Hur mår du?

Jag vet inte riktigt vad folk är ute och fiskar efter. Eller jo, jag vet exakt, men det tänker jag inte bjuda på. Så jag brukar, eller snarare brukade, dra till med ett "Bra, själv?". Fel svar. Leder till en massa ovälkomna följdfrågor. På senare tid har jag därför istället börjat köra med några alternativa metoder: svara undvikande, byta ämne eller förekomma den andra parten genom att ställa ett batteri av frågor om helgen/kvällskursen/barnen. Funkar mycket bättre.
För det kan väl inte vara så att folk förväntar att jag ska rulla fram den röda schäslongen och leverera ett ärligt svar? Typ "Jag mår skit. Man skulle nästan kunna säga att jag går igenom en slags kris, att livet står mig upp i halsen, trots att jag har ett lojt deltidsjobb som en apa hade kunnat klara av, ett relativt jämställt äktenskap och bara ett barn – som dessutom är i en härlig och ganska harmonisk ålder. Jag är alltså på det klara med att majoriteten av jordens befolkning har det jobbigare än jag. Men jag skulle ändå behöva ta semester från livet och gå och lägga mig i ett tyst och mörkt rum i ett par tre veckor. För jag känner att jag förväntas ta ansvar för en massa saker som är utom min kontroll. Och så var det ju den där lilla detaljen – att en av de personer som betyder allra mest för mig i hela världen ligger och tynar bort och dör as i write.
Relevanta följdfrågor på det?"

Pappa betalar räkningar, mamma åker buss

I vår familj är vi sådär härligt traditionella att pappa jobbar heltid och mamma jobbar 75%. Bara tills vi fått lite bättre ordning på ekonomin och köpt den där förbenade sängen så att vi slipper sova tre pers (varav en på tvären) på en 140 cm "bred" futon.
Kanske skulle det gå lite snabbare om jag hade en god man som hindrade mig från att bete mig som om jag var gjord av cash. Som i morse när jag provkörde Västtrafiks nya biljettsystem.

Jag: *kliver på bussen mot Ulricehamn och stämplar mitt kort enligt konstens alla regler (efter att ha fått utförliga instruktioner på Tidpunkten)*
Vän av ordning i Västtrafikkläder: Ni som gick på sist får kliva av igen, vi kör inte med stående passagerare i sånt här väglag, det kommer snart en till buss.
Jag: Nu har jag redan stämplat mitt kort på den här bussen, hur ska jag då göra när jag kliver på nästa?
Vän av ordning: Då stämplar du bara kortet på nytt utan att trycka på några knappar.
Jag: *gör som jag blivit tillsagd*
Automaten: *drar 100 kronor och 3 öre från mitt kort*
Chaufför: Hade du redan stämplat på den förra bussen? Då skulle du inte ha stämplat igen när du klev på här. Men det ordnar sig när du byter tillbaka till den andra bussen igen i Borås, då registreras rätt summa.
Jag: Ok? *börjar bli misstänksam* *stör mig hela vägen till Borås*

Jag: Nu har det blivit lite fel med stämplingen här. Jag har redan stämplat på den här bussen en gång, och på den andra bussen. Hur gör jag för att det ska bli rätt?
Chaufför: Stämpla bara en gång till utan att trycka på några knappar så får vi se vad som händer.
Jag: *stämplar*
Automaten: *drar pengar för resa inom en zon*
Föraren: *annullerar och trycker på någon random knapp* Så, testa igen!
Jag: *stämplar*
Automaten: *drar fel summa igen*
Föraren: Gå du och sätt dig så länge så ska jag ringa ett samtal så fort vi kommer ut på motorvägen.
Jag: Ok...

Föraren: Jag kan inte rätta till det. Du får gå till Cigarrmagasinet när du kommer till Ulricehamn eller till Tidpunkten när du kommer tillbaka till Göteborg.
Jag: Ok, tack då.

Tidpunkten: Vi kan inte göra något innan det gått minst 48 timmar.

To be continued.

Sammanfattningsvis

Snökaos, bröllopsdag, magsjuka och migrän. Allt i en härlig blandning. Ungefär så har det sett ut här de senaste dagarna. Jag lever alltså, and I will be back.

Glass någon?

Det är tolv grader kallt. Det har fallit flera decimeter snö på mindre än ett dygn. Inga samhällsfunktioner fungerar som de ska. Men kiosken här nedanför backen har öppet som om inget hade hänt. Om man skulle bli sugen på en "smårgås" eller en glass mitt i alltihop.

Dagens vuxenpoäng

Lyssna på riksdagens utrikesdebatt – och uppskatta den.
Ta en ruta mörk choklad till kaffet.
Inte köpa ut cigaretter.

Dirty talk

Efter två veckors dagisförkylning med tillhörande kraftiga hostningar och nysningar har jag insett faktum och accepterat mitt öde. Att göra sporadiska knipövningar under några få månader efter förlossningen räckte inte, man måste tydligen underhålla de där musklerna även fortsättningsvis, så nu har jag beställt knipkulor. Jävlar vilket projekt. Det blir ju milt sagt en del sållande när man googlar en produkt som ska stickas upp på en plats där solen sällan skiner, men jag tror att jag har hittat vad jag var ute efter.

Dessutom har jag lärt mig att...
"Minskad lust handlar är jämförbart med geishakulor g-punkten och därför geishakulor med sexlust." Jasså, säger du det?
"Geishakulor handlar inte bara om porrfilm." Å fan? Nej, i så fall ska jag inte ha några!
"Män är förmodligen geishakulor med män." Aha! I knew it!
Tack internet!
Källa: geishakulor.com

Dra lite i tissarna

Jätteroligt! Det ska bli spännande att se vad Gustav har med sig att bjuda på.

Am I stepping out of some intellectual closet here?

– Du läser väldigt mycket va?
– Jag brukar passa på när jag får en stund över. Hurså?
– Ja, jag tycker iallafall att du alltid har en bok i handen när man ser dig.

Ok, so be it. Jag har säkert tagit mig igenom... tre, kanske till och med fyra, böcker sedan nyår.

Akta så att du inte petar ut ögonen på någon med den där

Tandläkarmetoden

Som jag minns det från min barndom var det i princip omöjligt att öppna plasten som satt runt Dumleklubborna. Mamma sa alltid att det var tandläkare som hade förpackat dem. Jag godtog den förklaringen. Hade hon påstått något sådant idag hade jag antagligen ifrågasatt om de inte tjänade nog på sitt ordinarie arbete, och om inte, vad ett sketet godispackarjobb (säkert på ackord) hade gjort för skillnad.

Om de Dumleklubbor jag fått avstå har gjort någon skillnad för den kroppsbyggnad och tandstatus jag har idag ska jag låta vara osagt, men det ska erkännas att det på undersökningsprotokollet från mitt senaste besök hos käftis står "svag för sena kolhydratintag". Inte precis något gott betyg på ens självdisciplin. Så. Eftersom jag inte vill tappa tänderna och bli tvungen att ersätta dem med träplugg innan jag fyller trettio finns bara en sak att göra: börja lyssna på Göran. Tandläkaren alltså, inte lobbyisten.

Så här säger han:
Inte stoppa någonting i munnen oftare än var tredje timme. "För det är småätandet som ger frätandet" – så käck är han att han har små rim för att man lättare ska komma ihåg.
Inte äta senare än två timmar innan tandborstning och läggdags.
Tugga Fluorette efter varje måltid eller skölja med Flux varje kväll.
Ta det lugnt med kolhydrater och syror.
Använd tandtråd. Varje dag.
På helgerna får man bryta mot reglerna. Och det har jag just gjort. Med besked.

Resultat vecka 1
Tänder: +-0
Vikt: -1 kg

Hushållsnära tjänster

Sånt som är helt hundra och sånt som inte är det

Det började i precis samma anda som förra gången, med frossa och kväljningar, men det var inte vinterkräk. Det var inget kräk alls. Däremot har tempen pendlat som en jojo mellan 36,4 och 39,8 och vad gäller allmäntillståndet så har hon alternerat mellan body-slams-i-soffan-mode och knappt kontaktbar. Så jag ringde 1177:

– Har hon fått i sig någon vätska?
– Ja, dels så ammar jag ju...
– Ammar?! Jag ser här på hennes personnummer att hon är 21 månader, är det samma barn vi pratar om nu.
– Ja...
– Ger du henne inget annat än bröstet? Äter hon ingen riktig mat?!
– Nej, självklart inte. Jag helammar mitt snart 2 år gamla barn.
– Jo, naturligtvis. Hon har druckit ordentligt med både vatten och juice och vi erbjuder henne mat men hon är inte särskilt intresserad.

Nämen, vilket sammanträffande. Senast igår tänkte jag på att hur mycket vårdapparaten i övrigt än förfasar sig så håller iallafall sköterskorna på sjukvårdsrådgivningen alltid huvudet kallt. Där är det minsann aldrig någon som tycker att det är något konstigt att amma ett "stort" barn. Pyttsan.

Och så vill jag till sist passa på att gratta mig själv. Det här råkar nämligen vara inlägg nummer hundra här på bloggen. Hipp hipp hurra! Tackar tackar.

Jag blir lite kär i er som googlar er hit

Mina favoriter från februari so far:
1. http://amningshysteri.blogspot.com
2. vad är siktad kakao
3. familj + genus

Hör gärna av er och berätta hur ni tänkte och om ni hittade det ni var ute efter, eller om ni vill att jag ska berätta mer om något speciellt. Vinterkräksjuka till exempel, det verkar vara sista skriket.

Debattera mera

Några aspekter jag tycker är intressanta här:
- Amning är bara det bästa alternativet så länge den fungerar för alla inblandade parter.
- Glappet mellan förväntningarna på i vilken utsträckning kvinnor ska amma och insatserna på amningsstödet är enormt.
- Kvinnor pressas att amma.
- Kvinnor pressas att inte amma.
- En rekommendation är just en rekommendation och inte en lag.

Och är man inte hemma och vabbar har man kanske så mycket tid och ork att man ids utveckla det man vill ha sagt istället för att bara publicera några fattiga stolpar:
Sveket mot mammorna
Amning – en bröstchock
Amningsmaffian och Aktuellt om amning

Speak of the Devil

Emetofob som jag är svalde jag just tio vitpepparkorn och låtsades att de var någon form av stämningshöjande piller. Om en halvtimme räknar jag med att placeboeffekten ska kicka in. Hemulen ligger utslagen på en filt på vardagsrumsgolvet. Den lilla hinken står redo. Hon har dock inte kräkts. Än.

Things to do in Skene when you're bored

Jag var i Skene igår och jag hade en och en halv timme att slå ihjäl. Vad mitt ärende var och varför jag var där i så god tid kanske jag berättar en annan gång. Det är av ringa betydelse.
Hursomhelst. Trots att jag själv är uppvuxen i en byhåla hade jag svårt att förstå vidden av hur stängt allt kan vara en vintersöndag på en liten ort. Att konditoriet inte skulle hålla öppet räknade jag nästan med, men att öppettiderna i sjukhusets restaurang var så snålt tilltagna som måndag till fredag mellan 11 och 13 och att något sjukhuscafé inte verkade existera kom faktiskt lite som en överraskning. En kaffemaskin som tog mynt hittade jag dock ganska snart, men ingenstans att växla till mig några sådana då informationen i entrén bara är öppen på vardagar. Ut och vandra.
Till sist hamnade jag på Restaurang Casablanca. Oklar inriktning på köket men helt ok klass på käket. På menyn fanns sannerligen något för alla smaker, från Toast Skagen till mammasushi, via friterade räkor och fläskfilé Black and White. Som grädden på moset var killen som skötte serveringen blixtsnabb och kunde dessutom stoltsera med ett aldrig sinande lager av lämpliga varianter på väderprat och idiotsäkra ordvitsar.


Beträffande inredning och dukning var kanske målgruppen något smalare. Bordstablett som substitut för duk och servettstrut i glaset är inte något jag personligen går all excited över, men pensionärstrion vid bordet intill kände sig genast som hemma. De kunde knappt finna ord för hur fantastiskt vackert det är med "blommor som aldrig dör" (det syns tyvärr inte på bilden men tygrosorna kompletterades av diskreta daggdroppar i prima lim).
Slutbetyg: Tre små rätter av fem möjliga. Nästa(?) gång jag är i Skene kanske jag rentav tittar in igen. Om inte konditoriet längre ner på gatan har öppet då förstås.

Vinter på vår gata

Kanske toppa med lite vinterkräk?

Härliga tider! Det kliar så illa i svalg och hals att jag är sugen på att sticka ner handen och liksom vända ut och in på hela eländet för att komma åt ordentligt. Lite lamt gnidande med tungan verkar liksom inte leda någon vart. Att näsan och bihålorna är fulla med snor tjockt och färgat som hjärnsubstans och att klådan verkar vara på väg att sprida sig upp i öronen gör mig inte till en bättre och mer tålmodig person heller. Kan det här ha något att göra med alla sjukdomar som florerar på förskolan, dock är barnet – länken till det onda – inte alls i samma risiga skick, eller är det här något nytt och spännande jag har fått med mig från jobbet?

The price is right

Kattresan, Damernas detektivbyrå och Giraffens tårar, en rostfri skål (jag samlar på sådana), en gammal hederlig spiralvisp i metall, ett par Acnejeans (till pappa), ett par vinterstövlar i storlek 23 och en Bamsebody (till hemulen). Summa: 0 kr. Allt begagnat, men i mycket gott skick. Det kallar jag lördagsshopping det! I utbyte lämnade jag min gamla Nokia 6111. Den hittade ny ägare på mindre än en minut.

Dagens bästa:
1. Minen en pappa som besökte loppisen fick, när han insåg att alla prylar hans dotter plockat på sig var gratis.
2. Den spanskspråkiga familjen jag spanade in, som efter lite diskuterande och pekande testade ett riktigt wild card på fiket – varsin semla. De såg ut att gilla det.

Veckans cocktail

Det går vinterkräksjuka, halsfluss och scharlakansfeber på förskolan. Här kommer alla sjukdomar på en och samma gå-hå-hå-ng. Vilken får vi först? Kommer vi åka på allihop? Intrigen tätnar. Paranoian eskalerar.

Det finns inga gratisluncher, eller?

Nejmen, här sitter jag och har lite egentid klockan 10:48 en torsdag. Hittills har jag uttnyttjat min frihet till att bädda sängen, diska och betala en räkning och en faktura (det är någon form av skillnad mellan räkning och faktura, jag vet bara inte vad). Det går alltså inget vidare. Jag har någonstans på vägen förvandlats till en blind gammal gruvponny som fortsätter gå i sin invanda cirkel kring pumpen även sedan den selats av.

Om en stund ska jag slinka iväg till Svenska Mässan och mingla med representanter från Nestlé. Jag antar att det för min del kommer handla mycket om att le och se glad ut, samt att bita av mig tungan för att hindra mig själv från att säga emot. Jag vet inte riktigt hur min chef tänkte när hon bestämde sig för att skicka iväg mig på Produktinformation Med tema "Aktivt nutritionsarbete för våra äldre och Att leda till lust" (ja, versalerna och citationstecknen ska tydligen vara precis där) men vad jag tänkte när jag inte protesterade mot att gå dit var att omväxling förnöjer och att de kanske bjuder på något tillsatsstinnt och smaskigt.
Jag ser på min inbjudan att första punkten är lunch, det bådar gott. Eller ont. Vem vet?

Du och jag Khadaffi

Det har kommit till min kännedom att jag känner en som känner en som känner Khadaffi. Det ni!

Typ kuk

Inte riktigt kuk, men nästan. Och min spegelbild i en hållplatskur. Trevlig onsdag på er hör ni.

Läsarundersökning

Vid vilken ålder började era barn sova i eget rum?
Vad var det som avgjorde saken?

Någonstans är det alltid säsong

Eftersom vi bara avlat ett barn här i familjen kände jag att jag hade en tillgodo på klimatet. Bara så att ni vet. Jag känner inte alls att jag måste försvara mitt tilltag att köpa färska hallon i januari. Inte alls.