Medelklassutmaning: köttfri mars

På sista tiden har det slentrianätits på tok för mycket kött här hemma, vi har till och med slarvat med de köttfria måndagarna, så när en uppmaning om att äta vegetariskt under mars månad for förbi i mitt twitterflöde valde jag att se det som ett tecken. Jag vet inte vem eller vilka som tagit initiativet och om det fått någon större spridning, upplys mig gärna den som vet. Övriga familjemedlemmar var hur som helst med på noterna helt utan föregående övertalningskampanj, så nu kör vi.

Hemulbarnet kommer få äta kött som vanligt på förskolan eftersom det rör sig om såpass kort tid (jag jobbar ju som bekant själv i kök och vet hur populärt det är med dietnycker) och det kan hända att jag och/eller pappan trycker i oss någon kötthaltig lunchlåda från frysen om det står mellan det och att köpa lunchmat men vi kommer inte att köpa och/eller laga någon icke-vegetarisk mat under den kommande månaden.

Jag hoppas en köttfri månad ska leda till vi på längre sikt blir bättre på att variera vår kost och framför allt att le kid hittar fler vegetariska favoriter och lär sig uppskatta baljväxter. Idag mjukstartade vi med frysdiskfalafel, grekiskinspirerad pastasallad med fetaost och tzatziki men framöver är planen att laga det mesta från grunden och bara köra mer eller mindre dyra (och tyvärr ofta icke-ekologiska) halvfabrikat på typ simskole- och tvättdagar.

Wish us luck!

Instagram goes blogg: vardagsbild 2/5

Så länge det bara handlade om ett par–tre timmar en dag i veckan tyckte jag det var rätt gött att glida in på kontoret, stänga dörren om mig och lyssna på podcasts och lägga beställningar, men i takt med att större och större del av min arbetsdag består av kontorsarbete känns det istället alltmer som ett stressmoment. På samma tid som vi tidigare hade för att sköta inköp är det nu meningen att vi också ska hinna med att kontera beställningar, kontrollera leveransaviseringar och orderbekräftelser samt kvittera leveranserna digitalt.

Det är väl för all del bra att ha lite koll så det inte blir alldeles för mycket göteborgsanda i finanserna men ibland känns det som att vi silar mygg och sväljer kameler. Och det går såklart inte alls på ett ut tidsmässigt så istället får vi prioritera bort annat. Det första som ryker är det som tidigare satte lite guldkant på vardagen, typ hembakat bröd och annat mellanmål än smörgås och mjölk. (Även om jag faktiskt hunnit med bägge delar just den här veckan.)

Har de inte bröd så får de väl äta kakor

Att en person som ska vara insatt i frågor om försörjningsstöd och under vilka villkor människor som får det lever uttalar sig så som Jan Svensson citeras i den här debattartikeln gör mig fan rädd. De får väl prioritera, säger han. Fy fan. Vet du vad Jan, att prioritera är sånt som människor som fortfarande har pengar över efter att deras basbehov är täckta kan roa sig med.

För en stund sedan rättade jag för hundrafemtioelfte gången den här julhelgen till överkastet vi har över soffan för att dölja att det är hål i klädseln och störde mig som fan. Jag hatar den här soffjäveln. Jag hatar de vassa armstöden och att kuddarna ramlar ur hela tiden och att vi har tvättat sönder klädseln och att ovan nämnda överkast hela tiden liksom vill rinna ner på golvet. Men vi prioriterade att köpa ekologisk julmat och till och med några julklappar istället för att lägga sjutusen spänn på den här skönheten som jag drömmer våta drömmar om.

När jag för ett antal år sedan fick försörjningsstöd hade jag inte möjlighet att prioritera någonting alls eftersom den summa pengar jag fick bara precis täckte boende, resor till och från jobb och dåligt varierad kost.

Förtydligande: välja mellan att lägga på pengar på julfirande eller ny soffa = en fråga om prioritering. "Välja" mellan att lägga pengar på julfirande eller basbehov ≠ en fråga om prioritering.

Sen kan en förstås tycka att det är helt ok att fattiga människor inte har råd att ge sina barn julklappar och att det därför är helt i sin ordning att det inte betalas ut en större summa i försörjningsstöd inför jul men då kan en också stå för det istället för att linda in sig i floskler om den enskilda individens ansvar att "prioritera".

Valår hörni

Minns ni den lilla feelgood-filmen Wealth inequality in America och att vi önskade att att det fanns en svensk motsvarighet? Nu är den här! (Om en med "nu" menar för fyra månader sedan.)

Bara en vecka kvar till lön, kämpa!

Någon mer än jag som är nyfiken på hur svenska inkomster är fördelade? Ligger vi lika långt från "idealet" och gissar vi lika fel som amerikanerna?

Hellre godtrogen än missunnsam

I torsdags var det precis tre år sedan min mamma dog och förutom alla de känslor som obviously vällde upp blev jag påmind om något jag till och från gått och funderat på nästan lika länge.

"Se nu till att du inte blir lurad på arvet!" var något av det första jag fick höra. Inte av en utan av flera personer. "I all välmening" förstås. Till en början tänkte jag en hel del på det och kände mig ganska stressad inför bouppteckningen, men ju längre tiden går känner jag mer och mer att jag faktiskt skiter i de där pengarna – eller snarare att jag inte vill vara den som startar ett bråk om pengar som det finns en viss risk att jag blir blåst på om flera årtionden.

Min mamma hade en bil, ett gammalt missionshus som hon höll på att renovera för kunna att använda som ateljé och verkstad och lite sparade pengar, till pension och så. Knappt 70 000 kronor blev min andel. De har kommit väl till pass under de här åren; jag fick råd att köpa en cykel, gå till tandläkaren och ta katterna till veterinären – utan att noja över kostnaden – och bjuda man och barn på en resa till Stockholm senare i vår. Men jag hade nog överlevt utan dem också.

Sen var det förstås gården. Den borde jag såklart krävt att min styvpappa skulle sälja av så att jag kunde få ut min andel på en gång. För "tänk om han träffar en ny kvinna!"

Ja, tänk om.

Jag valde att avstå min del så att min styvpappa slapp gå från hus och hem för att köpa ut mig och han skrev i gengäld in i sitt testamente att jag kommer ärva honom på samma villkor som mina (halv)syskon. Tror jag. Jag har inte sett det med egna ögon, så jag förstås inga garantier för att han inte ändrat sig och istället testamenterar rubbet till Riddarhuset.

Men jag tror faktiskt jag skulle överleva det också. Jag har redan överlevt det värsta.

Finn minst ett fel

Vad är det med Tradera som får helt vanliga småbarnsföräldrar att helt mista vett och sans? Vem köper en begagnad Lindex-tröja för 155 spänn (plus 24 kronor till i frakt)?! Särskilt som samma tröja finns att köpa ny för 57:50 pix (inklusive expeditionsavgift). Hörrni, sluta vansinnesbuda!

Radhusbiff

Ett par enkätfrågor till er vars barn inte är vegetarianer (eller av annan anledning inte äter gris och/eller blodmat):
1. På en skala från "blä" till "favoriträtt", var hamnar blodpudding?
2. Hur ser demografin ut där ni bor?

Häromdagen var jag på platsträff med en bunt andra förskolekockar i stadsdelen där jag jobbar. Vi tjuvkikade på ett av storkökens matsedlar för våren och någon konstaterade genast att "det där går inte alls hem hos barnen på mitt jobb!". Jag har serverat blodpudding ett par gånger och gjort samma erfarenhet. Särskilt i kombination med potatisbullar är det tydligen så främmande att jag var på vippen att drunkna i tsunamin av frågor och kommentarer som vällde över mig (både från barn och pedagoger, vilka i stor utsträckning bor i samma område som de jobbar). Hur i all sin dar jag kom på en så tokrolig idé?!

En av de få som inte upprördes var en förskollärare född och uppvuxen i Falköping, själv åt jag blodpudding och potatisbullar i tid och otid när jag gick i grundskolan (i en grannkommun till ovan nämnda köping), vi äter det hemma emellanåt och min unge äter det lätt var fjärde till sjätte vecka på förskolan. Där är det till råga på allt, hör och häpna, barnens favoriträtt och ingen tycker att det är något konstigt. Sträcka mellan mitt hem och min arbetsplats: knappt 7 km. Skillnad i årsmedelinkomst: 60 000 kronor (2008)*.

För övrigt var det en femåring som undrade om hen kunde få prosciutto på sin pizza igår. (Ja, vi bakar pizza till barnen ett par gånger om året. Nej, de blir inte felnärda och dör för det.) Jag skulle gissa att majoriteten av femåringarna häromkring inte ens vet prosciutto är. Stavningskontrollen vet för övrigt inte heller. Den föreslår att jag ändrar till "prostitution".

Det här med klass och mat är rätt intressant tycker jag. Tänk om göteborgare i alla stadsdelar (och såklart också alla ni andra) ville dela med sig av sina barns åsikter om blodpudding!

*Värt att nämna är dock att både stadsdelen där jag bor och stadsdelen där jag jobbar placerar sig någorlunda i mittfåran. Årsmedelinkomsten mellan Bergsjön och Älvsborg diffade 2008 på i snitt 270 000 spänn. Källa: Göteborgssamhällets utveckling – samhällsanalys ur ett göteborgsperspektiv. Ja, Göteborg är en rätt segregerad stad.

"Karriären"

Redan/först vid trettio års ålder har jag insett att alla jobb är tråkiga. (Det finns säkert grader av helvetet men nej, jag tror inte ens att de som jobbar som typ sängprovare och chipsprovsmakare trivs så jävla bra att de fortsatt jobba om de vunnit en miljard. Visst, go ahead, kalla mig bitter.) Så att... Ja, det är väl bara att bita tag i det sura äpplet och hänga kvar de trettiofem åren jag har kvar till pension.

Någon kanske minns det där om ekologiskt kött i höstas? Det var ju för all del en ljuspunkt i och med att det innebar att vi inte bara blev extra motiverade att servera bättre kött utan också att det blev fler vegetariska dagar för att väga upp ekonomiskt. Men säg den lycka som varar för evigt.

Från pedagogernas sida har det varit ett jävla gnäll. De "håller sig inte mätta", vilket ju inte är så konstigt om en "inte tycker om bönor och linser" (eller "skalbaggar" som en av dem tutat i barnen att det är), men barnen äter och maten får bra betyg i brukarenkäten – strax över åtta på en skala från ett till tio. Egentligen bryr jag mig väl inte heller så mycket om påhopp som "kan du förklara för mig varför vi ibland får vegetarisk mat tre gånger på en vecka?!" men det är ändå rätt tröttsamt i längden att gång på gång förklara att det är för barnen vi lagar mat och att det är fritt fram att ta med sig en lunchlåda för den som inte vill äta pedagogisk lunch.

Snart börjar dessutom önskemålen trilla in inför bikinisäsongen. Giv mig styrka.

Nytt från och med nyår är för övrigt är att vi som jobbar i köket inte längre äter gratis på jobbet. Plötsligt känns min lön på 20700 kronor (om jag skulle råka komma upp i heltid någon gång that is) bra mycket futtigare. Dessutom är det lite av ett antiklimax att planera menyer, göra beställningar och laga maten för att sedan inte vara med och bedöma slutresultatet. Nog för att jag är grym på att laga mat, men inte så jävla grym att det är värt en femtiolapp om dagen i löneavdrag. Jo, naturligtvis provsmakar vi medan vi lagar, men nej, det ger inte samma uppfattning som att sätta sig ner med en tallrik och känna efter hur de olika komponenterna funkar ihop.

Och till sist det "bästa" av allt: vad innebär det att allt kött som serveras ska vara ekologiskt? Ja, inte att allt kött som serveras faktiskt ska vara ekologiskt iallafall. Häromdagen hade vi APT med vår nya chef, där vi bland annat diskuterade en annan ny giv: att samtliga av stadsdelens skol- och förskolekök ska utgå från samma huvudkomponent, "så det inte blir så rörigt för de familjer som har flera barn i olika förskolor och skolor". Någon påpekade då att det blir ganska mycket kyckling på vårens matsedlar och att det inte finns upphandlat någon ekologisk sådan. Himla tur då att fågel "inte är kött"! Samma med charkprodukter, alltså allt köttpålägg samt korv. Hittills har vi kunnat komma runt problemet genom att helt enkelt inte planera in rätter som vi inte hittar ekologisk köttråvara till, men alltså inte nu längre.

Annars då? Jovars, huvudet upp och fötterna ner.

Indoktrineringen tycks så här långt ha gått enligt plan

Det är med stor stolthet och glädje jag härmed meddelar att det är en socialist jag närt vid min barm:

– Mamma, när jag tömmer min sparelefant ska jag ge lite till dem som har mycket pengar, mycket till dem som inte har några pengar och ingenting alls till dem som har massor av pengar.

Önskeinlägg: Vad jag är mest tacksam över

I lågstadiet hade jag en klasskamrat som var "ordblind". Idag har hen (utöver att ha gjort idrottskarriär) en akademisk examen. Hen behärskar också flera språk och driver tre företag. Men så såg skolan vi gick i också lite annorlunda ut än många av de skolor som finns att välja på idag.

Som några av er kanske vet är lärarprogrammet en av alla utbildningar jag har hoppat av. Jag tappade sugen när jag förstod att jag aldrig skulle kunna bli en sådan lärare som många av dem som lotsat mig genom mina första år i skolsystemet. Klasserna består heller inte längre av femton elever och det finns definitivt inte längre en heltidsanställd fröken Gerd (a.k.a specialpedagog) som har eoner av tid över att rycka in närhelst hen behövs.

Min unge har ett sjujävla humör och emellanåt tvivlar jag på att trotsåldern självständighetsåldern någonsin kommer gå över, men hon verkar hålla sig inom ramarna för vad som anses "normalt" och dessutom är hon både klipsk och street smart. Det är jag djupt tacksam över, för i det här samhället är det bara de resursstarkas barn som kan räkna med att få det stöd alla borde ha rätt till.

(Inlägget önskat av PPD.)

Ps. Nej, jag sätter inte likhetstecken mellan dyslexi och utagerande beteende. Det är två skilda exempel. Och jag skulle naturligtvis älska min unge precis lika mycket om hon hade en diagnos, av vad slag det än må vara, samt göra allt i min makt och mer därtill om jag märkte att skolan var på väg att ge upp på henne.

Önskeinlägg: Det bästa med att ha ett barn och inte fler

Det händer att jag vacklar. Mer på sista tiden än förut. Jag är inte gjord av sten, visst tycker jag också att en helt nykläckt unge är alldeles ljuvlig och jag tyckte faktiskt att det var helt ok att vara hemma och kolla på daytime tv varvat med en och annan lattefika. Emellanåt får jag också för mig att de som säger att jag är självisk och att mitt barn behöööver syskon kanske ändå har rätt. Eventuellt skulle jag också få mer tid över att sitta och swipa med iphonen om jag hade två barn som kunde underhålla varandra.

Haha. Who am I kidding? Om jag hade två barn skulle de inte alls leka fint med varandra. De skulle bråka från morgon till kväll. Att kolla på McLeods döttrar och fika skulle för övrigt inte heller vara samma sak i sällskap av en uttråkad fyraåring.

Nej, precis som vissa kan ta en bit godis ur skålen och sen vara nöjda – även om de andra ser jättegoda ut – så är jag nöjd med att ha bara ett barn. Jag kan inte förstå dem som inte känner ett tvångsmässigt behov av att hetsäta tills alla karameller är slut och jag begär inte att ni som har flera barn ska förstå att det kan räcka med en unge. Vi tycker olika. Punkt.

Ofta ofta tänker jag på hur bra det är att bara ha ett barn. Hade vi haft fler hade vi varit "tvungna" att flytta till en större lägenhet, byta till en större bil och jobba mer för att få ekorrhjulet att gå runt. Precis tvärt emot hur vi vill ha det. Målet är att ingen av oss ska behöva jobba heltid, åtminstone inte innan kravet på sex timmars arbetsdag gått igenom, och att vi ska slippa ha barnomsorg under sommarlovsveckorna.

Helst skulle jag förstås inte vilja lämna bort min unge till "främmande" människor alls och jag när en dröm om att leva i ett större sammanhang, it takes a village to raise a child och allt det där. De flesta av mina drömmar förutsätter att jag vinner precis lagom mycket pengar – alla vet att en inte blir rik på arbete och att trisslotter är den enda vägen ut ur ghettot – så även denna: att köpa loss en trevlig fastighet och leva i ett semi-kollektiv med bland andra Amma vidare-Kim, One-way communication-Hannah och Superficial Ragdoll-Elin. Plus partners och barn. Kanske på Gotland eller Österlen eller något annat bördigt ställe där jag skulle kunna lalla runt i festliga huvudbonader och odla mina egna grönsaker.

I en sådan miljö skulle jag kanske också kunna tänka mig att skaffa fler barn. Ja, ni läste rätt. Det är inte avlandet av fler barn i sig jag är fientligt inställd till utan att det samhälle jag lever i idag inte är särskilt barnvänligt. För övrigt är jag ju inte lastgammal än, så jag har ju tio eller kanske till och med femton år på mig att skapa bättre förutsättningar.

Sammanfattningvis: Det bästa med att ha ett barn och inte fler är (för mig) att det är så mina förutsättningar ser ut.

(På uppmaning av PPD och Alex.)

Fffff

Ibland känner jag mig extra nöjd med mig själv, mitt föräldraskap och min förmåga att hantera världsalltet. Idag är inte en sån dag.

Jag har just låtit en obetald skitfaktura på 69 spänn med förfallodatum mitt i månaden, för en nyckelbricka som försvunnit för länge sedan, riva upp himmel och jord. Jag har snäst av min unge, skrikit åt en katt som jag råkade snubbla över när jag for runt och letade efter nyckelbrickan och slutligen lyckats projicera över min korta ton på mannen i huset. Fan va' gött.

And while I'm at it. Jag  h a t a r  de där företagen som automatiskt och årsvis förlänger abonnemang på prylar man egentligen aldrig ville ha men som ingick när man köpte något och som var gratis första året och som sedan kostar någonstans mellan en femtiolapp och en hundring om året i all evighet, amen. Finns det någon som kommer ihåg när det gått elva månader sedan man senast betalade och alltså är dags att säga upp abonnemanget innan det börjar om igen? Hoppas att deras ägare sover gott om natten och skrattar hela vägen till banken så att åtminstone någon är nöjd.

Nu har jag iallafall betalat fakturajävlen och samtidigt sagt upp tjänsten. Det ska bli kul att se vad de tar till för tvångsmetoder när jag inte kan returnera den försvunna brickan enligt avtalet, det framgår nämligen inte i det finstilta vad straffet blir. Låt mig gissa, jag blir tvungen att betala någon form av avgift?

Men om jag skaffar en tatuering nu kommer jag säkert inte ångra den om tio år

Saker som gör min dag i november 2011:
– Tanken på vad jag skulle kunna göra med de 1,4 miljoner någon annan just vann på lotto. (Betala av mitt och hemulpappans studielån och bilen, köpa Huset vi spanade in för en massa år sedan och inte kunnat släppa sedan dess, samt köpa ett hästhuvud att pula in kontanterna i som jag planerat att betala Huset med.)
– Att jag snart ska få höra E-types version på en Timbuktulåt. (Kollar på Så mycket bättre. Hej svennebanan!)
– Att SAOL + Wordfeud = sant.

Saker jag inte skulle brytt mig nämnvärt om i november 2001:
– Tanken på vad jag skulle kunna göra med 1,4 miljoner någon annan just vann på lotto. (Betala av mitt och hemulpappans studielån och bilen, köpa Huset vi spanade in för en massa år sedan och inte kunnat släppa sedan dess, samt köpa ett hästhuvud att pula in kontanterna i som jag planerat att betala Huset med.)
– Att jag snart ska få höra E-types version på en Timbuktulåt. (Kollar på Så mycket bättre. Hej svennebanan!)
– Att SAOL + Wordfeud = sant.

Fråga:

Är det rimligt att betala 91 spänn för ett glas vin?

Dagens I-landsproblem

Vi har fått erbjudande om en helt nybyggd lägenhet här i området. I ett svanen-märkt rökfritt hus. Med ekparkett i alla rum – utom det helkaklade badrummet, som för övrigt inrymmer egen tvättmaskin och torktumlare. Bland andra tuffa features kan nämnas 100 mbits fiberjävlainternet (jättebra för oss som bara kollar mail och spelar patiens på datorn och aldrig laddar ner något) och el från solceller.

Kruxet? Den kostar dubbelt så mycket som vår nuvarande lägenhet, som vi dessutom trivs väldigt bra i. Frågan är bara hur mycket vi skulle ångra oss om vi tackade nej. Och vilken form av illegal verksamhet vi ska börja bedriva för att casha in en tusenlapp mer i veckan.

Största möjliga tyssstnad

För ett tag sedan var jag på en tillställning där alla gäster fick fylla i en plojig visum-ansökan. I en av rutorna blev man ombedd att fylla i sin lön. Jag skrev "otack", någon annan skrev "för lite" och en tredje kort och gott "ja". Så vitt jag vet var det ingen som plitade ner några siffror. Vad är det egentligen vi är rädda för? Jag är övertygad om att de enda som har något att tjäna på att vi mörkar vad vi har för inkomst är våra arbetsgivare.

På mitt förra jobb hade jag inte hjärta att prata lön med mina kollegor eftersom många av dem var så hopplöst underbetalda. En stålkvinna, 64 år gammal, som inte varit hemma med barn många år och som alltid gjort ett gott jobb hade tre tusen kronor mer än mig i lön, och ungefär 40 år mer arbetslivserfarenhet. Känns inte helt renhårigt.

Där jag jobbar nu snackar jag inte heller gärna lön. Men nu är det ombytta roller. Det är första gången jag är anställd som kock av kommunen, så jag ligger i samma löneklass som 19-åringar utan studielån, eget boende och familj. Två tusen kronor under snittet. Klart det är lite pinsamt.

Jag vet inte om jag hade haft mycket mer i lön om jag jobbat på krogen, kanske hade jag fått någon krona i dricks då och då, men hotell- och restaurangfacket är verkligen inte mycket att hänga i julgranen, så antagligen inte. Jag ska ge er ett exempel: senast jag var medlem där hade man 17:50 i ob-tillägg. Punkt. Oavsett om det var en vanlig sketen söndag, okristligt tidig vardagsmorgon eller julafton. Ni fattar va?

Nu har jag istället förmånen fast anställning, slipper jobba helger och kvällar och med lite trixande kan jag ta ut sex veckor betald semester. Och så trivs jag på jobbet. Det är faktiskt inte fy skam ändå.

Vad jag tjänar? 20.000 kronor i månaden. Baserat på heltid alltså.

Vägra lära av historien

Det finns såklart andra butiker där man kan hitta minst lika dyr frukt. Konsum Avenyn till exempel.

Det är alltså så här det känns att bli rånad

 Tur att jag fick en femma rabatt på kexen.

Ungen fyller år i helgen, så på väg hem från jobbet igår gled jag in på Ica Focus för att tjacka lite roliga frukter att bjuda på på förskolan. Misstag. Alla vet att det är ekonomiskt vansinne att gå in där, men jag trodde ändå att det fanns gränser.

Kassör: Den här melonen är säljstoppad.
Jag (försöker vara lustig): Oj, det var värst, är den från Japan?
Kassör: Det vet jag inte. Du kan gå och hämta en annan sort.
Jag: Äh, jag klarar mig. Det är så lång kö.
Kassör: Jag kan vänta.
Jag: *gör som jag blir tillsagd*

Tillbaka i kassan visar det sig att melonjäveln jag i panik plockat åt mig kommer gå på 120 spänn.

Jag: Oj, vad hände där? Kan en melon kosta 120 kronor?
Kassör: Den är ganska tung, nästan fem kilo. Vill du att jag ska väga om den?
Jag: *svettas* Nej, det är lugnt, jag tror dig.
Kassör: *väger om melonen* Nästan fem kilo.
De ungefär tre miljoner människorna som står i kö: *önskar att blickar kunde döda*
Jag: *profylaxandas* Jag tar den.

Som tur var blev jag sen antastad av ett fyllo vid Korsvägen och fick således utlopp för min frustration genom att passa på att överreagera rejält på hans påstående om att han skulle vara den mest begåvade mannen på jorden.

Äh, sovrum är ändå överskattat, vi spikar igen dörren istället

En kompis från förr fick en femtiolapp i studentpresent av sin farfar. Inte för att gubbtjyven hade för avsikt att vara snål utan för att det var ett tag sedan han själv hängde runt på stan och "köpte sig något fint". Jättekul och gulligt tyckte jag då. Idag var det lättare att hålla sig för skratt, när vi stod på ikea och vände på slantarna och önskade att vi hängt med bättre när de pratade om konsumentprisindex i skolan:
– Det kan väl inte gå på mer än max tiotusen? Äh, jag för över femton så är vi på den säkra sidan.

Yeah right. Vi hade kunnat tömma alla konton vi har och sälja ungens fonder och ändå vara panka innan vi ens hunnit halvvägs runt. Ffffffffff... Nu blir vi tvungna att åka dit en gång till innan helgen. Som om vi inte hade annat att sysselsätta oss med.