Instagram goes blogg: vardagsbild 3/5

Det här parkourandet minns jag från min egen barndom. Hela världen var en hinderbana och att promenera några hundra meter hem från skolbussen kunde ta timmar. Men så hade vi ju förstås inga surfplattor och barnkanaler som väntade på oss där hemma.

Hemulbarnet är nu för övrigt bara ett par månader yngre än jag var när jag började åka skolbuss. Det får mig att fundera över hur mycket jag egentligen curlar henne. Skulle hon klara av att gå ett par hundra meter hemifrån och vänta på anvisad plats tills bussen kom utan vuxet överinseende? Troligtvis. Skulle hon klara av att gå hemifrån i tid utan att någon talade om för henne när det var dags? Inte en chans. Vi måste fixa en analog klocka.