Breaking up is never easy

Naturligtvis borde jag ha sagt att "jag är så besviken att jag inte klarar av att prata med dig" men trots att det har gått mer än ett år blev jag totalt överrumplad när jag väl råkade springa på en gammal vän som begått ett enormt svek mot sitt barns andra förälder. Istället hasplade jag ur mig "Hej. Bra. Du då?" på ren rutin och kände mig som ett jävla rövhål efteråt.

Till viss del för att jag var kort och otrevlig i tonen men samtidigt för att jag inte var tillräckligt otrevlig. Eller snarare för att jag inte var otrevlig på rätt sätt. För att jag dansade med i låtsas som det regnar-hambon istället för att säga rakt ut vad jag tycker om det hen gjort.

8. Av alla filmer jag sett det här året är det här den bästa

Oj, av alla (typ en handfull) filmer jag sett det här året… vilken ska jag välja?  V i l k e n  s k a  j a g  v ä l j a?! Ska det bli Dumma mej 2 eller kanske Den otroliga vandringen? Jag börjar misstänka att den här bloggutmaningen riktar sig till tonåringar eller andra människor som har tid med sånt där som att se på film och ta kort som de är nöjda med. Mitt liv består mest av att förflytta mig mellan olika platser, laga mat och sova.

Jag vet iallafall att den sämsta filmen jag sett i år är 127 timmar. Herregudrun, vilken stereotyp och förutsägbar jävla dynga. Som tur är var den inte lika lång som titeln antyder. Den klockade in på 94 minuter och det räckte gott och väl för att jag skulle börja fundera på att skära av mig öronen och gröpa ut ögonen för att slippa ta in mer av skiten. Enda anledningen att jag inte stängde av var att jag närde ett hopp om att få se huvudkaraktären dö.

Eller så sköter ni från och med nu all städning här

Vardagsrumsgolvet i casa Dignelius torsdagen den 21 oktober 2010. Ser ungefär likadant ut fortfarande. Samma leksaker till och med. Eftersom jag tydligen närt en hoarder vid min barm. Fick barnet i fråga själv bestämma så skulle vi aldrig slänga något. (Möjligtvis mes undantag för illaluktande hushållssopor och kompost. Hon är rätt luktkänslig.)

Barnets rum lördagen 2 juli 2011. Ser också fortfarande ungefär likadant ut. Kanske ännu lite plottrigare eftersom hon sedan dess fått ett stort åbäke till säng som konkurrerar om utrymmet med leksakerna på bilden (och fler).

Samma barnrum, fem månader senare. Onsdagen 30 november 2011. Här har sängen kommit på plats. Se så gott om plats det är för alla julklappar som ska komma att inkasseras om tre veckor! Vad ska vi göra av allt utrymme? Det fullkomligt ekar ju därinne! (Obs, ironi.)

Anar vi ett mönster? (Rätt svar: ja.) Det här barnet har på tok för mycket leksaker. In fact så har hon så mycket leksaker att när ett grannbarn var här en sväng där häromveckan så utropade hon "Hrönn, vad mycket leksaker du har!" det första hon gjorde när hon kom in. Det var pinsamt för oss alla.

Så. Vänner och ovänner, nära och kära, ärade familj. Som jag ser det så har vi två alternativ:

1. Ni slutar ösa över barnet prylar. Hur roligt ni än tycker att det är att konsumera så är det är inte roligt för henne att tvingas slänga och ge bort leksaker hon egentligen tycker om bara för att få plats med nya. Tycker ni att det är svårt att låta bli att handla så ska jag ge er ett tips: precis när shoppingbegäret sätter in så skyndar ni er och tänker på att det på andra sidan jorden sitter barn i samma ålder som henne och tillverkar de där prylarna. Barn som aldrig kommer ha varken tid eller råd att leka med sakerna de monterar.

2. Vi går med i Jehovas vittnen och slutar fira jul och födelsedagar.

Jag är allvarlig. Åtminstone på punkt 1.

"Karriären"

Redan/först vid trettio års ålder har jag insett att alla jobb är tråkiga. (Det finns säkert grader av helvetet men nej, jag tror inte ens att de som jobbar som typ sängprovare och chipsprovsmakare trivs så jävla bra att de fortsatt jobba om de vunnit en miljard. Visst, go ahead, kalla mig bitter.) Så att... Ja, det är väl bara att bita tag i det sura äpplet och hänga kvar de trettiofem åren jag har kvar till pension.

Någon kanske minns det där om ekologiskt kött i höstas? Det var ju för all del en ljuspunkt i och med att det innebar att vi inte bara blev extra motiverade att servera bättre kött utan också att det blev fler vegetariska dagar för att väga upp ekonomiskt. Men säg den lycka som varar för evigt.

Från pedagogernas sida har det varit ett jävla gnäll. De "håller sig inte mätta", vilket ju inte är så konstigt om en "inte tycker om bönor och linser" (eller "skalbaggar" som en av dem tutat i barnen att det är), men barnen äter och maten får bra betyg i brukarenkäten – strax över åtta på en skala från ett till tio. Egentligen bryr jag mig väl inte heller så mycket om påhopp som "kan du förklara för mig varför vi ibland får vegetarisk mat tre gånger på en vecka?!" men det är ändå rätt tröttsamt i längden att gång på gång förklara att det är för barnen vi lagar mat och att det är fritt fram att ta med sig en lunchlåda för den som inte vill äta pedagogisk lunch.

Snart börjar dessutom önskemålen trilla in inför bikinisäsongen. Giv mig styrka.

Nytt från och med nyår är för övrigt är att vi som jobbar i köket inte längre äter gratis på jobbet. Plötsligt känns min lön på 20700 kronor (om jag skulle råka komma upp i heltid någon gång that is) bra mycket futtigare. Dessutom är det lite av ett antiklimax att planera menyer, göra beställningar och laga maten för att sedan inte vara med och bedöma slutresultatet. Nog för att jag är grym på att laga mat, men inte så jävla grym att det är värt en femtiolapp om dagen i löneavdrag. Jo, naturligtvis provsmakar vi medan vi lagar, men nej, det ger inte samma uppfattning som att sätta sig ner med en tallrik och känna efter hur de olika komponenterna funkar ihop.

Och till sist det "bästa" av allt: vad innebär det att allt kött som serveras ska vara ekologiskt? Ja, inte att allt kött som serveras faktiskt ska vara ekologiskt iallafall. Häromdagen hade vi APT med vår nya chef, där vi bland annat diskuterade en annan ny giv: att samtliga av stadsdelens skol- och förskolekök ska utgå från samma huvudkomponent, "så det inte blir så rörigt för de familjer som har flera barn i olika förskolor och skolor". Någon påpekade då att det blir ganska mycket kyckling på vårens matsedlar och att det inte finns upphandlat någon ekologisk sådan. Himla tur då att fågel "inte är kött"! Samma med charkprodukter, alltså allt köttpålägg samt korv. Hittills har vi kunnat komma runt problemet genom att helt enkelt inte planera in rätter som vi inte hittar ekologisk köttråvara till, men alltså inte nu längre.

Annars då? Jovars, huvudet upp och fötterna ner.

Winds of change

Från och med idag ska allt kött vi (och alla andra i offentlig sektor i Göteborgs Stad) köper in vara ekologiskt. Hurra! Inte en dag för tidigt om ni frågar mig. Vilket ni naturligtvis gör.

Men såklart börjar också genast gnällandet. För dyyyrt, det kommer aldrig gå, ylar Torslanda. Well, ni har ju tillräckligt med pengar för att jiddra om att ni vill bli en egen kommun och slippa försörja oss andra socialfall, så ni klarar nog det här också. Testa att äta vegetariskt en dag eller två per vecka så ska ni se att det inte alls blir dyrare.

Ändamålen helgar medlen?

Två gånger under senaste veckan har jag lämnat hemulen gråtande. Visserligen har hon varit med sin far vid båda tillfällena, men jag har ändå känt mig som en rövhatt. Särskilt eftersom anledningen att jag smitit iväg varit att shoppa. Symboliken i att välja konsumtion framför sin avkomma liksom.

Jag antar att de flesta barn mår bäst av lite framförhållning (även om de själva, motsägelsefullt nog, är jävligt impulsstyrda) och det är väl där skon klämt i vårt fall. Plötsligt har jag bara stått i hallen med skor på mig, ropat hejdå och vägrat låta henne följa med.

Varför?

Vid det ena tillfället var mitt ärende att köpa frukt, som hon med anledning av sin födelsedag skulle ha med sig och bjuda på på förskolan. Hon kunde inte följa med eftersom hon precis var på väg att gå och lägga sig och jag kunde inte stanna hemma, för då hade det inte blivit någon frukt köpt och hon hade blivit ledsen och missnöjd dagen därpå istället.

Andra sammanbrottet kom då vi tio minuter innan stängning upptäckte att vi inte hade kattmat hemma. Inte mycket tid att förklara läget.

I dagar har jag gått och ältat det här för mig själv. Om jag bara planerat bättre hade jag kanske kunnat undvika båda situationerna. Eller är hon så stor nu att det kanske bara är nyttigt för henne att råka på lite mothugg, att inte låta henne få sin vilja igenom jämt? Nej, det får hon inte ändå, det finns gränser även i det här hushållet. Men ni vet grejen att göra henne upprörd och sen inte finnas där för att hjälpa henne att reda ut det.

Yes, Posten eBREV!

Glad i hågen trodde jag att jag skulle få sprätta iväg till postombudet och hämta en symaskin som jag väntar och väntar och väntar på och så ba: Välkommen på gynekologisk cellprovskontroll. Och jag ba: Tack, nu blev jag inte alls besviken.