18. Hepp! Dagens filmtips!

Alltså. Som bekant så kan ju ingen anklaga mig för att vara en storkonsument av film. För typ ett år sedan sa vi upp vårt Lovefilm-abonnemang eftersom vi aldrig hann se de två filmer i månaden som vi betalade för och Netflix kom och gick i det här hushållet inom loppet av ett halvår.



Senaste filmen jag minns att jag sett, som inte primärt riktar sig till barn och som jag inte hatade var Moonrise Kingdom. En fin liten kärlekshistoria. Den kan jag varmt rekommendera. Trots att typ alla karaktärer är vita, heterosexuella, cis och medelklass.

5. Den finaste kramen jag fått

Hallå cheesy mom! Naturligtvis är min unges kramar de finaste kramarna. Utom när hon har magsjuka. Fy fan för närhetstörstande små smitthärdar.

Sista kramen jag fick av mamma var också helt ok. Jag sa att hon luktade gott i håret och hon blev glad.

Som vi alla älskar att läsa om andras drömmar på nätet!

Äntligen en chans att maratonsova! Då vaknar jag halv nio. Utsövd. Eller åtminstone så pigg en nu blir med huvudet fullt av snor och ögonen igenmurade av något slags klet. Men inte nog med det, för första gången på jag vet inte hur länge kommer jag ihåg vad jag drömt också. Spännande! Ska jag berätta? Klart jag ska!

Min man har varit hos min ursprungsfamilj(?!) i Tranemo(?!) över helgen. Jag kommer för att hämta honom. (Något barn figurerar inte alls i den här drömmen.) Han luktar alkis, vilket jag såklart häcklar honom för och han svarar då att "det är inte det värsta".

Det visar sig att han har varit ute och rullat hatt och efter stängning stannat till vid en pannkakskiosk(?!) där han träffat någon som han sedan följt med hem och bedrivit otukt med. Nu är han sådär tröttsamt självömkande som bara jordens alla representanter för patriarkatet kan vara, typ "Förlåt förlåt förlåt, MEN även om det är jag som gjort nåt jävligt dumtså är det egentligen mer synd om mig som har dåligt samvete än om dig som är ihop med en idiot. Du är inte heller alltid helt perfekt!" Konstruktivt. Tyvärr missade jag den rafflande upplösningen eftersom det var då jag vaknade.

Om jag någon gång blir bedragen på riktigt så hoppas jag verkligen att han sköter det hela med mer finess. Ska jag vara helt ärlig så hoppas jag att jag slipper få reda på det alls. Förutsatt att det är en engångsföreteelse och inte ett parallellt förhållande med massa känslor och skit inblandat, samt att han sett till att skydda sig. Skulle risk föreligga att han smittat ner mig med något så hade jag dräpt honom på fläcken.

Men varför i all världen drömmer jag det här nu? Sånt här hör väl den nyförälskade fasen till? Nog för att jag känt av att våren är i antågande men vi har ju för guds skull varit ihop i tio år!

Önskerubrik: Sanningen bakom min oerhörda framgång

Elin säger: Åh! Det är som i På Minuten! Här får du en rubrik av mig: "Sanningen bakom min oerhörda framgång".

Jag ser det som en oerhörd framgång att jag från en strulig amningsstart med tillmatning lyckades vända skutan och helamma några månader, samt att jag därefter fått förmånen att fortsätta delamma så här länge. Hemligheten: En nypa tur, ett uns jävlar anamma och framför allt en stor skopa amningsvänligt inställd barnafader.

Det fanns stunder då jag undrade vad fan jag höll på med och varför (facit: jag lärde mig att amma – för att det var så jag ville ge vårt barn kärlek och näring). Om han stämt in i "men ge henne flaska då om det nu är så jävla jobbigt att amma"-kören så hade jag troligtvis gått med på det, men istället satt han bredvid och hjälpte mig att hitta ett tag som fungerade och peppade mig att fortsätta försöka när det kändes som tyngst.

Han antydde aldrig att amningen stängde honom ute från bebisbubblan, istället hittade han andra sätt att vara förälder och han lärde sig tidigt tyda sitt barns signaler så att han kunde lämna över henne till mig när hon ville amma. Inte heller har han haft några invändningar mot att vi valt att fortsätta amma längre än vad som är norm i vår kultur.

Tack Oliver!

(Ps. Det här inlägget är, precis som vanligt på den här bloggen, inte avsett som kritik mot den som inte kunnat eller velat amma. Att jag ser amningen som en framgång för mig personligen innebär inte att jag anser att det måste så för alla andra.)

Day 11 – Makes you happy

När kärlek blir vänskap

En kompis berättade för ett tag sedan att han och hans käraste skaffat tv i sovrummet och i nästa andetag att han läst att det drar ner sexfrekvensen något kopiöst. Sen skrattade vi lite och en tid senare gick de skilda vägar. Såklart inte på grund av tv:n och/eller att de eventuellt slutat ligga (or...?), utan för att de tyckte att de kommit till ett stadie i förhållandet där de mer var vänner än partners. Det har jag hakat upp mig på och funderat mycket över.

Jag menar, blir det inte så för alla förr eller senare? Lever man så nära varandra år ut och år in så är det väl oundvikligt att man antingen börjar hata varandra eller att vänskapen blir så djup att den liksom tar överhanden när den där första förälskelsen lägger sig. Måste det vara fel? Det kallas väl inte livskamrat för intet? Och det ena utesluter väl inte det andra? Eller?

Del 1 – Kärlek
Del 2 – Monoamori/monogami
Del 3 – Äktenskap
Del 4 – Kärnfamiljen
Del 5 – Sexuell exklusivitet
Del 6 – Otrohet
Del 7 – Kärlek eller ideal
Del 8 – Sexuella läggningar

Årets komplimang

– Mamma, vilka goda tissar du har idag! De är godare än när du precis har duschat!

Kärlek eller ideal

Kärlek.

Del 1 – Kärlek
Del 2 – Monoamori/monogami
Del 3 – Äktenskap
Del 4 – Kärnfamiljen
Del 5 – Sexuell exklusivitet
Del 6 – Otrohet

Monoamori/monogami

Ofta tycker jag att normerna är så snäva att jag inte ens bryr mig om att försöka passa in. Jag har nattammat (länge), ammar fortfarande till husbehov och vi samsover oftast alla tre. Jag accepterar att det växer hår lite varstans på min kropp, en kropp som jag för övrigt trivs i trots att den inte har samma proportioner som när jag var tonåring. Jag har inte använt schampo på ett halvår, sminkar mig sällan och känner inget behov av konsumera mensskydd som bara används en gång för att sedan kastas bort. Jag försöker inte göra sken av att jag inte har några kroppsfunktioner, uppskattar barnfri tid och föredrar husman och öl framför sallad och vitt vin när jag hänger med mina vänner.

Just när det kommer till tvåsamhetsnormen har jag dock aldrig haft några större större problem att passa in. Jag har sett och lyssnat på dokumentärer, både mer och mindre seriösa, om människor som väljer att leva i andra former av förhållanden och familjekonstellationer och jag tänker att visst, var och en får väl göra som de vill. Men fan vad jobbigt det verkar. Ett program handlade till exempel om en familj bestående av ett barn och dess två biologiska föräldrar, plus tre andra vuxna. Jag blir matt bara av att tänka på det. Vi har svårt nog att pussla ihop tillvaron trots att vi bara är tre personer i den här familjen.

Eller är jag helt fel ute nu? Någon som har erfarenhet av förhållanden med lite vidare ramar? Vad har jag missat?

Del 1 – Kärlek

Kärlek

Den uppmärksamma kanske har noterat att jag flaggade för en bloggutmaning för ett bra tag sedan. Jag har inte glömt, jag lovar. Det har bara kommit lite grejer emellan. Typ livet och så. Men nu kör vi:

När jag var tonåring hade jag rätt lätt för att bli kär, fast så kanske det är för "alla" i den åldern, han som kom att bli min första pojkvän hade jag aldrig pratat med eller ens sneglat på innan jag fick höra att han hade ett gott öga till mig. Jag lät såklart inte det hindra mig utan gick hem och kikade i skolkatalogen och konstaterade att han kanske kunde vara värd en chans. Sen tog jag kontakt med honom i skolan och ett tu tre så var vi ihop.

Han var en bra kille. Så här i efterhand kan jag nog konstatera att han var en av de bättre. Vi var ihop i två månader och gjorde slut helt odramatiskt. Han fick mig aldrig att känna mig dum eller konstig eller otillräcklig. Tvärt om. Han lyfte mig. Och så var han en jävel på att hångla.

Några år senare träffade jag honom ute på lokal. Då var han tillsammans med en tjej som hade ganska allvarliga ätstörningar. Han var väldigt oroad över hennes hälsa och även om han väl tekniskt sett "lämnade ut" henne minns jag det som att han pratade om henne med stor värme och respekt.

Senare har jag vid ett par tillfällen gett killar en chans efter att jag på omvägar hört att de varit intresserade av mig, första killen jag (av okänd anledning) hade sex med bland annat. Det var inte ett vinnande koncept. Jag hade helt enkelt tur första gången.

Har jag nämnt att treochetthalvtårsåldern är den allra bästa?

Tidigare idag tvingade jag med mig mitt barn ut i stormen för att handla middag (med mera).

– Tror du vi tar oss fram till affären utan att blåsa bort på vägen, frågade jag henne när vi lämnade lägenheten.
– Mamma, jag hoppas att vi blåser bort. Jag hoppas att vi blåser ända upp till himlen och får träffa mormor igen, svarade hon.

Världens bästa familj

En fyller år, den andra har blå frottéöron. Och jag vet inte var jag ska göra av alla känslor.

(Ingen ska äta impregneringssprayen men någon ska förhoppningsvis komma ihåg att ta med den till miljöstationen.)

Balans

På sista tiden har hemulen inte varit särskilt intresserad av att sova i sin egen säng och faktiskt så njuter jag lite av det. Att ligga och dra sig några minuter extra och passa på att fylla lungorna med goungelukt är fan livet. Vilket väl i och för sig tjafset sen när man ska iväg också är.

Plötsligt sitter du på bänken och bakar lavendelkakor

Var det inte just häromdagen du kom till oss?

År ut och år in

Idag är det precis åtta år sedan jag och hemulfadern träffades och hånglade upp varandra första gången. Det är sedan före Irakkriget, 3G, negerbollsdebatten, Anna Lindh-mordet, kalabaliken i Knutby, orkanerna Gudrun, Katrina och Per, youtube, rökförbudet, fågelinfluensan och den borgerliga regeringen. Förstår ni hur gamla och strävsamma vi är?! Låt oss fira med att lyssna på vår låt och kolla på zombie-tv.

Bäst att ta i rejält

Förra året tror jag inte att jag avgav några nyårslöften. Ifall jag gjorde det så har jag redan glömt dem och mest troligt också brutit dem. I år funderar jag på att tvinga mig själv att börja skriva på boken jag haft någonstans i bakhuvudet i gud vet hur många år. Oj, vad jag eventuellt kommer få äta upp det här, men det börjar faktiskt lätta lite i livet i stort och vad passar då bättre än en rejäl skopa kallt vatten över huvudet?

Jag kan alltså se ljuset i slutet av tunneln vad gäller två av mina större projekt. Det ena tror jag att jag har lagt ner (tillfälligt) och det andra verkar jag vara på väg att ro i land. Kryptiskt? Bara för att jag alltid får lite ont i tinningarna när jag hör folk basunera ut saker som att de slutat röka, vilket brukar innebära att de inte har rökt sedan i morse men att de kommer göra det igen innan helgen, eller att de ska börja banta, alltså att de inte ätit någon frukost och att de därför kommer unna sig två bitar kaka till trekaffet. Kort sagt: jag vet inte hur helhjärtad jag är med de här projekten och därför besparar jag er och mig själv eventuella nederlag.

Hur det blir med författandet ska jag fundera på några varv till de kommande två dagarna. Men två (lite försiktigare, men nog så viktiga) löften är redan färdiga:
1. Jag ska fortsätta försöka vara den bästa mamman jag bara kan.
2. Jag ska göra mitt bästa för att bli en bättre livskamrat.

Någonting ur hennes mun faller i min mun

Rubrik: A.M.O./Philip Teirs

När vi var nykära imponerades han och tyckte han att jag var tuff som hade åsikter om precis allting. Åsikter som jag fortfarande orkade älta och försvara, som han inte sällan adopterade. Nuförtiden tycker han mest att jag är en nörd, men han backar ändå förvånansvärt ofta upp mig och supportar mina projekt. Det är väl sånt som kallas kärlek, antar jag.

Day 17 – Your favorite memory

Pappa kunde berätta målande om hur vi skulle åka till Afrika och se på de där savanndjuren i den orange folkabussen, att vi skulle hyra en helikopter och titta på Stockholm från ovan istället för traska runt till fots nästa gång och att till jullovet skulle vi åka till Tyskland och handla i en leksaksaffär som var i så många våningar att den tog en hel dag att gå igenom. Jag svalde det med hull och hår varje gång.

Mamma gjorde precis tvärt om. Plötsligt en morgon när vi vaknade kunde hon säga att vi fick rappa på lite med frukosten idag, för sen skulle vi plocka upp min kusin och hennes mamma och åka till Liseberg eller gå på kattutställning eller något annat världsomvälvande. Jag har i efterhand fattat att det handlade om att hon inte kunde lova något i förväg eftersom hon var tvungen att spara i flera månader för att ha råd med dessa "infall", men då tyckte jag bara att hon var helt wild and crazy, och jag älskade det.

En gång när hon hade hämtat mig hos dagmamman och vi kom hem stod det en bil jag inte kände igen utanför och mamma ba:
– Oj! Kolla där, det sitter någon och har picknick i vår trädgård.
Och där satt min farmor och farfar, som i maskopi med mamma just hade bilat 150 mil från Norrbotten, på en rutig filt och drack kaffe och låtsades som att sånt här händer varje dag. Och farfar hade med sig en påse chokladpraliner från kommunistkonsum*, precis som han hade varje gång vi träffades.

Egentligen hade de nog inte gjort den där resan bara för att ta en fika på vår gräsmatta utan passade på att kika in när de hade varit i Kumla och hälsat på pappa och så att säga ändå hade vägarna förbi. Men i min värld, där jag vid den tiden fortfarande var universums medelpunkt, kände jag mig så otroligt uppmärksammad och älskad att den där försommareftermiddagen i mitten av åttiotalet är fortfarande ett av mina happy places.

*Den här episoden utspelar sig gamla hederliga i DDR-Sverige när det bara fanns Blåvitt att "välja" på. När chokladpraliner hette chokladpraliner och tandkräm tandkräm.

Day 16 – Your first kiss

Jag minns inte min första kyss. Alltså inte kyssen i sig. Men jag minns att jag och Ulf blev ihop den 24 november (lustigt att jag förväntas skriva om det här just idag – på dagen femton år senare) och att det var i skolan. Troligtvis i Gula Villan, som fungerade som något slags uppehållsrum där man kunde spela rundpingis, kolla på film och köpa sura S-märken. Men det kan lika gärna ha varit i biblioteket eller vid bänkarna i C-klassernas korridor.

Sen var vi ihop i ett par tre månader tills han plötsligt och utan förklaring dumpade mig någon gång under vårvintern. Jag hade gett honom ett brythjärta i julklapp och han lämnade tillbaka sin halva en dag i skolan och så var det bra med det. No hard feelings.

Några år senare sprang jag på honom på krogen. Då var han ihop med en skör tjej som hade rätt ordentliga ätstörningar och jag blev förvånad över att han var så öppen med hur orolig han var och hur mycket han tyckte om henne. Vi pratade ganska länge och han verkade vara en fin kille. Det skulle vara intressant att veta hur hans liv ser ut idag.

Day 07 – Your best friend

Jag brukar säga till min unge att hon är min bästa vän när vi kommer in på ämnet. Vet inte om det är sorgligt eller fel eller inkorrekt på något vis men så är det iallafall. Vi är som kommunicerande kärl brukar jag tänka ibland.

Bortsett från henne har jag ju såklart några relativt jämngamla polare som jag känner mig tight med, även om det inte finns någon sån där specifik bästis och nog heller aldrig har funnits. "Bara" en innersta krets med förtrogna och dit får jag nog främst räkna Mikkan, Melike och Emilie. (Plötsligt blir jag sådär sugen på att dra till med ingen nämnd, ingen glömd igen.) Alla tre studiekamrater. Det är nog symptomatiskt för mig när jag tänker efter.

Mikkan träffade jag när jag var internerad på folkhögskolan i Åsa. Jag såg en tjej med en gigantisk tatuering på ryggen och chansade på att vi skulle ha åtminstone något gemensamt. Det hade vi.

Melike lärde jag känna på samma ställe. Först var hon min nemesis, en dryg jävla förortsbrud. Men efter otaliga cigarettlånga diskussioner på trappan utanför entrén hade jag plötsligt totalt bytt åsikt. Hon var också min maid of honour (eller vittne som det heter när man gifter sig kälkborgerligt).

Emilie hittade jag på lärarutbildningen. Upptäckte ganska snart att hon var lika skenhelig som jag. Dock litar jag helt och fullt på hennes kompetens att göra folk av nästa generation.

(Ingen av dem bloggar, så vitt jag vet, därav frånvaron av länkar.)