Glutenfönstret?

Jesus Christ Superstar, som min mormor brukar tralla när någon just sagt något lätt korkat, behöver jag ens nämna att jag hade svårt att hålla käften när smakportioner kom på tal på studiedagen jag var på häromsistens? Det händer för övrigt titt som tätt att jag stöter på personer som inte har någon vidare koll på vilka rekommendationer som gäller för spädbarnsuppfödning, men som ändå känner ett skriande behov av att tala om för andra hur de ska göra.

"Nu säger de att en ska börja med smakportioner redan vid fyra månaders ålder" brukar det heta. Nja. Livsmedelsverkets rekommendation är fortfarande att det är bröstmjölk eller modersmjölksersättning som gäller de första sex månaderna, möjligen med undantag för kryddmåttsstora smakprov, inga portioner alltså.

OM en däremot planerar att sluta amma tidigt så kan det finnas en poäng i att börja erbjuda mat, framför allt små mängder gluten, så tidigt som vid fyra månaders ålder – eftersom det finns studier som tyder på sig att risken att barnet ska utveckla glutenintolerans minskar om introduktionen sker under skydd av amning. För barn som inte ammas är rekommendationen att börja med ytterst små mängder gluten och att öka på mängden mycket långsamt.

Rekommendationerna som pekar på att det är bra att ta det lite lugnt med mattillvänjningen, samtidigt som en fortsätter amma som vanligt, tolkas alltså precis tvärt om. Som om det vore bråttom att få barn att "äta som folk" or else I will strike down upon thee with great vengeance and furious allergier. Tänk så tokigt det kan bli!


Marit Olanders har skrivit ett inlägg på samma tema på Amningsbloggen för en tid sedan.

Spara dig till bröllopsnatten eller dö

När jag gick i gymnasiet hörde jag varianter på alla de klassiska klintbergarna på tema ung promiskuös tjej hamnar i trubbel. De flesta genomskådade jag, dock inte den om glittersprayen*. Kanske för att den inte slutar med typ ond bråd död. Det var alltså först ganska nyligen som jag förstod att tjejen i utkanten av min umgängeskrets inte alls hade gjort en discomakeover innan hon stack till ungdomsmottagningen den där gången för över tio år sedan.

Dock kan jag ändå inte låta bli att tänka på det varje gång jag går på cellprovtagning eller av någon annan anledning tvingas fläka upp mig på det där buffébordet i den där charmiga fåtöljen. Ett: Varför skulle man vilja duscha sig med parfym rätt upp i en slemhinna? Två: Varför skulle man vilja att det luktade Chanel no5 i skrevet när gynekologen/barnmorskan kikar in? Vad är har man då att dölja? Går man inte på kontroll just för att kolla så att allt är ok?

*Kortfattat: Tjej har tid hos gynekolog. Inför besöket fräschar hon upp sig med lite parfym. Gynekologen ger uppskattande kommentar i stil med "här var det fint". Tjejen inser efteråt att hon tagit fel på parfymen och glittersprayen. Jättepinsamt. Senare på kvällen ska hon träffa sin pojkväns föräldrar för första gången och så klart är gynekologen killens pappa. Superpinsamt. Sensmoral: Oklar. Något i stil med att det alltid straffar sig att ha en fitta.