budget över till annat. Typ genusfrågor.

Genusvetenskap på dagisnivå

Ungen valde en rosa volangklänning i morse. Ok, den var kanske inte optimal ur ett genusperspektiv, men med tanke på vädret var den perfekt, och innan dörren ens slagit igen bakom oss utbrast hennes fröken:
– Hej Hrönn, vilken fiiin klänning du har idag! Riktigt sommarfin!

Jag förstår att det är hennes sätt att se varje barn och att hon inte vill oss något ont, men jag tycker de där situationerna är skitjobbiga. Ställer jag inte till en scen så samtycker jag ju indirekt, tar jag däremot diskussionen så känns det som att jag säger till min dotter att hon inte alls är fin, vilket hon tyvärr lärt sig tycka är ett centralt värde här i livet. Damned if you do, damned if you don't liksom.

Idag valde jag medelvägen och väste fram något i stil med:
– Mmm. Den är luftig och sval när det är varmt ute.
Det kändes inte heller helt hundra.

När ska jag vinna på lotto så att jag kan sluta jobba och slippa lämna mitt barn till folk som matar henne med konstiga värderingar (och margarin och mjukost)?

Introducing: Lediga onsdagar

Från och med den här veckan är jag och min unge lediga på onsdagar (med något enstaka undantag, hej friskrivningsklausul). Så jävla gött. Ni kan snacka jämställdhet och hämta tidigt-hets bäst ni vill, men jag slipper iallafall lämna på förskola tre av veckans sju dagar framöver. Win!

Bipolärt engagemang – antingen noll eller hundra

Ok, vad är grejen med att jag inte kan engagera mig på en lagom nivå? Jag ska ge er några exempel:

1. Jag har barn på förskola. Plötsligt har jag tagit på mig att representera förskolans alla föräldrar på föräldrarådet.
2. Jag har en odlingslott. Plötsligt sitter jag inte bara i styrelsen utan är också föreningens kontakt utåt.
3. Sen så är jag också medlem i en förening till. Och gissa vad! Plötsligt sitter jag i styrelsen för Västra Götalandsgruppen och har även tagit på mig att sammankalla till träffar.

Inte underligt att jag inte har tid att jobba heltid och att jag är helt apatisk så snart jag får chansen. Jag vågar helt enkelt inte skaffa fler intressen av rädsla för plötslig engagemangstourette. Hör jag mig själv utbrista det kan jag ansvara för! en gång till så vet jag inte vad jag gör.

Tema: spy galla på förskolan

Jag har ju glömt att berätta om föräldrarådet jag var på förra veckan! Under övriga frågor bad jag att få ta upp ett par genusrelaterade grejer jag tänkt på. Tre minuter innan mötestidens slut och lokalen skulle låsas och larmas fick jag ordet. Nu var jag alltså inte bara den jobbiga feministmorsan utan också hon som sinkade alla som ville hem och äta kvällsmat med sina familjer.

Jag: Jag tycker att det har varit väldigt mycket prat om att vara jätteduktig flicka och jättefin flicka på sista tiden och jag har också fått signaler om att pojkarnas kommer hem och är jättetuffa och jättestarka. Hur tänker ni kring det här?

Rektorn: 2006 gick alla mina pedagoger en kurs och vi jobbade aktivt med de frågorna, men det har kommit lite i skymundan sista tiden med alla omorganiseringar. Vi försöker såklart bemöta alla barn lika, men det ryms inte riktigt i vår budget och vi har inte heller jobbat ihop oss i nya arbetslaget. Men till hösten ska vi ta nya friska tag med genusarbetet.

Jag: 2006 var mitt barn inte ens fött, förskolan hade inte öppnat och det är inte samma personal nu som då. Till hösten är det för övrigt ett halvår. Det är en ganska stor del av ens livstid när man är tre år. Man hinner formas ganska mycket. Och på vilket sätt kan bemötande vara en fråga om budget?

Annan mamma: Men det är ju i den här åldern de upptäcker att de är pojkar och flickor.

Jag: Det är inte det jag opponerar mig mot. Jag är bara så trött på det här fin- och duktigsnacket att det står mig upp i halsen. För min del föredrar jag att hon kommer hem och svär framför det här fokuset på att vara fin och duktig hela tiden.

Rektor: Jag förstår att du är frustrerad och att du vill ha en förändring nu, men i dagsläget ryms det inte i budgeten.

Och så vidare. Just nu är jag av flera anledningar jävligt sugen på att ta mitt barn ur förskolan. Tyvärr är det inte ett realistiskt alternativ. Och så finns det ju saker som är bra där också. Även om de sakerna blir färre och färre med varje sparbeting och förtätning.

Punked!

Häromsistens när jag lämnat Hemulen på förskolan sprang en för mig helt främmande kvinna ikapp mig i hallen och började jiddra. Kanske var hon vikarie, kanske bara ett förbipasserande psykfall.

– Hrönn hade konstiga strumpor på sig igår.
– Ja, hon hade två olika. Hon ville ha det så.
– De var tunna också. (De är helt vanliga strumpor. Varför konfronterade du inte föräldern som hämtade igår istället för den som är stressad och på väg till jobbet idag?)
– Ok? Men hon har tjockare sockar i sitt fack. (Och vinterstövlar.)
– De är för tjocka.
– Det finns ett par röda stickade som är mittemellan där också. (Why am I having this conversation?)
– De är för tunna.
– Så vad är det för strumpor du vill att jag ska ta hit? (Jag börjar lacka ur rätt rejält nu.)
– Jag säger bara att det är bra om man kollar igenom sitt barns extrakläder ibland. (Kände jag precis något brista i tinningen?)
– Vi är noga med det. Hon har flera ombyten. Men om det är något särskilt du tycker saknas så tar vi såklart hit det. (Snart missar jag spårvagnen, kom till poängen innan jag biter av dig huvudet.)
– Och så har hon bara ett par extra strumpbyxor. (Håll käften! Håll käften! Håll käften!)
– Jag tittade igenom hennes grejer alldeles nyss. Det ligger två par där. (Hallucinerar jag?)
– Det är bra om ni... (Ärligt talat, vad vill du mig?)
– Ja, visst är det, med men-du-har-ju-hela-helgen-på-dig-röst.

Sen vände jag bara på klacken och gick ut genom dörren. Och såklart fick jag genast ångest och målade upp detaljerade fantasier om hur räpan skulle ge igen på ungen för min bristande artighet. Så på väg till hållplatsen kände jag mig tvungen att ringa pappan och dra in även honom i dramat, för att få avreagera mig.
Naturligtvis hade den ordinarie personalen ingen aning om vad hon varit ute efter när han pratade med dem vid hämtningen på eftermiddagen. Obehagligt? Ja.

Morning has broken, fuck you, fuck you, fu-u-uck you...

Melodi: Morning has broken

Ekvation

Snön på andra sidan gatan är helt orörd. Och då menar jag inte snön som fallit idag utan snön som fallit den här säsongen. Så lite barn bor det häromkring. Och ändå står nästan hundra i kö för en förskoleplats. Hur går det ihop?

Day 13 – This week

Den började med en måndag och en tisdag, sen blev det onsdag och torsdag och så avrundades den med helg. Fredag, lördag och söndag. En ganska vanlig vecka alltså. Schemat har, utöver jobb och andra rutiner sett ut som följer:

Måndag: Föräldraråd med rektor, personal och pålästa föräldrar från andra förskolor. Jag vet inte riktigt hur det gick till när jag blev en av vår förskolas två föräldrarepresentanter, jag vet ju knappt vilken grupp min unge tillhör, definitivt inte vad de andra barnen heter, vilka deras föräldrar är och vilka frågor de tycker är viktiga. Så jag kör på säkra kort som när ska grinden som barnen har lärt sig att öppna bli fixad?

Tisdag: Vakuum.

Onsdag: Intervju.

Torsdag: Psykisk terror.

Fredag: Tapas och vin med kollegor. Hej barnbidrag. Hejdå barnbidrag.

Lördag: Julklappshets inför lilla jul hos gammelfarmor. Nog för att jag fruktar och föraktar Frölunda torg men det är fan inte värre än centrum. Det kan väl inte vara så mycket folk i stan helgen före lön? Tji fick vi. Köpte en julklapp och fikade för över tvåhundra spänn. Nästa helg kanske jag ska ta och köpa och vaska en flaska champagne. Det känns ungefär lika ekonomiskt försvarbart.

Söndag: Loppis slash julbasar på jobbet. Hemulen följde med och stödköpte ett par fotoramar, ett pussel (mammas lilla savant kan tydligen inte få för många) och fem lotter à 10 kronor. Vann en ask chokladtomtar.

Amningshysteri goes nuts

Alex kommenterar: spännande! Men varför heter det pinjenötter egentligen om det nu inte räknas till nötter. Borde man inte kalla dem typ pinjefrön istället?

Jo, det vore en god idé! Precis som att man inte borde kalla smörgåsmargarin för smör eller narvalständer för enhörningshorn. Jag skulle gissa att den som kom på det svenska namnet aldrig hade sett vare sig ett pinjeträd eller dess kotte, som pinjenötterna kommer från. Jordnötter, kokosnötter och muskotnötter är för övrigt inte heller nötter.

Hur som helst lovar jag – ifall nötpolisen mot förmodan läser min blogg och ligger sömnlös och grubblar över världen är på väg och om det ska börja serveras pinjenötter i förskolan nu – att inte tvinga i barnen pinjenötter om de mot förmodan ingår i nötpolicyn och/eller om det finns några pinjenötsallergiker i barngruppen. Om jag får jobbet.