*tömmer karmasparkontot*

Igår kväll gick jag och la mig så tidigt (21:40) att jag vaknade först av alla i morse. Utsövd! OMG OMG OMG! Bara tanken på att jag dessutom har veckans sovmorgon att casha in imorgon gör att jag blir alldeles till mig!

Men det tar inte slut där, denna kvinnodag bjuder på underbar vårsol och Universeum-träff med Ania och hennes barn och ikväll vankas det finöl och veganburgare på Rover med Superfifi, Hermanssonskan och Alex. Tjoho tjoho tjoho! Superpepp!

Fast vi varken handarbetar eller läser ut böckerna

Vid 31 års ålder inser jag plötsligt vad min mammas symöten egentligen var för sammankomster. Alltså, visst handarbetade de men mest drack de vin och åt ost eller skaldjur. Utan män och barn. Bekant på något vis.

2. Det starkaste minnet från 2013

Ingen i min omedelbara närhet har dött i år och jag har inte vunnit på lotto. Det har över lag varit ett rätt slätstruket år, men några bra om än inte så stora grejer har hänt: hemulen har bytt förskola samt lärt sig cykla och simma och jag har dragit igång en bokcirkel. Det räcker för mig, jag behöver inte så mycket action.

Du vet att du är småbarnsförälder när…

Och så har jag ju varit på bloggträff också

Kolla här då! Amningsbloggen-Marit, jag, Amma vidare-Kim, Sagogrynet-Lin och Vilda barn-Maria. In a row. Vilken grej! Gissa vad vi pratade om.

(Bilden har jag lånat av Maria.)

Önskerubrik: Sanningen bakom min oerhörda framgång

Elin säger: Åh! Det är som i På Minuten! Här får du en rubrik av mig: "Sanningen bakom min oerhörda framgång".

Jag ser det som en oerhörd framgång att jag från en strulig amningsstart med tillmatning lyckades vända skutan och helamma några månader, samt att jag därefter fått förmånen att fortsätta delamma så här länge. Hemligheten: En nypa tur, ett uns jävlar anamma och framför allt en stor skopa amningsvänligt inställd barnafader.

Det fanns stunder då jag undrade vad fan jag höll på med och varför (facit: jag lärde mig att amma – för att det var så jag ville ge vårt barn kärlek och näring). Om han stämt in i "men ge henne flaska då om det nu är så jävla jobbigt att amma"-kören så hade jag troligtvis gått med på det, men istället satt han bredvid och hjälpte mig att hitta ett tag som fungerade och peppade mig att fortsätta försöka när det kändes som tyngst.

Han antydde aldrig att amningen stängde honom ute från bebisbubblan, istället hittade han andra sätt att vara förälder och han lärde sig tidigt tyda sitt barns signaler så att han kunde lämna över henne till mig när hon ville amma. Inte heller har han haft några invändningar mot att vi valt att fortsätta amma längre än vad som är norm i vår kultur.

Tack Oliver!

(Ps. Det här inlägget är, precis som vanligt på den här bloggen, inte avsett som kritik mot den som inte kunnat eller velat amma. Att jag ser amningen som en framgång för mig personligen innebär inte att jag anser att det måste så för alla andra.)

Gubben

Jag har skaffat en ny gubbe. Det är inte alls så kontroversiellt som det låter, eftersom jag är av åsikten att en inte kallar mannen en är gift med för gubben, så ta och lugna ner er ett par hekto. Gubben jag snackar om här är bara en random farbror som jag har börjat morsa på när vi springer på varann här i området. Och det gör vi, tro mig.

Gubben och jag brukar helt oavsiktligt synka våra besök i fiskbilen och livsmedelsbutiken och således få anledning att slänga lite käft. Jag vet inte vad han heter eller var han bor, men vi ses nästan varje dag och jag gillar honom och hans neverending kvickheter. Vad skulle jag göra om han plötsligt försvann? Hur länge måste jag vänta innan jag anmäler honom försvunnen? Han är rätt till åren kommen, så han kan ju teoretiskt sett ligga någonstans kvidande med bruten lårbenshals om han inte syns till på en dag eller två.

Det är inte ni, det är jag

Angående förra inlägget: Jag menar inte att det i sig är patetiskt att uppge en vän som närmaste anhörig. Absolut inte. Vad jag syftade på var snarare att det är patetiskt att så effektivt lyckas undvika nära relationer som jag uppenbarligen gjort. Visst, jag har vänner som jag känner mig tight med, men inte på den nivån att jag skulle vilja att någon ringde dem och ba "Jonna är död, så nu får du åka och hämta hennes barn på förskolan och förklara läget". Hänger ni med?

#prataomdet

Twitter är inte min grej, men...

Självklart har även jag låtit mig utnyttjas. Inte orkat stå upp för mig själv. Av en massa anledningar. Inte velat såra, inte vågat ta ton och säga rakt ut att jag ångrat mig, inte velat tvinga vänner att välja sida... och så vidare. För folk väljer fel sida rätt konsekvent. Det är bekvämast så. Man vill ju inte råka peka ut någon som våldtäktsman hur som helst. Mycket bättre att heja på det vinnande laget. Jag vet, för jag har själv gjort det. Så jävla illa.

För tio-elva år sedan nånting hade jag hoppat av gymnasiet och flyttat till Varberg med en kille jag inbillade mig att jag hade en framtid med. Vi lyssnade båda på NoFX och hade väl ungefär samma humor och jag kom riktigt bra överens med hans mamma, annars var det nog egentligen inte så mycket vi hade gemensamt. Eller så var vi som ler och långhalm, jag minns faktiskt inte riktigt längre. Men nog om honom för han är varken boven eller hjälten i den här berättelsen. Det var först när vi flyttade isär som den ens tog sin början.

Jag pluggade på folkhögskola under den här perioden, eftersom jag trots min ungdom hade insett att man inte kommer någonstans utan en utbildning – eller åtminstone gymnasiekompetens. Och på folkhögskolan fanns som tur var ett internat att ta sin tillflykt till när hemmafrulivet inte tedde sig så lockande längre. Och på internatet fanns en massa andra omotiverade ungdomar att umgås med och en massa hembränt att dricka och en massa gräs att röka och en massa biljardmatcher att spela och oj, så trevligt man kan ha. Man blir lite som en familj till slut. En dysfunktionell sådan.

En kväll mådde en kille, som jag och mina vapendragarväninnor hängde en hel del med, inte så bra så han frågade en av dem om han fick sova över hos henne. Inga problem, that's what friends are for. Eftersom rummen på det här internatet, och säkert de flesta andra liknande institutioner, var små och laxrosa landstingsceller fanns det inte plats att bädda ut kyska extrasängar utan de sov i samma säng. Med kläderna på och händerna på täcket förstås. Tills min vän vaknar mitt i natten av att nattgästen håller på att ta av henne trosorna. Och det var slutet på deras vänskap.

Det rätta i det här läget hade såklart varit att sätta ner foten. Min vän borde ha anmält och sett till att han åtminstone blev avstängd från skolan, även om det aldrig hade blivit rättssak av det när hon faktiskt låtit honom sova i sin säng, och vi andra skulle såklart ha slutit upp och tagit avstånd från honom och låtit honom förstå att det han gjort inte på långa vägar var ok.

Men man vill ju inte splittra gänget. Jag minns att jag sa till henne att jag hoppades att hon tyckte det var ok att jag ändå umgicks med honom och hans posse, för han hade ju inte gjort mig något som gav mig anledning att dissa honom. Vänta nu. Inte gjort mig någonting?! Det är ju helt en helt befängd grej att säga, eller ens tänka.

Naturligtvis var jag hädanefter på min vakt mot honom och vi umgicks faktiskt inte särskilt mycket efter den här händelsen, och tack och lov har jag min storsinta vän kvar än idag, men det var ju inte där mitt svek egentligen låg. Det som förföljer mig än idag är hur jag helt oreflekterat bara bemötte en vän som berättade om ett övergrepp med att fortsätta umgås med förövaren. Och så undrar folk varför antalet våldtäkter som aldrig anmäls är så högt.

Day 23 – Something that makes you feel better

Sedan hemulen såg dagens ljus har jag inte spenderat extremt mycket tid med the good old gang. Mitt sociala liv består numera av någon enstaka after work med ett fåtal handplockade kollegor, en occasional quiz plus mammaöl med de få guldkorn jag lyckades vaska fram under mitt gästspel på mamma föräldraforumet och ett trettioårskalas eller dylikt med dem jag förr hängde med all ledig tid. Tragiskt? Nej, faktiskt inte. Jag trivs över förväntan med att hålla mig hemma och gå och lägga mig i tid om kvällarna.

Men ack så underbart det är att emellanåt få sitta med en kall öl i näven i ett sällskap där ingen höjer på ögonbrynen när man använder ord som kontext eller källa (i annan betydelse än hälsokällan i Bergslagen), där punch linen i en historia behöver vara varken sexistisk eller rasistisk för att gå hem och där inte alla, faktiskt inte någon, är för dödsstraff.

Jag kommer tillbaka. Jag saknar er!

Day 07 – Your best friend

Jag brukar säga till min unge att hon är min bästa vän när vi kommer in på ämnet. Vet inte om det är sorgligt eller fel eller inkorrekt på något vis men så är det iallafall. Vi är som kommunicerande kärl brukar jag tänka ibland.

Bortsett från henne har jag ju såklart några relativt jämngamla polare som jag känner mig tight med, även om det inte finns någon sån där specifik bästis och nog heller aldrig har funnits. "Bara" en innersta krets med förtrogna och dit får jag nog främst räkna Mikkan, Melike och Emilie. (Plötsligt blir jag sådär sugen på att dra till med ingen nämnd, ingen glömd igen.) Alla tre studiekamrater. Det är nog symptomatiskt för mig när jag tänker efter.

Mikkan träffade jag när jag var internerad på folkhögskolan i Åsa. Jag såg en tjej med en gigantisk tatuering på ryggen och chansade på att vi skulle ha åtminstone något gemensamt. Det hade vi.

Melike lärde jag känna på samma ställe. Först var hon min nemesis, en dryg jävla förortsbrud. Men efter otaliga cigarettlånga diskussioner på trappan utanför entrén hade jag plötsligt totalt bytt åsikt. Hon var också min maid of honour (eller vittne som det heter när man gifter sig kälkborgerligt).

Emilie hittade jag på lärarutbildningen. Upptäckte ganska snart att hon var lika skenhelig som jag. Dock litar jag helt och fullt på hennes kompetens att göra folk av nästa generation.

(Ingen av dem bloggar, så vitt jag vet, därav frånvaron av länkar.)