Har de inte bröd så får de väl äta kakor

Att en person som ska vara insatt i frågor om försörjningsstöd och under vilka villkor människor som får det lever uttalar sig så som Jan Svensson citeras i den här debattartikeln gör mig fan rädd. De får väl prioritera, säger han. Fy fan. Vet du vad Jan, att prioritera är sånt som människor som fortfarande har pengar över efter att deras basbehov är täckta kan roa sig med.

För en stund sedan rättade jag för hundrafemtioelfte gången den här julhelgen till överkastet vi har över soffan för att dölja att det är hål i klädseln och störde mig som fan. Jag hatar den här soffjäveln. Jag hatar de vassa armstöden och att kuddarna ramlar ur hela tiden och att vi har tvättat sönder klädseln och att ovan nämnda överkast hela tiden liksom vill rinna ner på golvet. Men vi prioriterade att köpa ekologisk julmat och till och med några julklappar istället för att lägga sjutusen spänn på den här skönheten som jag drömmer våta drömmar om.

När jag för ett antal år sedan fick försörjningsstöd hade jag inte möjlighet att prioritera någonting alls eftersom den summa pengar jag fick bara precis täckte boende, resor till och från jobb och dåligt varierad kost.

Förtydligande: välja mellan att lägga på pengar på julfirande eller ny soffa = en fråga om prioritering. "Välja" mellan att lägga pengar på julfirande eller basbehov ≠ en fråga om prioritering.

Sen kan en förstås tycka att det är helt ok att fattiga människor inte har råd att ge sina barn julklappar och att det därför är helt i sin ordning att det inte betalas ut en större summa i försörjningsstöd inför jul men då kan en också stå för det istället för att linda in sig i floskler om den enskilda individens ansvar att "prioritera".

Eller så sköter ni från och med nu all städning här

Vardagsrumsgolvet i casa Dignelius torsdagen den 21 oktober 2010. Ser ungefär likadant ut fortfarande. Samma leksaker till och med. Eftersom jag tydligen närt en hoarder vid min barm. Fick barnet i fråga själv bestämma så skulle vi aldrig slänga något. (Möjligtvis mes undantag för illaluktande hushållssopor och kompost. Hon är rätt luktkänslig.)

Barnets rum lördagen 2 juli 2011. Ser också fortfarande ungefär likadant ut. Kanske ännu lite plottrigare eftersom hon sedan dess fått ett stort åbäke till säng som konkurrerar om utrymmet med leksakerna på bilden (och fler).

Samma barnrum, fem månader senare. Onsdagen 30 november 2011. Här har sängen kommit på plats. Se så gott om plats det är för alla julklappar som ska komma att inkasseras om tre veckor! Vad ska vi göra av allt utrymme? Det fullkomligt ekar ju därinne! (Obs, ironi.)

Anar vi ett mönster? (Rätt svar: ja.) Det här barnet har på tok för mycket leksaker. In fact så har hon så mycket leksaker att när ett grannbarn var här en sväng där häromveckan så utropade hon "Hrönn, vad mycket leksaker du har!" det första hon gjorde när hon kom in. Det var pinsamt för oss alla.

Så. Vänner och ovänner, nära och kära, ärade familj. Som jag ser det så har vi två alternativ:

1. Ni slutar ösa över barnet prylar. Hur roligt ni än tycker att det är att konsumera så är det är inte roligt för henne att tvingas slänga och ge bort leksaker hon egentligen tycker om bara för att få plats med nya. Tycker ni att det är svårt att låta bli att handla så ska jag ge er ett tips: precis när shoppingbegäret sätter in så skyndar ni er och tänker på att det på andra sidan jorden sitter barn i samma ålder som henne och tillverkar de där prylarna. Barn som aldrig kommer ha varken tid eller råd att leka med sakerna de monterar.

2. Vi går med i Jehovas vittnen och slutar fira jul och födelsedagar.

Jag är allvarlig. Åtminstone på punkt 1.

Det är inte jag som har beslutsångest, det är han som har baktankar

– Jag tänkte åka till Koster sista helgen i maj.
– Det låter trevligt, gör det.
– Men klarar ni er utan mig?
– ...
– Ja, men tänk om lill-Molvig vaknar på natten och vill ha tiss.
– ...
– Jaja, ok då, hon sover på nätterna nu. Men klarar jag mig utan henne i två dagar?
– Vill du inte åka?
– Jo, men jag missar ju mors dag.
– Du kanske kan se det som en mors dags-present till dig själv.
– Så att du ska slippa köpa en mandolin till mig. Det hade du räknat ut bra va?!

Ojämställdhet i vardagen – klyschor

Jag har bytt däck på bilen en eller två gånger och då enbart för att upprätthålla något slags sken av jämställdhet. Kolla här, mammor kan också svära och ha oljiga händer, liksom. Likaså är mitt intresse för service och reparationer av fordonet ganska svalt. För övrigt har jag inget körkort och vägrar sedan en tid tillbaka att ens åka bil tillsammans med min familj. Orka umgås med åksjuka gnällspikar.

Ny teknik till hemmet får personen av hankön, alltid flankerad av ett ivrigt barn, installera. Sen får han förklara för mig hur man handhar pjäsen, medan ovan nämnda barn gör sitt bästa för att tjata hål i mitt huvud genom andra örat. Visar det sig att det rör sig om knapptryckningar eller liknande i fler än två steg så får det vara. På jobbet är jag dock konstigt nog inte alls särskilt handfallen utan sätter mig gärna in i maskiners samtliga funktioner och slänger glatt och initierat käft med hantverkare.

När det ska lyftas tungt eller utföras uppdrag som kräver minsta antydan till kondition, typ springa en extra sväng till affären tre minuter innan de stänger eller från hållplatsen och hem för att hämta något vi glömt utan att sinka oss och missa spårvagnen, är jag inte den första att anmäla mitt intresse utan satsar hellre på att ignorera problemet tills någon annan (gissa vem) löser det.

Och visst är det roligt att göra om hemma. Så länge det handlar om att titta på inredningsprogram, åka och kolla på tapeter eller måla med den lilla penseln längs lister. Men bredspackla och stå och nöta med roller, njet tax. Det överlåter jag hellre åt ett proffs (läs: den som till följd av mitt undvikande beteende börjar bli erfaren på området).

Sen finns det förstås härligt kvinnliga sysslor som per automatik är mina uppgifter också, bortsett från att blogga och gnälla då, t.ex. att komma ihåg födelsedagar, införskaffa samt slå in presenter. Inte för att min man är särskilt inkompetent på området utan för att jag tycker att det är roligt. All shopping som inte innebär att jag måste klä av mig i trånga utrymmen med lysrörsljus är rolig shopping. And while we're at it, pax för att åka och storhandla!

Som jag nämnt i tidigare inlägg är det jag som har slightly bättre koll på ungens klädstorlek och därmed är jag också den som plockar undan för små plagg och leksaker och böcker som ungen vuxit ifrån, har mest att säga till om vid sortering i spara-, slänga-, skänka- och säljakassar samt som lappar och lagar trasiga men fortfarande funktionsdugliga kläder.

Jag lägger dessutom oftare in mitt veto i uppfostringsfrågor och kommer betydligt frekventare än pappan med anmärkningar av typen jag brukar göra så här (meaning: gör så här). Dessutom tar jag för givet att jag ska ha sista ordet när det kommer till hur ofta och hur mycket sötsaker det är ok att ungen sätter i sig, och det beror inte på att jag skulle vara mer av en renlevnadsmänniska än någon annan i hushållet utan för att jag har fått för mig att det faller under mina befogenheter i egenskap av köksfascist.

Ojämställdhet i vardagen
Ojämställdhet i vardagen – pengar
Ojämställdhet i vardagen – städning
Ojämställdhet i vardagen – mat
Ojämställdhet i vardagen – disk och tvätt
Ojämställdhet i vardagen – barn

Freaky friday!

Jag är i det stora köpcentret. Precis som ungefär tiotusen andra personer. Uppdrag: köpa födelsedagspresent till en treåring som inte är min egen.
Jag dör lite inombords.

Godnatt-fail

Pappan ligger på sängen och snarkar. Barnet leker med sina julklappar. Klockan är kvart i tio.

Som ett brev på posten

Det är som att de har ett sjätte sinne för när man tar fram något som kan sorteras under kategorin snöre. Hundra promenadorkestrar och en jordbävning som genererar en åtta på richterskalan kan inte väcka dem ur de dagliga tjugo timmarna törnrosasömn. Prasslet av paketinslagning i andra änden av lägenheten däremot...

Day 13 – This week

Den började med en måndag och en tisdag, sen blev det onsdag och torsdag och så avrundades den med helg. Fredag, lördag och söndag. En ganska vanlig vecka alltså. Schemat har, utöver jobb och andra rutiner sett ut som följer:

Måndag: Föräldraråd med rektor, personal och pålästa föräldrar från andra förskolor. Jag vet inte riktigt hur det gick till när jag blev en av vår förskolas två föräldrarepresentanter, jag vet ju knappt vilken grupp min unge tillhör, definitivt inte vad de andra barnen heter, vilka deras föräldrar är och vilka frågor de tycker är viktiga. Så jag kör på säkra kort som när ska grinden som barnen har lärt sig att öppna bli fixad?

Tisdag: Vakuum.

Onsdag: Intervju.

Torsdag: Psykisk terror.

Fredag: Tapas och vin med kollegor. Hej barnbidrag. Hejdå barnbidrag.

Lördag: Julklappshets inför lilla jul hos gammelfarmor. Nog för att jag fruktar och föraktar Frölunda torg men det är fan inte värre än centrum. Det kan väl inte vara så mycket folk i stan helgen före lön? Tji fick vi. Köpte en julklapp och fikade för över tvåhundra spänn. Nästa helg kanske jag ska ta och köpa och vaska en flaska champagne. Det känns ungefär lika ekonomiskt försvarbart.

Söndag: Loppis slash julbasar på jobbet. Hemulen följde med och stödköpte ett par fotoramar, ett pussel (mammas lilla savant kan tydligen inte få för många) och fem lotter à 10 kronor. Vann en ask chokladtomtar.

So fucking huslig

Amningshysteri goes julhysteri. Jag och min unge har redan slängt på en tomteröd vaxduk, provbakat en plåt pepparkakor (recept här) och tillsammans med pappan har vi smakat av dem och premiärknäckt en flaska glögg. Jag har dessutom köpt årets första julklapp. Och så fyllde bloggen ett år igår. Hipp hipp hurra!

Never trust a colleague

Kristall är ju alltid uppskattat, sa tanterna på mammas jobb när min morbror skulle till att fylla fyrtio och hon drabbats total presentblackout. Ja, kristall är en utmärkt gåva till den som bor på Nillas väg* och inte har något annat att fylla bokhyllan med, men till en mentalt frisk lillebror i sina bästa år?
Jag minns inte vad han fick till slut och jag vet inte vad hemulfadern ska föräras med på söndag då han går och blir trettio, men jag kan tala om att han varken kommer få ett presentkort på kläder eller en flanellskjorta, vilka var mina kollegors allra bästaste tips.



* Nillas väg är det lite ruffa området i min uppväxtstad.