Önskeinlägg: Vad jag saknar mest

Föga förvånande: min mamma. Tomheten hon lämnat efter sig går inte att beskriva och det verkar inte bli lättare med tiden. Tvärtom. Sorgen blir djupare och djupare allt eftersom chocken släpper.

Idag hörde jag på radio att barn och ungdomar som förlorar en förälder löper ökad risk att drabbas av psykisk sjukdom (och det skulle inte förvåna mig om det gäller snart-trettioåringar också). Emellanåt dyker känslor upp som jag inte är helt bekväm med. Jag ska ge er ett exempel:

I samma veva som mamma blev sjuk drabbades en person på min dåvarande arbetsplats också av cancer. Jag kunde inte uppbåda några äkta sympatier what so ever utan blev bara jävligt arg. Inte nog med att jag avskydde mitt jobb. Nej, dessutom var jag tvungen att knipa näbb och låtsas vara nöjd och tillfreds med tillvaron i övrigt, för hur skulle det låta om jag ba: "Jaha, oj, har du cancer? Det har min mamma också! Och jag kan inte vara hos henne eftersom min unge just börjat på förskolan och är en vandrande smitthärd som skulle knäcka hennes nedsatta immunförsvar fullständigt. Pilutta dig!"

Jag slutade sitta tillsammans med mina arbetskamrater på frukostrasten, för jag orkade bara inte lyssna på senaste nytt om kollegans behandling och prognos, och jag gjorde mig ärenden på annat håll när hen kom in och hälsade på på jobbet och mådde skitbra trots strålning och cellgifter. När mamma sen dog och jobbarkompisen tillfrisknade och kom tillbaka, mer high on life än Mia fucking Törnblom, önskade jag innerligt att det varit tvärt om.

Att önska livet ur en person för att... tja... jag vet inte hur jag ska motivera det faktiskt. Inte en helt frisk reaktion kanske.

(Inlägget önskat av PPD.)

Älskade lilla barn, måste du bli stor?

Någon gång emellanåt fattar jag varför vissa skaffar mer än ett barn. I eftermiddags hade jag ett sådant moment, när jag satt och kollade igenom lite grejer jag skulle lämna bort till försäljning.

Jag fick lite svårt att andas när jag packade ner babygymmet med den prassliga fjärilen, vars trådantenner hemulen tog sitt första pincettgrepp på. Min lilla fjuniga bebis är ingen bebis mer och tiden då jag formade hennes värld är över. Nu är det femåringarnas värderingar som gäller. Screw könsneutrala plyschkläder och drippdropp-sången.

Har jag nämnt att treochetthalvtårsåldern är den allra bästa?

Tidigare idag tvingade jag med mig mitt barn ut i stormen för att handla middag (med mera).

– Tror du vi tar oss fram till affären utan att blåsa bort på vägen, frågade jag henne när vi lämnade lägenheten.
– Mamma, jag hoppas att vi blåser bort. Jag hoppas att vi blåser ända upp till himlen och får träffa mormor igen, svarade hon.

Bida sin tid

Min kollega har en vän som tittar förbi och säger hej på vår arbetsplats emellanåt. Hon har inga anhöriga i Sverige och bara ett fåtal vänner fast hon bott här ganska länge. Trots att hon är glad och glättig på ytan så anar man alltid något sorgset. För ett tag sedan fick jag höra hennes story och jag tror jag går av.

Hon har två barn tillsammans med en man som hon inte längre lever ihop med. Redan när barnen var små hade hon bestämt sig för att lämna honom, men hon visste att han aldrig skulle låta henne ta med sig barnen barnen, så hon stannade tills båda gått ut gymnasiet och flyttat hemifrån till andra städer för att studera vidare. Då, en dag, gick hon bara hemifrån och har sedan dess hållit sig undan honom.

Eftersom mannen inte lyckats hitta henne har han istället sett till att straffa henne genom att vända barnen emot henne. Han har hittat på en historia som i korta drag går ut på att hon aldrig velat ha dem. Nu har det gått flera år sedan hon hade kontakt med sina barn senast, men genom mamman till ett av barnens gamla klasskamrat har hon fått veta att det ena barnet gift sig och att hon har ett litet barnbarn.

Varje morgon intalar hon sig att det här är dagen då barnen kommer inse att det deras pappa berättat om henne inte är sant.

Det är inte jag som har beslutsångest, det är han som har baktankar

– Jag tänkte åka till Koster sista helgen i maj.
– Det låter trevligt, gör det.
– Men klarar ni er utan mig?
– ...
– Ja, men tänk om lill-Molvig vaknar på natten och vill ha tiss.
– ...
– Jaja, ok då, hon sover på nätterna nu. Men klarar jag mig utan henne i två dagar?
– Vill du inte åka?
– Jo, men jag missar ju mors dag.
– Du kanske kan se det som en mors dags-present till dig själv.
– Så att du ska slippa köpa en mandolin till mig. Det hade du räknat ut bra va?!

När kommer vad sa du? Jag har lite svårt att fokusera just nu.

Är det på grund av att det är som det är med din pappa som du inte vill ha fler barn, frågade en vän, som milt uttryckt är uppväxt under dysfunktionella förhållanden. Det kan nog ligga något i det, sa jag, trots att jag aldrig ens tänkt tanken tidigare.

Min mamma hävdade bestämt att hon var kärnfamiljsskadad. Att det var på grund av att hennes uppväxt varit alldeles för lycklig och en enda lång räcka av happy happy joy joy som hon blev en kicksökare och kastade sig in i förhållandet med mannen som senare kom att bli min far. Om omvänt förhållande också råder så borde jag alltså vara safe, men jag vet inte. Det finns ju gott om undersökningar som pekar på motsatsen, och jag antar att det är den vetskapen som får mig att freaka ur med jämna mellanrum. För säkerhets skull liksom.

Tills jag själv fick barn var jag ganska säker på att jag hade klarat mig genom barndomen utan några större men. Pah! Jag borde aldrig ha fått föröka mig. Nuförtiden tassar jag genom tillvaron som på äggskal, letade efter tecken. På att människor som står mig nära inte är att lita på. Ta bara en sån sak som att vi hittills aldrig ordnat barnvakt för att få tid att rå om varandra och äktenskapet.

Först trodde jag att det var paren som går ut och klubbar när ungen är två månader det var fel på, men ju längre tiden lider fattar jag att det är vi (jag) som är avvikande. Jo, jag inser också att jag säger emot mig själv fullständigt här och att vår avkomma antagligen inte skulle ta mer skada av att umgås några timmar på tu man hand med någon av våra polare än hon gör av att gå på förskola sju timmar om dagen, fyra dagar i veckan. Men det spelar ingen roll. Jag är inte redo att släppa efter ännu mer.

Emellanåt känns det, kanske inte så konstigt med tanke på ovanstående, som att jag håller på att drunkna i en osäkerhet som kom med familjelivet och föräldraskapet. Särskilt sedan mamma dog, och med henne länken till min egen historia, referenserna, kunskapen som gått från mor till dotter sedan vem vet hur många generationer.

Jag har förstås min mormor, men till henne är det ju ett "glapp". Hon minns förvisso hur man handskas med barn, men inte så noga hur det var när jag var riktigt liten. Och alla anteckningar och minnen från den tiden – utom journalen från min födsel, en dagstidning från samma dag och tack och lov en del fotografier – brann visst upp i ett svartsjukedrama i mitten på åttiotalet.

Här står jag, runt mig rusar tillvaron förbi i tvåhundra kilometer i timmen, och så kommer någon och ba:
– Jaha, när kommer tvåan då?

Rutiner

Jag ligger på bäddsoffan i föräldrahemmet. Det kokas te i köket och snart ska vi gå ut och ge djuren mat. Jag kan se framför mig min mamma i den bruna hemmajackan. Hon går ner mot gårdsplanen, tar upp en boll och kastar till hunden. Öppnar stalldörren.
Men det finns inga hästar här mer. Och ingen mamma heller. Någon annan får kasta boll med hunden. Det går det också, det är bara så svårt att vänja sig.

Återvändo

Gäddfisket med pappa var lyckat, 5-kilosgäddan i båten och glada och uppspelta styr vi hemåt för att dricka kvällste. Bilden 35 år gammal. Varje sommar återvänder jag till mitt moderland vid Kalixälven. Den mäktiga älven rinner sen årtusenden samma väg, 35 år är ingenting i det sammanhanget. Ett flöde utan referenser till mätbar tid.

Ett år. Chocken börjar släppa, men jag väntar fortfarande på att det här missförståndet ska klaras ut.
Jag pratar med henne en stund varje dag, när jag går mellan förskolan och spårvagnen, en promenad på knappt tio minuter då jag får vara ifred med mig själv och mina tankar som aldrig annars.
Min mormor och morfar finner sin tröst i att ta en kopp kvällste och titta ut över den där gamla älven, där deras förstfödda vaggas i evigheten.

Det har varit mammigt idag

När jag var i hemulens ålder och lite äldre hyrde mamma ett litet hus i slutet av en liten väg i skogen. Hon körde en grön Fiat som kan ha varit så gammal som från sextiotalet, som hon inte hade några vinterdäck till. Vi fastnade alltid i den sista branta backen innan man kom ut på landsvägen. När hon puttade bilen höll hon i dörren med vänstra handen medan hon hade den högra på ratten och jag önskade att jag kunde hjälpa henne. När den lilla gröna inte gick längre började hon ta cykeln överallt istället. På vintern satt jag insvept i ett fårskinn i min orange Rex-sits på väg till dagmamman. Jag tänker på hur ensam hon måste ha varit de där åren.

Day 24 – Something that makes you cry

Ständigt denna mormor. När vi tittar på foton säger hemulen min mommo, min bätta pompis, men snart kommer hon ha glömt henne och det gör så ont när jag tänker på det. Det var ju inte så här det skulle bli. Mormor skulle ju springa så fort och leka så bra.

Jag boar

Nej, jag är inte gravid. Jag försöker bara ta mig i in så långt i garderoben att man kan se golvet och hitta katter som smiter in där, men så fick jag för mig att börja sortera upp gamla barnkläder i spara-, sälja- och slängahögar. Dumt. Nu sitter jag och lipar över små plyschbyxor och omlottröjor och tänker på att mamma en gång var ung och frisk och levande och förväntansfull inför att få se oss växa upp, lära oss gå, rita huvudfotingar, börja skolan, lära oss gångertabellen och bli stora och ha egna hem och få egna små barn som kanske skulle ha samma plyschbyxor och omlottröjor på sig och nu kan jag inte sortera ut någonting.