Slipsen i pannan!

På det hela taget var personalfesten häromdagen helt ok och i vanlig ordning när det är en kommunal tillställning så var det snabbt överstökat. Jag var hemma i god tid innan barnets läggning, mina tre (alkoholfria) öl packade jag aldrig ens upp ur väskan och jag knöt inga nya kontakter – trots att det var ett gött gäng på 70–80 kockar, lokalvårdare och vaktmästare som deltog – allt i sin ordning med andra ord.

Vi gick tipspromenad och med 12 av 13 rätt vann jag ett Lisebergskort. Svaret på frågan på bilden ovan var förresten Jemen, vilket jag tog på ren chansning. Sen bjöds det på grillat; tzay, kyckling, grillkorv och… *trumvirvel* hästkött!

Ungefär där peakade festen. Sen blev det kaffe och kaka och tack och hej.

Tidsuppfattning

Med "idag" menar jag förstås "igår" och "imorgon" ska alltså översättas till "idag". Så dumt det blev när förra inlägget hamnade på fel sida om midnatt!

Glutenfönstret?

Jesus Christ Superstar, som min mormor brukar tralla när någon just sagt något lätt korkat, behöver jag ens nämna att jag hade svårt att hålla käften när smakportioner kom på tal på studiedagen jag var på häromsistens? Det händer för övrigt titt som tätt att jag stöter på personer som inte har någon vidare koll på vilka rekommendationer som gäller för spädbarnsuppfödning, men som ändå känner ett skriande behov av att tala om för andra hur de ska göra.

"Nu säger de att en ska börja med smakportioner redan vid fyra månaders ålder" brukar det heta. Nja. Livsmedelsverkets rekommendation är fortfarande att det är bröstmjölk eller modersmjölksersättning som gäller de första sex månaderna, möjligen med undantag för kryddmåttsstora smakprov, inga portioner alltså.

OM en däremot planerar att sluta amma tidigt så kan det finnas en poäng i att börja erbjuda mat, framför allt små mängder gluten, så tidigt som vid fyra månaders ålder – eftersom det finns studier som tyder på sig att risken att barnet ska utveckla glutenintolerans minskar om introduktionen sker under skydd av amning. För barn som inte ammas är rekommendationen att börja med ytterst små mängder gluten och att öka på mängden mycket långsamt.

Rekommendationerna som pekar på att det är bra att ta det lite lugnt med mattillvänjningen, samtidigt som en fortsätter amma som vanligt, tolkas alltså precis tvärt om. Som om det vore bråttom att få barn att "äta som folk" or else I will strike down upon thee with great vengeance and furious allergier. Tänk så tokigt det kan bli!


Marit Olanders har skrivit ett inlägg på samma tema på Amningsbloggen för en tid sedan.

Winds of change

Från och med idag ska allt kött vi (och alla andra i offentlig sektor i Göteborgs Stad) köper in vara ekologiskt. Hurra! Inte en dag för tidigt om ni frågar mig. Vilket ni naturligtvis gör.

Men såklart börjar också genast gnällandet. För dyyyrt, det kommer aldrig gå, ylar Torslanda. Well, ni har ju tillräckligt med pengar för att jiddra om att ni vill bli en egen kommun och slippa försörja oss andra socialfall, så ni klarar nog det här också. Testa att äta vegetariskt en dag eller två per vecka så ska ni se att det inte alls blir dyrare.

Istället för blogg: förvirring

Jo, men det här med bloggerplus blir nog bra. Eller så gör jag som Lisa föreslog: använder en dator. God damn it.

Somliga borde inte få köra bil

I någon intervju berättade Mia Skäringer om när hon slutade "sitta som en framåtlutad sjuttioåring" vid bilkörning. Jag blev inspirerad och faktiskt så var jag lite mer relaxad än vanligt när jag satte av mot Borås i morse. Dock varade det inte särskilt länge.

Prövning nummer ett: Jag måste tanka innan jag sticker. Kommer helt otippat ihåg att tanklocket sitter på höger sida men blir inte kvitt tvångstanken att jag ska få drivmedelstourettes och plötsligt tanka diesel. Klarar dock att motstå impulsen och kommer iväg utan att motorn skär ihop.

Prövning nummer två: Nästan direkt när jag kommer ut på motorvägen upptäcker jag att spolarvätskan är slut. Är redan sen på grund av dålig planering och kaffedrickande i sista sekund innan avfärd så jag tänker att jag får härda ut och fixa det på vägen hem. I höjd med Bollebygd blir dock läget ohållbart och jag tvingas stanna på macken med namnet Gud glömde. "Smakfullt". Fy fan.

Prövning nummer tre: Ännu en gång vaknar min inre OCD-person. Dubbel-, trippel- och kvadruppelkollar att det verkligen är pumpen med spolarvätska jag stannat vid, samt att jag lokaliserat rätt behållare under motorhuven. Jodå, det är en liten fönsterliknande symbol på locket. Fyller på. Har ångest. Borde vara i Borås om femton minuter.

Prövning nummer fyra: Inne i butiken finns såklart bara en anställd som ensam ska sköta korvgrillning, videouthyrning och kassa. En person före i kön. En person som i perfekt enlighet med Murphys lag ska ha grillad med bröd. Min tur. Då rycks dörren upp och in rusar en man med munstycke och slang tillhörande den där jävla tryckluftsmojängen som brukar stå i samma skåp som hinken med det sorgligt grusiga vattnet man kan använda för att blästra vindrutan med. Han är upprörd och han är universums medelpunkt. Jag funderar på att ta springnota på mina två komma fyra liter spolarvätska men går istället in i mig själv och innan jag vet ordet av har jag betalat och sitter i bilen igen.

Prövning nummer fem: Vid det här laget har jag stressat mig till tunnelseende och kopplat på autopiloten. Ungefär 0,1 sekund efter att jag rullat ut på påfarten inser jag att jag är på väg tillbaka mot Göteborg. Slår bort tankarna på att lägga i backen alternativt köra mot färdriktningen. Profylaxandas i två kilometer innan avfarten mot Hindås äntligen uppenbarar sig. Stannar till på rastplats och ringer för att meddela att jag är dum i huvudet och kommer bli sen. Ingen svarar. But of course. Skickar sms istället. Kommer iväg i rätt riktning och passar på att hytta med näven mot mackjäveln när jag passerar den för andra gången.

Prövning nummer sex: Parkera i P-hus. Trots behändigt sneda rutor lyckas jag krångla till det och blir tvungen att göra om och göra rätt. Skakar så att jag knappt prickar myntinkastet i automaten men får till sist ut en biljett.

Prövning nummer sju: Springer in på sjukhuset, där jag borde ha suttit i möte redan tjugo minuter tidigare. Klarar inte av att tillgodogöra mig vad som står på infopelaren i entrén. Irrar planlöst runt en stund samt åker trasig hiss och hamnar i källare innan jag får tag på en barnmorska som guidar mig till rätt lokal. Pust!

En av alla situationer jag vägrar ta lärdom av

Varje gång jag gör potatisgratäng tänker jag att "förra gången tog jag för mycket grädde/mjölk, det ska jag inte göra idag", sen häller jag på skitmycket vätska och undrar hur det kunde bli såhär igen.

Kära tomten,

i år önskar jag mig ett senilsnöre och att jag hittar mina vantar.

Hittills, inom loppet av en månad, har jag både slarvat bort och fått tillbaks dem två gånger. Senast i morse glömde jag dem på förskolan, gick tillbaka in och hämtade dem och rundade sedan av med att supa bort dem (bildligt alltså, jag dricker sällan innan jag går till jobbet) en gång till innan jag var framme vid hållplatsen.

Eftersom de har tillhört min mamma och dessutom har perfekt passform vill jag ogärna bli av med dem, så jag gick hela vägen tillbaka till förskolan och sen till hållplatsen ännu en gång.
Minns ni den där uppvärmningen på gympan som gick under namnet idioten, som gick ut på att springa fram och tillbaks, kortare och kortare sträckor, mellan linjerna i golvet? Ungefär så kändes det, minus den fysiska utmattningen. Naturligtvis hittade jag dem inte heller.

Nu är jag skitsen och stressad och har i affekt bitit hål i underläppen. På två ställen.

Tvåfrontsdemens

För ett tag sedan sprang jag och min lilla familj på en vän jag inte umgåtts med since yore. Hemulen och hennes far slängde ur sig ett par artighetsfraser och stack sedan iväg och åkte rutchkana. När de gått spårade det ur fullständigt:

Hon: Din kille har jag nog inte träffat, har ni varit ihop länge?
Jag: Oj, var det så länge sedan vi sågs?! Jo, men Oliver har du väl träffat?
*paus* 
Hon: Jag var på ert bröllop.

Sen bestämde vi att vi skulle gå och ta en öl någon dag, men glömde såklart att byta nummer.

Guldheden är ju fint och så...

...men när man hamnar där för att man glömde kliva av spårvagnen man tänkte ta "bara ett par hållplatser" för att man inte orkade vänta 17 minuter på rätt vagn/gå till en hållplats där man har fler alternativ så känns det bara jobbigt.

...och en amningshysterika var född

Jag sitter och bedriver lite självstudier när följande stycke ur Amning idag fångar mitt intresse:

Alla kulturer har utvecklat ritualer och mer eller mindre magiska föreställningar kring barnafödande och amning. Det gäller inte minst vår egen kultur. Alla våra ritualer främjar inte en naturlig amningsrelation mellan barn och mamma. Därför kan föräldrar, även om de har läst att spädbarn äter ofta, reagera med panik om deras två veckor gamla barn plötsligt tycks vara hungrigt dygnet runt och verkar vilja suga utan uppehåll. Det kulturarv vi bär med oss innebär bland annat att mat är något som äts vid särskilda, glest utspridda, måltider som dessutom är förlagda endast till dagtid. Under många år sattes likhetstecken mellan amning och mat. Även om de flesta idag vet att amningen och själva sugandet har många andra viktiga funktioner, finns den inlärda föreställningen kvar i bakhuvudet hos många.

Jag känner få föräldrar, mig själv inräknad, som varit förberedda på hur ofta och länge spädbarn vill ammas. Att amning, trots att det är en kroppsfunktion, är något som inte sällan behöver läras in.

Trots att jag under graviditeten bestämde mig för att helamma så blev det ersättning redan på BB, för jag hade ju ingen mjölk. Jag hade ingen aning om att det kan ta flera dagar för mjölken att rinna till men att friska fullgångna barn har reserverna för att klara det. Och samtidigt som jag inte ville något hellre än att fasa ut ersättningen, förstå hur fan man gör när man ammar och få igång mjölkproduktionen, så stoppade jag på tionde dagen en napp i den där lilla munnen som ville snutta konstant. Efter en snabb empirisk undersökning på ett föräldraforum jag hängde på hade jag nämligen fått klart för mig att jag fått ett barn med e x t r e m t stort sugbehov, hon ville ju ligga vid bröstet var och varannan timme och halvtimmavis och fan vad ont det gjorde och hon somnade ju bara där hela tiden och när hon hade somnat var hon omöjlig att lägga ner i spjälsängen. Det rimmade inte alls med förhållningsorderna om att amma max tjugo minuter per mål och att lära henne somna i egen säng.

I efterhand har jag förstått att jag var i gott sällskap: 78% av europeiska föräldrar introducerar napp under barnets första levnadsvecka (källa på det: Amningsguiden) och en av de absolut vanligaste svaren som mammor uppger som orsak till att de slutat amma tidigare än de tänkt sig är att de "inte hade tillräckligt mycket mjölk".

Nu blev det inte så för mig, jag slutade inte amma, men det var bra nära ett tag. Jag vet faktiskt inte vad som drev mig, mer än att jag hatade varje sekund av tillredning av ersättning och kokning av kärl och drället när hon skulle matas och fan och hans moster, jag ville helst inte befatta mig med det alls och då plötsligt en dag ramlade jag av en lycklig slump in på Amningshjälpens hemsida. Jag var för långt nere i skorna för att våga ringa då, men det blev vändpunkten. Jag ba:
– Aha, det är så det funkar! Varför har ingen berättat det för mig på MVC? På BB? På BVC? Vad mer har jag missat?

Rationalisering

Tydligen tyckte jag inte att det var så viktigt att få med varesig påsen med barnets extrakläder eller mitt paraply i morse. Ett stort knippe mynta och ett gäng smultronplantor kändes däremot viktigt att inte lämna åt sitt öde i hallen.

2997 kommentarer till så blir det tårta sen. Kom igen!

Ha, jag lurade er! Och mig själv. Det blir inget tusenkommentarsjubileum. Eftersom det tydligen redan lämnats tvåtusentre kommentarer. Jag skyller på gmail som buntar ihop konversationer lite slumpmässigt.

Ok, knäck den här nöten då

Nycklarna i handen.
Brevet i lådan.
Ljuset i Skagen.

Poesi eller minnesanteckningar? Oavsett vilket förstår jag inte alls vad jag ville ha sagt när jag sparade detta minimalistiska meddelande i telefonen. Igår kväll. Hur kort minne får man ha?

07:20

Jag upptäcker att mina leggings är aviga.

När kommer vad sa du? Jag har lite svårt att fokusera just nu.

Är det på grund av att det är som det är med din pappa som du inte vill ha fler barn, frågade en vän, som milt uttryckt är uppväxt under dysfunktionella förhållanden. Det kan nog ligga något i det, sa jag, trots att jag aldrig ens tänkt tanken tidigare.

Min mamma hävdade bestämt att hon var kärnfamiljsskadad. Att det var på grund av att hennes uppväxt varit alldeles för lycklig och en enda lång räcka av happy happy joy joy som hon blev en kicksökare och kastade sig in i förhållandet med mannen som senare kom att bli min far. Om omvänt förhållande också råder så borde jag alltså vara safe, men jag vet inte. Det finns ju gott om undersökningar som pekar på motsatsen, och jag antar att det är den vetskapen som får mig att freaka ur med jämna mellanrum. För säkerhets skull liksom.

Tills jag själv fick barn var jag ganska säker på att jag hade klarat mig genom barndomen utan några större men. Pah! Jag borde aldrig ha fått föröka mig. Nuförtiden tassar jag genom tillvaron som på äggskal, letade efter tecken. På att människor som står mig nära inte är att lita på. Ta bara en sån sak som att vi hittills aldrig ordnat barnvakt för att få tid att rå om varandra och äktenskapet.

Först trodde jag att det var paren som går ut och klubbar när ungen är två månader det var fel på, men ju längre tiden lider fattar jag att det är vi (jag) som är avvikande. Jo, jag inser också att jag säger emot mig själv fullständigt här och att vår avkomma antagligen inte skulle ta mer skada av att umgås några timmar på tu man hand med någon av våra polare än hon gör av att gå på förskola sju timmar om dagen, fyra dagar i veckan. Men det spelar ingen roll. Jag är inte redo att släppa efter ännu mer.

Emellanåt känns det, kanske inte så konstigt med tanke på ovanstående, som att jag håller på att drunkna i en osäkerhet som kom med familjelivet och föräldraskapet. Särskilt sedan mamma dog, och med henne länken till min egen historia, referenserna, kunskapen som gått från mor till dotter sedan vem vet hur många generationer.

Jag har förstås min mormor, men till henne är det ju ett "glapp". Hon minns förvisso hur man handskas med barn, men inte så noga hur det var när jag var riktigt liten. Och alla anteckningar och minnen från den tiden – utom journalen från min födsel, en dagstidning från samma dag och tack och lov en del fotografier – brann visst upp i ett svartsjukedrama i mitten på åttiotalet.

Här står jag, runt mig rusar tillvaron förbi i tvåhundra kilometer i timmen, och så kommer någon och ba:
– Jaha, när kommer tvåan då?

Informerade val?

Att jag en gång i tidernas gryning började amma och att jag sedermera valde att fortsätta med det utanför normen är ytterst en överenskommelse mellan mig och min unge. Vi har macklat och krånglat och prövat oss fram och till sist kommit fram till ett sätt att samexistera som passar oss. Det handlar inte om att vilja trycka till någon som inte kan eller vill amma. Jag har faktiskt inte särskilt mycket åsikter alls om hur andra väljer att ge sina barn närhet och mat och allt annat som de behöver. Men jag är vansinnigt intresserad av allt som rör ämnet. Så om vi någon gång träffas och jag börjar ställa närgångna frågor om din amnings vara eller icke-vara, kom då ihåg följande tre små ord: Nördig, inte fientlig.

Igår tipsade A.M.O. om Ellens blogg. Mer specifikt det välformulerade och genomtänkta inlägget Att inte amma, det bästa val jag gjort. Det tackar jag för! Jag vill också passa på att dela ut en guldstjärna för den trevliga stämningen bland kommentarerna. Jag ser nästan inga övertramp eller påhopp åt något håll, trots det delikata ämnet och jag blir innerligt glad när jag hör och läser om föräldrar som trots snårskogen av vilseledande desinformation lyckas göra informerade val. Det ger hopp.

Onekligen-Lisa har också läst och kommenterat Ellens inlägg och hon undrar Hur har det varit för er som inte ammat? Oavsett om ni velat välja bort amningen eller tvingats välja bort amningen för att det inte funkat – har ni behövt försvara er? Och hur har ni i så fall pallat det i tid och otid utan att gå bananas? Och här är jag mer bekant med tongångarna. Ilska, besvikelse och skuldkänslor.

Jag tror att Marit på Amningsbloggen är något viktigt på spåren när hon skriver om hur amningsfientlighet och amningshets hänger ihop.

Som fan läser bibeln

Titt som tätt stöter man på smått absurda amningsrelaterade artiklar, skrivna av journalister som antingen "bara" har dålig koll på ämnet eller som i värsta fall är rent amningsfientliga*. Nej, Louise dog inte för att hon ammades – även om hon troligen hade mått bättre om hennes föräldrar börjat introducera fast föda i hennes kost efter sexmånadersdagen, eller om hennes mamma hade ätit ett kosttillskott – utan snarare på grund av utebliven behandling. För ersättning är så vitt jag vet inte ett läkemedel mot bronkit, lika lite som kål och lera är det, men vad vet jag? Jag är ju varken läkare eller medicinjournalist.

* Nej, jag menar inte att alla måste älska amning, men som journalist bör man försöka förhålla sig oberoende och låta bli att låta sina egna åsikter och känslor färga arbetet.

Uppdatering: Solängel, Sagogrynet och Cecilia uppmärksammar också artikeln idag.

Facit

Vi bakade. Det var alltså mjöl och inget annat ungen hade under näsan. Vad vi däremot inte gjorde var att komma ihåg att flytta kanellängderna från gallret och in i påsar, de dög alltså inte ens som jobbfika i morse, men sen drog jag mig till minnes det gamla oj-så-torr-min-rulltobak-har-blivit-vad-ska-jag-göra-nu-när-jag-är-för-snål-för-att-slänga-den-och-köpa-ny-tricket. En äppelklyfta i varje påse och vips så var bullarna fullt ätbara igen.

Hoppsan!

Vi glömde visst att betala räkningarna den här månaden.