Det bästa med att julpynta...

...är att man får använda kökspallen.

(Ja, kortet är taget med en riktigt fin kamera och av en riktigt duktig fotograf. Helt korrekt.)

Bröstmjölk – nu onyttigare än godis

Vi var ju på barnavårdscentralen som gud glömde och vaccinerade barnet häromdagen.

Sköterskan: Efter att barnen fått sprutan får de gärna ta en klubba ur skålen där.
Jag: Vi hoppar nog över det, men tack ändå.
Sköterskan: Ja, det är ju upp till föräldrarna att avgöra, man måste inte ta en.

Jag är medveten om att många barn äter godis vid ett och ett halvt års ålder och jag säger inte att det var fel av personalen att ställa fram den där skålen. Det var det som hände därefter som jag inte riktigt var beredd på.
Efter att hemulen fått sprutan la jag henne vid bröstet – som jag är van från vår gamla BVC att man kan göra både med små och lite större barn utan att någon tappar fattningen – varpå sköterskan fick en närmast skrämd uppsyn och utan ett ord lämnade rummet. Jaha, hejdå? Var vi klara då?

Flitens lampa lyser ännu

Inskolningssamtal: Check!
Räkningar: Check!
Vörtbröd: Check!
Pepparkaksdeg: Check!

Vad händer om man inte uppfostrar sina barn?

Jag låter min unge hoppa över ett mål och ammar henne istället om hon vill det. Hon måste inte äta alls om hon inte vill för den delen. Jag tror faktiskt inte att hon har så dålig koll på sin kropps signaler att hon svälter sig frivilligt. Överhuvudtaget undviker jag att gå i konflikt med henne, för vad är det egentligen som säger att jag har mer rätt än hon bara för att jag är större?

Naturligtvis ingriper jag om hon kör över eller på annat sätt beter sig illa mot ett annat barn (eller mig, eller en annan vuxen, eller ett djur...) och självklart byter jag hennes blöjor när det behövs, klär på henne vettiga ytterkläder när det är kallt ute, borstar hennes tänder på morgonen och innan hon går och lägger sig, och så vidare, även om hon inte alls tycker att det är absolut nödvändigt. Men så långt som möjligt försöker jag respektera hennes åsikter och integritet.

Varför ska man bråka i onödan liksom? Är det eftersträvansvärt att lägga ut en ljudmatta av konstant tjat över sin familj? Som mamman jag satt bakom på bussen för ett tag sedan, som oavbrutet tillrättavisade sina barn för att de inte satt med rumpan ända in mot ryggstödet, för att de inte hade benen rakt fram, för att de pratade för högt (inte högre än övriga passagerare) med varandra, för att de satt och pillade på tofsarna på sina mössor... och tusen andra saker som jag inte ens hade lagt märke till om min unge gjort (eller inte gjort), vad var hon rädd för? Vad hade hänt om hon hade varit tyst i två sekunder? Jag önskar att hon hade vågat testa.

Familjen som var ett under av effektivitet

Hemulen är vaccinerad, tvättmaskinen såld, majoriteten av julklapparna ordnade och rekvisition på färg till köket fixad. Nu går jag och gör lite te och väntar på att lönen trillar in på kontot.

Nazism i vardagen

Jesus-toast och jungfru Maria-chips i all ära, det är ju så att säga vardagsmat vid det här laget, men hur många av er har helt slumpmässigt lyckas få till en perfekt svastika när ni öst upp lingon på ungens kvällsgröt?

Bättre begagnad

Så här i kristider känns det kanske onödigt att lägga flera hundra på en gran som man ändå slänger ut efter bara någon vecka. Då kan en begagnad vara ett alternativ. Här finns ett prima exemplar att hämta. Bara ett år gammal och obetydligt använd. Den har förstås tappat lite i färg, det ska erkännas, men sätt den bara i vatten så repar den sig med all sannolikhet. Och som tydligt syns på bilden så barrar den inte nämnvärt heller. Skynda fynda!

Münchausen by proxy-morsan kommer ut ur garderoben

A ska tydligen vara den vanligast förekommande bokstaven i typ alla språk, utom i finskan. Gissa vilken som är vanligast där.

Idag har vi röjt lite i klädkammaren. Vi hittade bland annat en påse med minnesgrejer från bröllopet. Det var ju bara snart sex år sedan vi gifte oss, så man kan ju nästan tycka att det började bli dags att kolla igenom och arkivera det på ett bättre ställe än i en dammig kasse. Det visade sig vara så intressant att vi båda tappade fokus på barnet som tog det obevakade ögonblicket i akt och klättrade upp på, och ramlade ner från, den höga kökspallen – som vi förvarar där inne just eftersom ungen klättrar helt maniskt på den så fort hon får chansen – två (2) gånger. Hon klarade sig dock undan blodsutgjutelse båda gångerna, grät bara första gången och inte särskit länge. Good parenting.

Ät upp maten!

Via A.M.O. ramlade jag över en matnyttig liten bloggutmaning. Så lägligt att det var precis så det gick till när jag lagade lunch idag då. Håll tillgodo.

Utmaningen går ut på att öppna kylskåpet och tillaga en middag av det som finns där utan att gå och köpa något nytt. Ofta finns det massor av mat hemma som går att kombinera ihop till schyssta rätter.

Hos familjen Dignelius serverades dagens rätt i form av en helt vegan, yet närigsriktig och mättande, sallad med puy-linser som stomme.
Hade jag känt till utmaningen för nio timmar sedan kanske jag hade ansträngt mig och gjort ett snyggt upplägg istället för att bara fläka av plastfolien och fota med mobilkameran rakt ner i byttan med det som blev över:

Godare än det ser ut.

Receptet, varsågoda:

200 g puy-linser
250 g broccoli
2-3 nävar haricot verts
1 (gul) paprika

1 tsk grovkornig söt-stark senap
1 msk äppelcidervinäger
2-3 msk extra virgin olivolja
salt
peppar

Koka linserna 20 minuter i lättsaltat vatten och broccolin och haricot vertsen till önskat tuggmotstånd. Hacka paprikan fint.
Rör ihop senapen, vinägern och oljan. Salta och peppra efter behag.
Blanda ihop allt i en trevlig skål.

Jag utmanar följande bloggare att laga en maträtt av det som finns hemma och blogga om det! (Alla andra får, och bör, självklart också anta utmaningen):

Martina (som, om jag inte minns fel, har som nyårslöfte att försöka leva mer resurseffektivt)
Lina
Ulrika

Nu har jag bloggat. Nöjd?

– Har du bloggat?
– Nej.
– Vad har du gjort då?
– Jag har läst bloggar.
– Borde du inte vara klar med det nu? Jag har ju varit borta en timme.

Är det rättvisemärkt?

– Mamma ska gå på möte med kommunisterna ikväll. Kan du säga kommunist?
– Ssst.

Det är alltid trevligt att komma ut och lufta sig lite. Uppslutningen var såklart gubbig, som den alltid är om gruppen som samlas gör det för att diskutera något annat än blöjbyten, scrapbooking eller tupperware-produkter, men stämningen var trevlig, den inbjudne talaren inspirerande och fikat gott. Jag var sugen på att räcka upp handen och skoja till det med att fråga om kaffet var rättvisemärkt, men av rädsla för att få en egen akt i Stasis register valde jag att låta kanelkransen tysta mun.

Sammanfattningsvis: På en skala från ett till tio, där ett är mycket mer negativt inställd än tidigare och tio mycket mer positivt inställd än tidigare, ger jag Kommunistiska Partiet en sjua. I kommunalvalet that is. Kanske i landstingsvalet också om de har tur.

Bonus: Innan jag gick gissade Oliver på att en viss annan mamma också skulle vara där. Det var hon och hon verkade vara medlem också. Snyggt iakttaget, henne hade jag aldrig kommit på tanken att gissa på.

Antagligen världens finaste armband

I'm dreaming of a white christmas

Att vara nykter tre dagar är inte så svårt. Ta ställning på vitjul.se.

Bajssurprise

Föga anar man...


...att det är under köksmattan vi förvarar våra kylskåpsmagneter, varför vet endast hemulbarnet. Faktum är att de ligger så väl dolda att jag bara idag har gjort två eller tre snubblingar a'la Grevinnan och betjänten och det är väl bara en tidsfråga innan jag brakar rätt in i köksbänken och slår ut alla framtänder.

Lustigt och osökt att jag nämner betjänter förresten, för det är ungefär så jag känner mig just nu. Eller kanske snarare som en vandrande mjölkbar. För tillfället är det tydligen det enda jag duger till, det och att gnällas på. Sedan iväg till pappa för att hitta på någonting kul. Gnäll, gnäll, gnäll, snutt, snutt, snutt, gnäll, gnäll, gnäll, hejdå. Typ. Man kan få magsår för mindre. Oj, hoppsan, var det precis vad som hände?

Jo, just det, jag har ju haft ont i magen i ett par veckor också. Inte tillräckligt mycket för att ringa runt till släkt och vänner och gnälla över det, men ändå såpass att jag insett att det inte är hållbart. Men så i helgen slog det till på allvar, med feber, illamående och noll matlust. Det måste vara Juleskummet som tagit knäcken på mig, tänkte jag, men det sa jag såklart inte till den trevlige läkaren på den fantastiska vårdcentralen jag listat mig på på måfå. Rule number one: Erkänn aldrig ett missbruk du inte tänkt göra dig av med. (Nej, jag misshandlar inte magen med det förbannade skummet just nu, men det är mycket möjligt att jag kommer göra det igen så fort jag mår lite bättre.)

Hur som helst blev jag helt otippat sjukskriven i två veckor på en gång. Jag hade liksom förväntat mig att farbror doktorn skulle klämma lite på buken och skicka hem mig med förhållningsorder om att inte dricka så mycket sprit och espresso, låta bli att kedjeröka och hoppa över eventuella planerade orgier i friterad mat. Men det var ju för all del skönt att få frisedel, jag vet bara inte riktigt vad jag ska ta mig för, jag har ju aldrig varit sjukskriven tidigare och jag känner ingen annan som är dagledig och kan leda mig i fördärvet. Kanske kan jag försöka få den där köksväggen målad en gång för alla.

Det tråkiga i kråksången var ju bara att jag fick med mig tre provrör och en CSI-tops hem. Tur att jag fött barn och därmed gjort mig av med alla kroppsfunktionsrelaterade hämningar, för gudarna ska veta att jag hade lätt att hålla mig för skratt när jag satt och att bajsade i en plastmugg, grävde över en lagom dos i de små behållarna, körde upp topsen där solen aldrig skiner, la hela skiten (håhåjaja) – ja, inte plastmuggen förstås – i ett kuvert och vandrade iväg till labbet.

Så nu är det bara till att sitta hemma och uggla och hålla hårt i slantarna, låta bli att gå loss på Juleskummet och inte påminna mig själv för mycket om varför det inte är jag som är föräldraledig (bortsett från det där gamla jämställdhetstramset) tills provsvaren kommer om ett par veckor. Tänk så förvånad jag skulle bli om de visade på amöbadysenteri eller mask och inte alls ett gammalt hederligt stressrelaterat magsår. Wish me luck.

Milk's up!

Amningsbloggen slår ett slag för milk's up-handtecknet, and so do I. Bortse från att filmen är så där amerikanskt långrandigt pladdrig och börja använd tecknet redan idag!

Det finns de som är bra också

Jag har ett antal kollegor som jag inte drar riktigt jämnt med. Om nu någon hade missat det*. Kanske har jag gnällt så mycket över dem att ni vid det här laget tror att jag arbetar i den nionde kretsen av helvetet, men riktigt så illa är det inte. Jag har faktiskt flera guldkollegor också. Hon som är kontaktperson för en kvinna som lider av danssjukan till exempel:

Till följd av sjukdomen dräller kvinnan en hel del när hon äter och dricker, men eftersom hon är en smula fåfäng tycker hon det är skämmigt att använda de prassliga blå engångshaklapparna som tillhandahålls (vem hade inte tyckt det förresten?) och om fel personal arbetar och det är mycket att göra den dagen kan hon bli sittande i timmar utan att få hjälp att byta sin blöta tröja. Det här har den (redan underbetalda) kontaktpersonen löst genom att ta hem kvinnans avlagda och slitna överdelar för att på sin fritid sitta och sy om dem till galonfodrade icke iögonfallande haklappar. Och att hon dessutom verkar ha någon slags sjätte sinne för när någon i hennes omgivning mår dåligt och förmågan att trösta och hela genom vad som närmast kan liknas vid handpåläggning är ju inte precis något som gör att man tycker sämre om henne.

* Gnället. So far:
Prioriteringar
Hörru Svarte-Petter
Nu ska jag vara elak en stund
Lite vardagsrasism till frukost
Here we go again
Ni har väl inte tröttnat på mina kollegor än?

Så jobbar vi med genus i vår familj

Inte för att vara sån, men ser hon inte minst lika bonnig ut som sin man? Om hon nu inte är någon form av lantbrukare, blir man då inte lite nyfiken på vad en denna kvinna – som år 2009 klär sig i huckle och träskor och släpar runt på ett par hinkar – kan ha för ett spännande yrke?

The festive season

På väg hem från jobbet slank jag in på Hemköp och tjackade en låda Juleskum. That's right folks, en hel låda, ca 120 bitar eller 720 gram socker, glukos-fruktos-sirap, gelatin, ospecificerad vegetabilisk olja, karnaubavax, citronsyra, någon form av arom och karmin för att vara mer exakt. Oh, jolly good.

Efter åtta bitar mådde jag illa, någonstans efter tolv bitar tappade jag räkningen, vid ett tillfälle var jag tvungen att gömma lådan under Pettson får julbesök i ett fåfängt försök att hejda mig själv från att komma upp i dödlig dos. För tillfället har jag lite ont i hjärttrakten. Oklart om det beror på att skummet trängt ihop alla vitala organ eller om det är sockret som orsakat någon form av arytmi eller liknande. När jag tänker på det är ju överdos vid 27 faktiskt ett klassiskt tema. Jag undrar hur min t-shirt hade sett ut.

Ring socialen

Tydligen har jag närt en härmapa vid min barm. Ergo: dags att börja vårda sitt språk. Eller iallafall sluta svära så förbannat. Tant Mikkan drog häromdagen (inte) sitt strå till stacken när hon berättade om hur det gick till när hennes hund råkade gå och bli på tjocken.

Mikkan: Blablabla... jävla horhund... blablabla.
Anders: Sch, tänk på att det finns barn här.
Mikkan: Oops.
Jag: Va? Menar ni min unge? Nej, hon tar inte skada av det lilla. Jag trodde ni menade något annat barn här i huset.

Och vad är jag för en mamma lyssnar och skrattar så rått att jag inte ens reflekterar över vilken skada min unge eventuellt åsamkas när luften är så tjock av svordomar att det går att skära med kniv i den.

Plötsligt händer det

Vi höll på och sorterade lite barnkläder när hemulen helt out of the blue deklarerade att hon behövde kissa. Och sen gjorde hon det. I pottan.
Det här är stort. Det var alltså inte jag eller hennes pappa som såg på henne att hon såg lurig ut utan hon själv som tog initiativet. Det tramsades heller ingenting där inne på toaletten, nej, hon bara satte sig ner och hade ro nog i kroppen att sitta kvar tills hon var färdig, utan att studsa upp och ner och klättra på inredningen. Woohoo!

Ä(l)tande

Det slog mig nyss att jag nog inte känner en enda kvinna som inte har någon form av matrelaterade issues. Medvetet eller omedvetet. Inte alltid, men oftast vikt- och utseenderelaterat. Är det inte Viktväktarna mig hit eller Cambridge-kuren mig dit så är det iallafall omöjligt att äta en bit kladdkaka utan att samtalet glider över på beach 2010. Någon berättade för mig att en släkting (på allvar) frågat om hon inte blev avundsjuk över hennes viktnedgång strax innan hon tynade bort i tarmcancer. Vad är det frågan om? Hur kan det vara möjligt att vara så missnöjd med sig själv och sin kropp att det är vad man ligger och klurar på på sin dödsbädd?

Tra-la-la-la-la

Jaha, här sitter jag och låter bli att diska. Köket luktar fisk och fast fjärren ligger inom räckhåll så späker jag mig själv med ett avsnitt av succeserien(?!) Ullared. Kan någon svara på vad grejen är med att alla som har gått med på att låta sig filmas a) pratar med någon form av skårrande dialekt och b) är lönnfeta eller beyond? Det måste väl vara fler än en bunt överviktiga hallänningar, skåningar och blekingar som står för fiolerna och pumpar in de 2,9 miljarderna per år som spektaklet tydligen omsätter? Eller?

Cutting in line

Straffet för att jag smet före i kön och spontanvaccinerade mig i fredags innan jag gick hem från jobbet blev såklart en helg i biverkningarnas tecken. Knytnävsont på injektionsstället, den stora tröttheten, feberkänningar, ömma ljumskar(!), you name it.
Tur att hemulen är under tre år, så att vi slipper ta beslutet om hon ska vaccineras eller inte. Tänkte jag tills jag hörde att de tydligen funderar på att börja vaccinera småtultor också. Fan.

Det kontroversiella ligger i betraktarens öga

Ok, då vet jag. Baserat på mängden mothugg följande (inte) mött när det framförts på min arbetsplats utgår jag från att det inte är kontroversiellt:

1. Det är fel att bojkotta produkter som är tillverkade av barn eftersom barnen jobbar för att ha råd att gå i skolan. Genom att inte köpa varorna de tillverkar omöjliggör man för barnen att få en utbildning.

2. Bananplantagearbetares villkor är inte är så mycket att bry sig om eftersom det är så svårt att hitta KRAV-bananer som är lika stora och perfekt mogna som de konventionellt odlade.

3. Det är skönt att Bert Karlsson vågar säga som det är.

4. Vi borde ta hand om våra egna innan vi tar släpper in en massa muslimska problemungdomar.

5. Att med en cigg i mungipan stå och berätta anekdoter från tiden då ens nyfödda dotter vårdades på sjukhus på grund av sin svåra astma.


Följande är däremot så upprörande att folk totalt går i spinn och tvingas lämna rummet för att samla sig:

1. Att föredra sockrade och/eller feta produkter framför light-varianter.

2. Att erkänna att man inte ger sitt barn (ko)mjölk som måltidsdryck.

3. Att som ammande kvinna ta ett glas vin eller tre någon gång i månaden.

Grand opening

Mina damer och herrar, hjärtligt välkomna ska ni vara till mitt lilla krypin i bloggosfären. Jag har givetvis storslagna planer om långa, välskrivna inlägg om viktiga och angelägna ämnen, men jag har ju ett jobb och en familj och allt det där, och så går det ju så mycket bra på TV hela tiden. Så det kommer nog urarta och inom kort se ut precis som vanligt. Håll tillgodo!

PS. Hur gör man för att eventuella länkar ska öppnas i en ny flik?