tisdag 31 augusti 2010

This is why jag har slutat köpa müsli

Egentligen borde jag sälja müslin dyrt istället för att ge bort receptet till höger och vänster, men jag känner mig givmild idag. Gör så här:

Värm ½ dl neutral olja, 1 dl honung och 1 msk vaniljsocker i en någorlunda stor kastrull, rör om så att allt blandas. Det luktar ganska gott, så familjemedlemmar och andra förbipasserande kommer antagligen att fråga vad du "bakar". När du svarar att det ska bli müsli kommer de mest troligt ifrågasätta tillvägagångssättet. Det är helt naturligt och inget du behöver oroa dig över. Det kommer bli müsli och den kommer bli god.

Rör i 3 dl rågflingor, 7 dl havregryn och 1–2 dl hackade hasselnötter och/eller mandlar. En slickepott brukar vara bra att blanda runt med. Är man allergisk mot nötter eller mandel eller bara inte har så det räcker hemma så kan man fylla ut med riven kokos.

Bred ut blandningen i en långpanna och rosta mitt i ugnen på 175°c i 15 minotter, en kvart någonting. Rör om titt som tätt. Har du som jag en demenstendens så ställ en timer på max 5 minuter åt gången. Det blir så lätt bränt annars.

Ta ut plåten ur ugnen och försök hitta en plats där müslin får stå och krispa till sig i fred en stund. När den har svalnat hjälpligt tillsätter du 1 dl russin eller annan valfri torkad hackad frukt.

Ät och njut, förslagsvis med filmjölk eller en inte allt för söt yoghurt.

måndag 30 augusti 2010

Om att frångå sina principer

Freja´s place: Studsmatta

Homogenitet

I min glada ungdom flirtade jag lite med ett par politiska ungdomsförbund. Jag blev aldrig medlem i något av dem och jag planerade inte att kandidera i valet till kommunfullmäktige eller så, men jag lyckades åtminstone hamna på de gamla goa nazisternas dödslista. Inte fy skam.
Sent ska jag glömma en hetsig påringning från min mamma, vars adress jag var folkbokförd på då. Hon undrade varför jag fått brev från Säpo. Inte vet jag, svarade jag, men hon vägrade av någon outgrundlig anledning tro mig. Nåväl. Det slutade ju lyckligt, ännu har de inte plockat mig – vare sig nazisterna eller Säpo.
Sedan dess och tills alldeles nyligen har jag hur som helst undvikit sammanhang där man måste teckna någon form av medlemskap (för övrigt ett väldigt effektivt sätt att slippa börja träna), men så för ungefär ett år sedan smällde jag till och gick med i en förening, och så i våras i ännu en. Ingen av dem uttalat politisk, eller åtminstone inte partipolitisk. Men vad hjälpte väl det? Varför ska det alltid finnas en eller ett par eller en hel enklav med personer som känner att han/hon/de bara måste föra allas talan? Varför måste alla prompt tycka likadant om allt bara för att man har ett gemensamt intresse?
Jag kommer nu inte säga upp något av mina medlemskap inom den närmaste framtiden, fördelarna överväger än så länge, men jag kan inte bara vara tillfreds med situationen heller. Jag tycker helt enkelt att det är jäkligt otrevligt att tillskrivas åsikter som jag inte själv uttryckt. Är jag ensam om det eller varför är det ingen annan som blir rabiat och hotar med att lämna klubben med jämna mellanrum?

torsdag 26 augusti 2010

Kvinnor och äppelträd

Grödor som hotar med att ligga och ruttna bort är tydligen ett ämne som engagerar. Ibland tänker jag att "det här kommer jag få skit för" när jag postar något psedokontroversiellt inlägg, men nej nej, då lyser kommentarerna med sin frånvaro. När jag fotar en påse med små vresiga äpplen däremot, då jävlar blir det livat i inboxen. Såna är ni. Oberäkneliga. Helt i min smak.

onsdag 25 augusti 2010

Jag boar

Nej, jag är inte gravid. Jag försöker bara ta mig i in så långt i garderoben att man kan se golvet och hitta katter som smiter in där, men så fick jag för mig att börja sortera upp gamla barnkläder i spara-, sälja- och slängahögar. Dumt. Nu sitter jag och lipar över små plyschbyxor och omlottröjor och tänker på att mamma en gång var ung och frisk och levande och förväntansfull inför att få se oss växa upp, lära oss gå, rita huvudfotingar, börja skolan, lära oss gångertabellen och bli stora och ha egna hem och få egna små barn som kanske skulle ha samma plyschbyxor och omlottröjor på sig och nu kan jag inte sortera ut någonting.

tisdag 24 augusti 2010

And now?

I morse när vi vaknade hade äppelträdet precis utanför sovrumsfönstret rämnat likt Mattisborgen. Det innebär i runda slängar ett ton knappt mogna äpplen som jag känner att jag bara måste ta hand om. Men vad gör man? Förutom mos alltså.
And while we're at it så efterlyser jag också era bästa recept på tema rucola. Och nu snackar vi alltså inte en fjollig pastasallad som toppas med ett par blad, nej här ska det till rejäla doningar. Kassvis.

måndag 23 augusti 2010

Retorik på sandlådenivå

Innan vi hastade till förskolan i morse hade barnet en smärre encounter med en av katterna. Jag förstår om ni vid det där laget börjar tröttna på mina ur barnamun à la Allers, men jag skiter i det. Trots rivet skinn rådde det ingen tvekan om vem som avgick med segern:
– Popp tatten! Pappa plippa dina dadlar! (Stopp katten! Pappa klippa dina naglar!)

söndag 22 augusti 2010

Sådan är kapitalismen

Humor på primetime

Vi dricker Mojitos och kollar på Agenda. Hånskrattar gör vi också. Åt Jimmy som blir totalt överkörd av Gudrun. Har ni inte sett det så gå in på svtplay och gör det nu. Skål.

Ok, då är vi väl inne och kollar på den sista sommardagen genom fönstret istället

J: Jag upp på vinden och lämnar den här lådan, vill du följa med?
H: Nej. Ita. (Rita.)

J: Ok, då går jag själv.


J: Nu har jag varit på vinden, tar du på dig kläderna så kan vi gå och säga hej till grisarna och plocka lite morötter.
H: Nej. Höja be inden! (Följa med till vinden.)

J: Jag har redan varit på vinden, du får följa med ut istället.


Paus för hysteriskt gråtande över den missade utflykten till vindsförrådet.

J: Kom igen nu så tar vi på kläderna och går ut.
H: Nej. Ita.

J: *hjärnblödning*

fredag 20 augusti 2010

Betingad reflex

Klockan är hundra och jag är på väg hem från krogen, men att det finns en Bamse vi inte läst i 7Elevens tidningshylla lägger jag tydligen märke till ändå.

Planerar springnota

Men först ska vi bara gå på toa och bestämma vart vi ska sen och så vidare. Att irra runt planlöst känns ju inte så vuxet liksom.

Ja jävlar, låtom oss!

tisdag 17 augusti 2010

Det här är min unge

Hon är två år och bäst i världen.
På hennes förskola går det snart åtta barn på varje personal. Hon älskar sin förskola så det skulle inte falla henne in att gnälla. Jag är inte lika odelat positiv.
Kära alliansjävel, kom inte och snacka tidiga betyg och ordning och uppförande med mig för då självantänder jag.

måndag 16 augusti 2010

Vitt är det nya brunt

I sommar har jag blivit härligt solbrun 1) på fötterna, 2) i nacken och 3) på den lilla lilla ytan längst upp ovanpå öronen.
Igår såg jag gula löv på gräsmattan bakom huset. Det är över nu. Fan också. Inte i år heller.

söndag 15 augusti 2010

Trettioårskrönika

Imorgon fyller jag 28. Min taktfulla äkta hälft påpekade häromsistens att jag därmed är en kvinna i trettioårsåldern. Pow! Right in the kisser! Jag minns att när min mamma började närma sig trettio tänkte jag att hon var ganska gammal, fast flera av mina klasskamraters mammor var tio år äldre än så. Någons mamma var till och med i femtioårsåldern. Herre min gud. Typ som en dinosaurie. Ena foten i graven liksom. (Om jag bara vetat.)

Nu har jag ångest. Egentligen inte för att jag känner mig som ett torrt gammalt fossil, utan för att jag inte är färdig. Nyss var jag 25 – det är ju faktiskt bara lite drygt 20 – och då är det helt ok att inte veta vad man vill bli när man blir stor, men nu är jag som sagt snart 30 och till råga på allt morsa. Då skadar det ju inte att ha ett yrke och lite riktning i livet. Vad har jag? En (o)avslutad gymnasieutbildning, ett år i dekadens och misär på folkhögskola, några strökurser, en påbörjad lärarutbildning, "studieuppehåll" från journalistutbildningen... Inte mycket att hänga i granen.
Förvisso har jag också ett ganska fint och, om jag inte missminner mig, fortfarande giltigt resultat på högskoleprovet (om jag någon gång skulle få för mig att drygt 200.000 kronor i studieskuld inte är tillräckligt) och faktiskt en fix och klar och med beröm genomförd kockutbildning, med praktik på inte mindre än två stjärnkrogar. Vilket är en källa till ångest i sig. Ska jag bara kasta bort allt det, ligga av mig och jobba på äldreboende tills jag får pension, jordgubbstårta och bismarcklänk? Med folk som dag ut och dag in, vecka ut och vecka in, månad ut och månad in... ifrågasätter varför jag väljer smör framför margarin och socker framför aspartam, och som är så jävla bortskämda med att ha mig där att de inte orkar torka upp utspilld mjölk och ställa tillbaka grejer efter sig i köket, eftersom de vet att jag kommer och städar upp i deras skit och att jag inte längre orkar bry mig om att fråga om vem och varför.

Jag tar mig lätt vatten över huvudet, tröttnar snabbt och drar gärna igång hundra nya projekt utan att röja upp först. Att ro alla infall i land är jag alltså mindre bra på, istället har de en tendens att växa – pluggar jag så måste jag lära mig allt som står i kurslitteraturen utantill, jag kan omöjligt sålla ut det mest relevanta, lägger jag en pärlplatta så blir den 2x2 meter istället för i grytunderläggsformat, och så vidare – tills jag blir sugen på att lägga mig i fosterställning i ett mörkt rum med en fuktig trasa på pannan tills de försvinner eller avslutar sig själva. Fast det gör de ju tyvärr sällan. Det beteendet vill jag gärna skylla på någon bokstavskombination (så många som jag är relaterad till med blodsband som har fått än den ena än den andra diagnosen så är faktiskt risken överhängande att jag också skulle kunna ha giltigt förfall), men jag ids inte tjata mig till en utredning. Min mamma var för övrigt minst lika hopplös. Hon bodde i ett stort artonhundratalshus med lillstuga, brygghus, tre ladugårdar, jordkällare, byssja... and more, där det till synes inte hände så mycket. Det gjorde det förstås visst, det var bara det att allt skulle göras ordentligt eller inte alls. Lillstugan skulle renoveras till originalskick med ursprungliga tekniker, fast först skulle det bara tömmas på alla flyttlådor och loppisfynd och ärvda bohag och då måste man förstås ha någonstans att gå igenom och sortera de prylarna och så kanske en del skulle säljas, och så kanske något behövde restaureras...

Hade jag inte haft den där taktfulla äkta hälften som såg efter och mig och drog i nödbromsen emellanåt skulle jag antagligen ligga ihjälklämd under någon av mina högar med pågående projekt vid det här laget, så att jag faktiskt hängde i och till slut stod där i fjollig mössa och smilade upp mig för juryn på avslutningsmiddagen, med noll frånvarotimmar och bara vg och mvg på pappret är faktiskt en bedrift – även om det inte krävdes någon som helst studiedisciplin eftersom det inte fanns några tentor att plugga till. Det som räknas är att jag avslutade något! Och jag var sugen på att "läsa" vidare till restaurangkonditor, men lät bli eftersom jag inte vågade lita på att jag skulle orka hålla motivationen uppe ett varv till (och lite för att en tjej jag bara inte kunde med hotade med att också gå den kursen).

Så här i vuxen ålder försöker jag lära mig att allt inte måste vara antingen eller, att saker kan få bero tills vidare utan att jag måste självmedicinera eller klättra på väggarna. Böckerna måste inte antingen stå i bokstavsordning eller ligga utspridda över golvet, burkarna måste inte stå med etiketten utåt i kylskåpet och lunchlådorna måste inte vara organiserade efter färg.
Att jag aldrig bara kunnat låta saker vara good enough är den främsta orsaken till att jag inte startat eget företag fast jag när en dröm och i smyg kollar lediga lokaler sedan flera år tillbaka. Det handlar inte om lättja, som många gärna vill tro. Nej, jag är faktiskt inte bara lat. Jag håller mig apatisk, av panisk rädsla för att dra igång ännu ett jätteprojekt som jag sen ska behöva stå till svars för varför det bara växer och växer och varför jag aldrig knyter ihop den där jävla säcken. Som när jag skulle skriva ett a4 om konsthistoria i högstadiet. Jag var inte särskilt intresserad egentligen, men jag tänkte att nu ska jag fan ge den där sprätten till bildlärare något att sysselsätta sig med i helgen. (Kuriosa: läraren var Ulf Elvings kusin, antagligen hans största bedrift i livet eftersom han kände sig nödgad att berätta om det minst en gång per lektion.) Jag skrev och skrev och skrev fyrtio sidor – det är ganska saftigt för en hormonstinn fjortonåring som hellre hade varit ute och sprängt båthus än suttit framför en seg pc-jävel kvällarna i ända – och sparade till sist mitt verk på en diskett. Som gick sönder. Sen sket jag i att hafsa ihop något nytt i storleksordningen det var tänkt att arbetet skulle ha, trots att jag gott och väl hade hunnit. Jag orkade inte ens bry mig om att berätta hur det hade gått till. Disketten gick sönder, äldsta tricket i boken liksom, möjligtvis med undantag för det om den glupska hunden.

Det känns som att jag står inför något slags vägskäl här. Ska jag hinna göra någon form av karriär är det kanske dags att bestämma sig för inom vilket gebit det ska ske och trampa plattan i mattan tills jag bränt ut mig totalt. Eller så nöjer jag mig med ett själadödande deltidsjobb men har tid att umgås med min unge och förverkliga mig på min fritid. Det lutar åt det senare.
Sen finns ju förstås det tredje alternativet också – att vinna på Lotto, klä mig i rock och slokhatt och hyra in folk, eller apor, som knyter ihop säckarna åt mig.

lördag 7 augusti 2010

fredag 6 augusti 2010

Jag läser inte mammatidningar

När jag väntade hemulen och under mitt första halvår som mamma hängde jag en del på ett par föräldraforum. Bad idea. Fast det fattade jag ju inte då. Inte så att jag har lämnat ut en massa smaskiga detaljer och privata bilder och nu sitter och ångrar mig bittert. Nej, problemet, när jag ser tillbaka på det, var snarare all jävla skit man fick serverad förtäckt som välmenande yet oombedda råd, från de som varit med ett tag.

Jag, som annars alltid odgör mig över folk som saknar kritiskt tänkande och tror på vad som helst bara för att det står i tidningen, svalde den där dyngan med hull och hår. Jag såg till och med upp till flera av mammorna som verkade vara inloggade i princip dygnet runt och kände mig tacksam för att de delade med sig av sina visdomar till mig som var så oerfaren. Och jag mådde sämre och sämre över att jag inte kunde få min dotter att somna själv i sin egen säng (kan de inte det när de är fem månader kommer de aldrig lära sig det) och sedan sova rätt antal timmar per dygn (färre än fjorton timmar, varav tolv på natten, ger nämligen spädbarn hjärnskador), vi började med smakportioner tidigare än vi skulle ha gjort om jag lyssnat inåt (jag ville ju inte riskera att missa smakfönstret) och jag stressade upp mig över att vi inte hade några vettiga rutiner (bara för att man är "ledig" betyder det inte att man inte ska ställa klockan, promenera bort gravidkilona, sova, äta och skita på beställning efter schema), tills det gick upp för mig vad jag höll på med och jag började lyssna på min unge och mig själv istället.

Känns det bra för oss att amma länge, sova allihop i samma säng, bära på ungen när hon vill bli buren och så vidare så gör vi så, oavsett vad Sveriges samlade hobbybarnpsykologkår tycker om det.

Av samma anledning låter jag bli att läsa mammatidningar. För bortsett från en lite snyggare layout och något färre stavfel är det är precis samma gamla själadödande smörja, plus "experter" som lever kvar på femtiotalet och tips på hur du kan känna dig som en ännu sämre mamma som inte har en smal, slimmad och hårlös kropp, att arkitektritat barnrum och råd (och miljösamvete) att åka på solsemester två gånger om året.

(Apropå det här inlägget.)

Doh!

Jag hade tänkt baka någon form av kalljäst bröd men degen gick tyvärr inte att hantera på ett normalt sätt. Forma avlånga bröd... läser jag. Schmavlånga bröd my ass. Jag har skrapat ner så mycket jag kunde av degjäveln i en form, slängt en näve solrosfrön över, kastat in den i ugnen och sagt åt den att inte komma ut innan den liknar något man utan att skämmas kan kalla bröd. Den som lever får se hur det här slutar.
(Ja, det är ett påskpynt som sticker upp ur krukan i fönstret och det kan också vara ett par vingummin som tittar fram bakom degbyttan.)

Tofuburgare är fredagsmys

Lägg märke till att en massa städredskap simmat in i bild. Vi använder dem naturligtvis varje dag. Flera gånger varje dag. Så de står absolut inte bara där och samlar damm.

torsdag 5 augusti 2010

Amning i exil

Vi är som bekant hemma i gamla goa Göteborg igen, och genast börjar jag fega med amningen. Drar mig för att amma offentligt, försöker avleda och fördröja. Fast det egentligen är något annat jag vill.

Under veckan i Norrbotten har jag bara fått glada tillrop, i de fall då någon alls (diverse släktingar) reagerat på att jag ammat ett barn som är så stort att det går och pratar och som har firat sin födelsedag både en och två gånger. Min mormor har skrutit om att hennes dotterdotter minsann fortfarande ammar och min morfar har dragit sig till minnes en pojke i byn som ammades i fem år och som sedan i vuxen ålder blev så stor och stark att han orkade lyfta ett fullt oljefat upp på ett lastbilsflak. (Om hans föräldrar också var ena riktiga bjässar förtäljde inte historien, så vi utgår väl helt okritiskt från att amning i fem år kan liknas vid att falla i Miraculix gryta med trolldryck.) Inga ögonbryn höjdes heller när jag ammade ute på stan, det kändes helt enkelt som att amning var en ickefråga där – precis som åsynen av människor som äter mat som inte är förpackad i ett bröst brukar vara på de flesta platser.

Ungefär så var det också när jag tog li'l H med mig och drog till Oslo tidigare i somras. Där fick jag förresten intrycket att små barn och deras behov togs på större allvar än här över lag. Man behövde inte känna att man var i vägen varken med barnvagnen eller med litet barn som går själv i slow motion och stannar mitt på trottoaren var och varannan meter och jag tyckte att fler barn syntes och tog plats när vi var ute och rörde på oss.

Här hemma minns jag inte när jag såg ett barn jag inte känner ammas senast. När jag var föräldraledig och hängde på öppna förskolan kanske, och då bara i soffan där mammorna med spädisar brukade hålla till, men ett barn äldre än halvåret... nej. Och jag tycker mig se folk som ger oss onda ögat överallt, jag vet inte om det bara är jag som är paranoid eller om folk faktiskt är mindre förlåtande här. Vad gäller den norska attityden skulle jag vilja säga att statistiken* talar sitt tydliga språk, Norrbotten sticker dock inte ut i den svenska statistiken så mest troligt är det bara jag som är ute och cyklar utan lampa och letar kopplingar som inte finns. Eller så är det bara så att i Norrland får man vara sig själv för en stund även som amningshysterika.

*I Norge ammas 46% av ettåringarna och 4% av tvååringarna, i Sverige är motsvarande siffra för ettåringar knappt 18% och för tvååringar förs överhuvudtaget ingen statistik. Det saknas för övrigt statistik från Göteborgs kommun även över andelen ettåringar som ammas, anledningen till det kan jag (med vårt amningsovänliga BVC i åtanke) bara spekulera i.
Statistik över amning av barn födda 2007 i Sverige finns hos Socialstyrelsen. Motsvarande statistik för Norge ska finnas hos Helsedirektoratet, men mina språkkunskaper sätter käppar i hjulen för mig när jag försöker hitta den, så jag får helt enkelt lita på att ingen fifflat med siffrorna i den här artikeln.

Kompisar

söndag 1 augusti 2010

Säg inte hej, säg nej!

Jag har just läst Jesper Juuls Konsten att säga nej med gott samvete. Det tycker jag att ni också ska göra. Särskilt om ni har barn och inte är fan av att vara tvungna att välja mellan att ständigt kränka dem eller låta dem växa upp helt som vindarna blåser. Seså. Mycket inspirerande.
Förutom att mitt och min dotters förhållande redan blivit mer harmoniskt så har Jeppes approach visat sig funka ypperligt på fulla killar som bara vill prata lite, och därmed också imponerat på väninnan jag var ute och okynnesölade med förra veckan.

@polcirkeln

Påbrå

Min mormor i artonårsåldern under tidigt femtiotal.