Kort solskenshistoria från min mors barndom

När jag var barn älskade jag att höra mamma berätta om den gången då hon vid sex års ålder golvade en tre år äldre pojke som försökte hindra henne att ta sig ut genom porten i det hus där de bodde och framförallt twisten att hennes farfar sen tog upp henne i famnen och gav henne beröm och en karamell när han fick höra om händelsen. Tack mamma, det är ett arv jag gärna vill föra vidare till mitt barn!

5. Den finaste kramen jag fått

Hallå cheesy mom! Naturligtvis är min unges kramar de finaste kramarna. Utom när hon har magsjuka. Fy fan för närhetstörstande små smitthärdar.

Sista kramen jag fick av mamma var också helt ok. Jag sa att hon luktade gott i håret och hon blev glad.

Snabb, billig och god – precis som jag

När @talgboll efterlyste recept på köttlössås lämplig för veganer blev jag genast sugen på en gammal favorit som min mamma brukade laga när jag var liten och kassan var skral. Naturligtvis skulle jag inte drömma om att undanhålla er receptet. Så, varsågoda. You will eat it and you will like it!

Lille skutts pastasås

300–400 g morötter
1–2 gula lökar
3–4 vitlöksklyftor
1 msk timjan
2 msk tomatpuré
1 buljongtärning
500 g krossad tomat
1–2 dl (havre)grädde
salt och peppar

Grovriv morötter och lök och fräs i olja tillsammans med pressad vitlök och timjan.
Tillsätt tomatpuré, krossad tomat och buljong och låt såsen koka ihop tills grönsakerna känns lagom mjuka.
Tillsätt grädde och smaka av med salt och peppar.
Servera med… *trumvirvel* pasta!

Hellre godtrogen än missunnsam

I torsdags var det precis tre år sedan min mamma dog och förutom alla de känslor som obviously vällde upp blev jag påmind om något jag till och från gått och funderat på nästan lika länge.

"Se nu till att du inte blir lurad på arvet!" var något av det första jag fick höra. Inte av en utan av flera personer. "I all välmening" förstås. Till en början tänkte jag en hel del på det och kände mig ganska stressad inför bouppteckningen, men ju längre tiden går känner jag mer och mer att jag faktiskt skiter i de där pengarna – eller snarare att jag inte vill vara den som startar ett bråk om pengar som det finns en viss risk att jag blir blåst på om flera årtionden.

Min mamma hade en bil, ett gammalt missionshus som hon höll på att renovera för kunna att använda som ateljé och verkstad och lite sparade pengar, till pension och så. Knappt 70 000 kronor blev min andel. De har kommit väl till pass under de här åren; jag fick råd att köpa en cykel, gå till tandläkaren och ta katterna till veterinären – utan att noja över kostnaden – och bjuda man och barn på en resa till Stockholm senare i vår. Men jag hade nog överlevt utan dem också.

Sen var det förstås gården. Den borde jag såklart krävt att min styvpappa skulle sälja av så att jag kunde få ut min andel på en gång. För "tänk om han träffar en ny kvinna!"

Ja, tänk om.

Jag valde att avstå min del så att min styvpappa slapp gå från hus och hem för att köpa ut mig och han skrev i gengäld in i sitt testamente att jag kommer ärva honom på samma villkor som mina (halv)syskon. Tror jag. Jag har inte sett det med egna ögon, så jag förstås inga garantier för att han inte ändrat sig och istället testamenterar rubbet till Riddarhuset.

Men jag tror faktiskt jag skulle överleva det också. Jag har redan överlevt det värsta.

Att ha rätt

Min pappa är intelligent, allmänbildad och vältalig, dessutom trevlig att se på och en social kameleont, när han lägger den sidan till. Vidare har han sedan slutet av 70-talet huvudsakligen försörjt sig på att sälja droger, missbrukat desamma samt alkohol och på fritiden inte dragit sig för att misshandla både de kvinnor levt ihop med och andra som kommit i hans väg.

När min mamma någon gång under vintern 1981/82 tog beslutet att behålla den oplanerade graviditet som uppstått till följd av dekadent studentliv tillsammans med ovan nämnda man, var det i fast övertygelse om att hon skulle komma att ta hand om barnet på egen hand. Med facit i hand kan det uppfattas som inte jättegenomtänkt och kanske rentav lite naivt.

På den här tiden betalades studiemedel fortfarande ut som en klumpsumma vid terminsstart och eftersom mamma i regel inte brukade hinna se röken av de pengarna innan hennes excentriske pojkvän åkt till Danmark och bytt dem mot sin vikt i hasch, samt eftersom varken dessa CSN-pengar eller inkomsterna från hans drogförsäljning genererade någon SGI att tala om, hade hon inte mycket annat val än att försöka lajva någon slags normal familjetillvaro tillsammans med honom. Det gick sådär.

När jag var åtta månader slog polisens piketstyrka efter en tids span in dörren till vår lägenhet. Mig slet de bokstavligen från mammas bröst och placerade i ett akuthem. Mina föräldrar låstes in i varsin cell på häktet. Mamma släpptes efter något dygn, då det stod klart att hon inte varit delaktig, och vi återförenades. Pappa kom och gick under mina första år. Ibland satt han i fängelse, ibland gjorde han det inte. Emellanåt dök han upp och fick oss vräkta eller nöjde sig med att spela ut mamma mot grannarna. Flera år efter att de definitivt separerat kom han fortfarande hem till oss och satte min tuffa feministmamma på plats. En gång då hon öppnade dörren slog han henne med en träsko över tinningen och sparkade henne i magen, bara dagar innan hon födde min lillasyster.

Jag vet inte om han någonsin haft ambitionen att göra ett bättre jobb än sin far och sin farfar, som också var missbrukare. Att det mest "faderliga" och "beskyddande" ögonblicken under min uppväxt var då han nekade sin polare/affärsbekant att röka i bilen hela vägen de 12 milen hem från BB då jag var sex dagar gammal, säger väl en del om på vilken nivå han la ribban för sin föräldrainsats. (Jag syftar dels på det faktum att det ens var en utomstående person med i bilen vid det tillfället, dels vem den personen var och dels att han senare aldrig kommit att övertrumfa denna insats.)

Det var lite bakgrundsfakta. Nu hoppar vi fram en bit.

Vårdnadstvist. Hur många gånger har ni hört någon säga något i stil med att det "alltid döms till mammans fördel"? Har ni fått en krona för varje gång? Är ni i så fall miljonärer? Jag tvivlar på att det är så det går till, men varsågoda att lägga fram fakta (och med "fakta" menar jag fakta och inte något citat av Pär Ström eller liknande) som pekar på motsatsen.

Visst kan jag tänka mig att mammor något oftare får ensam vårdnad, inte just på grund av att de är mammor utan för att de oftare är den förälder som barnet/barnen har starkast anknytning till. Tror ni mig inte så kan ni börja med att ringa upp era pappor och fråga vilka era sista fyra siffror i personnumret är, er vikt och längd vid födseln, hur gamla ni var när ni tog era första steg och vad era lågstadielärare hette. Ställ sedan samma frågor till era mammor och kolla vem som kammar hem flest poäng. Eller gör en rundringning bland vänner och bekanta och be dem berätta hur de sinsemellan delat upp föräldraledighet och vabbande.

Gissa vem som fick ensam vårdnad om mig. Svar: Ingen. Det var en kuggis. Mina föräldrar fick delad vårdnad. Himla tur för mig att jag föddes i barnets århundrade med rätt till en nära och god relation till båda mina föräldrar!

Och som jag haft rätt! Rätt att äta godis och inläggningar istället för lagad mat. Rätt att bli lämnad som pant hemma hos främmande människor. Rätt att bli lämnad ensam att vakta väskor. Rätt att på egen hand och utan pengar få ta mig hem från Köpenhamn. Rätt att få bära kilovis med narkotikaklassade läkemedel genom tullen. Rätt att få lära mig dricka alkohol innan jag ens börjat skolan. Rätt att få bli drogad istället för att få läkarvård. Rätt att få komma hem abstinent och med infekterade skador efter vistelserna hos pappa, varje ledighet och skollov tills jag blev myndig. Rätt att redan som barn sluta söka fysisk närhet, inte våga visa min mamma kärlek* och inte kunna knyta an till mina småsyskon. Rätt att växa upp ständigt rädd och orolig och att i vuxen ålder fortfarande få panik vid ljudet av dörrklockan. Rätt att få kämpa som fan för en normal anknytning till mitt eget barn.

Varför min mamma inte satte stopp för vansinnet? För att om hon inte hade satt mig på tåget eller flyget med en lapp om halsen så hade jag fått skjuts dit av polisen istället. För att den förälder som försöker skydda sitt barn genom att "sabotera" möjligheterna till umgänge mellan barnet och den andra föräldern själv riskerar att bli av med vårdnaden.

"Pappor har ingen rätt till sina barn. Inte mammor heller. De enda som ska ha rättigheter är barnen. Vilka andra våldsutsatta skulle vi tvinga att regelbundet träffa, leva och växa upp med sina förövare?" skriver My Vingren på Feministiskt Perspektiv. Missade ni hennes text Varför tvångshämtas aldrig frånvarande pappor? då den var i ropet så rekommenderar jag att ni läser den nu.

*Sista gången, skulle det visa sig sen, jag träffade mamma innan hon dog tog jag äntligen mod till mig, kramade henne och sa att jag tyckte att hon luktade gott i håret. Sånt som andra gör varje dag i sina familjer hade jag inte vågat på över tjugo år. Vilken jävla tur att jag hann!

Önskeinlägg: Vad jag saknar mest

Föga förvånande: min mamma. Tomheten hon lämnat efter sig går inte att beskriva och det verkar inte bli lättare med tiden. Tvärtom. Sorgen blir djupare och djupare allt eftersom chocken släpper.

Idag hörde jag på radio att barn och ungdomar som förlorar en förälder löper ökad risk att drabbas av psykisk sjukdom (och det skulle inte förvåna mig om det gäller snart-trettioåringar också). Emellanåt dyker känslor upp som jag inte är helt bekväm med. Jag ska ge er ett exempel:

I samma veva som mamma blev sjuk drabbades en person på min dåvarande arbetsplats också av cancer. Jag kunde inte uppbåda några äkta sympatier what so ever utan blev bara jävligt arg. Inte nog med att jag avskydde mitt jobb. Nej, dessutom var jag tvungen att knipa näbb och låtsas vara nöjd och tillfreds med tillvaron i övrigt, för hur skulle det låta om jag ba: "Jaha, oj, har du cancer? Det har min mamma också! Och jag kan inte vara hos henne eftersom min unge just börjat på förskolan och är en vandrande smitthärd som skulle knäcka hennes nedsatta immunförsvar fullständigt. Pilutta dig!"

Jag slutade sitta tillsammans med mina arbetskamrater på frukostrasten, för jag orkade bara inte lyssna på senaste nytt om kollegans behandling och prognos, och jag gjorde mig ärenden på annat håll när hen kom in och hälsade på på jobbet och mådde skitbra trots strålning och cellgifter. När mamma sen dog och jobbarkompisen tillfrisknade och kom tillbaka, mer high on life än Mia fucking Törnblom, önskade jag innerligt att det varit tvärt om.

Att önska livet ur en person för att... tja... jag vet inte hur jag ska motivera det faktiskt. Inte en helt frisk reaktion kanske.

(Inlägget önskat av PPD.)

Önskeinlägg: Om det jobbigaste

Tristessa säger: Jag tar det jobbigaste ämnet jag vet, våld, misshandel och våldtäkt, dina tankar, erfarenheter, hört om, vet om o.s.v.

– ...men när hon inte gör som jag säger måste jag ju bulta till henne.

Jag frågade inte den gången, eller någon annan gång heller för den delen, om det vore lika självklart ifall det varit jag, hans eget barn, som var "hon". Jag lät honom gå på med sitt mässande. När han kommit igång är det lika bra att låta honom hållas. Inte säga emot och inte uppmuntra för mycket. Rida ut stormen och hoppas att ingen vän av ordning råkar hamna emellan.

Jag tyckte ofta att min styvmamma var osmidig när jag var liten. Om hon bara kunde lära sig att spela med så skulle det gå över mycket fortare, tänkte jag, så att vi kunde hitta på något roligt istället för att de skulle bråka hela tiden. Att mamma inte fick stryk av min styvpappa tyckte jag var underligare än att min styvmamma fick det av pappa. Men det kommer väl, tänkte jag.

Barn är mästare på att känna av stämningar och låter en dem dessutom umgås med missbrukare så blir de jävligt strömlinjeformade. Min uppväxt gjorde mig till en social kameleont. Lite konflikträdd emellanåt kanske, men perfekt som personlig assistent, vårdbiträde och till att jobba natt på grillen. Klippt och skuren för att ta skit, påhopp och sexuella anspelningar med ett leende. Bra egenskaper hos en ung kvinna.

Otrohet

Min mamma var en berättare av rang och hon älskade att hålla långa föredrag, varesig man ville höra dem eller inte. Sånt vi ville lyssna på avhandlade hon gärna vid köksbordet över en långsittning med te och ostar och sånt vi gärna ville slippa tog hon i bilen då ingen kunde komma undan.

Jag minns särskilt ett tillfälle, på väg hem från ridhuset, då hon predikade för mig och en av mina vapendragare om vikten av att välja en schysst partner från början, eftersom möjligheten att påverka någon annan än sig själv är ytterst begränsad:

– Ett bra sätt att kolla om man hittat en vettig pojkvän är att vara otrogen mot honom och se hur han hanterar det, kläckte hon illmarigt ur sig, varpå både jag och min väninna dampade ur. Ingen av oss var jättesugen på att bli utsatta för detsamma.

Jag minns inte hur samtalet utvecklade sig därefter, mest troligt ville hon bara se vår reaktion, men jag vet att min kompis idag lever i någon form av on and off-förhållande med en notoriskt otrogen man. Faktiskt lyckades han lagom klichéartat göra en annan kvinna gravid samtidigt som hon väntade deras son.

Del 1 – Kärlek
Del 2 – Monoamori/monogami
Del 3 – Äktenskap
Del 4 – Kärnfamiljen
Del 5 – Sexuell exklusivitet

Emotrappan/Historien upprepar sig

Hemulen är i någon slags fas då hon blir en jävla martyr lite skör hela tiden emellanåt. Jag vill gärna vara en god mor som bara tröstar och tröstar och aldrig själv lackar ur när ungen låter som ett gammalt gångjärn, men tyvärr är det totalt icke-kompatibelt med mitt tålamod.

För en stund sedan var vi på väg ut ur affären, alla tre med kraschat blodsocker eftersom vi varit och hälsat på barnets gammelfarmor. Ungen är för liten för att dörrens fotoceller ska reagera på hennes uppenbarelse och jag var inte tillräckligt snabbt framme för att ta emot den när den slog igen, så hon fick sig en rejäl knuff och ramlade omkull.

Egentligen gjorde det nog inte så ont, hon blev åtminstone inte skadad, men hon blev skrämd och kanske lite desillusionerad när hon insåg att jag inte är allsmäktig och kan skydda henne från allt ont. Tårögd och förbannad marscherade hon iväg över torget och ville inte på några villkor bli tröstad av sin ouppmärksamma mamma.

Ok, fine. Det var väl delvis mitt fel, så jag uppbådade den lilla energi jag hade kvar och lyckades reda ut situationen och få med henne hemåt. Frid och fröjd, inbillade jag mig, men på väg in genom porten krockade hon sen med sin pappa och av någon anledning fick hon för sig att jag även den här gången borde ha kunnat förutse hela händelseförloppet, så hon bestämde sig för att inte följa med in och jag tappade konceptet.

– Ok, sitt här och var sur då, gormade jag och gick in. (Not my proudest moment.)

Ungefär en halv minut senare gick jag ut och tjatade med henne in (igen: not my proudest moment) och stängde porten för att hon inte skulle få för sig att sticka iväg och bli överkörd eller bortrövad, innan jag klampade vidare upp till lägenheten.

I den trappan har hon suttit/legat och varit på dåligt humör ett antal gånger. Det känns liksom relativt safe att låta henne stanna där och avreagera sig (även om jag spontant kunnat tänka mig att låta henne stanna på förskolan/torget/spårvagnen) medan jag själv går in och gör samma sak och plötsligt inser jag att jag har blivit min egen mamma och att min unge, åtminstone till humöret, är en kopia av mig. Jag satt också på trappen utanför och mullrade inombords en stund när vi blivit osams på vägen hem när jag var barn.

Kärnfamiljen

What can I say? Jag lever i ett monogamt förhållande med den biologiska fadern till mitt barn. Det är vi som är verklighetens folk™.

Mellan åtta månaders och sex-sju års ålder provade jag dock på att vara barn till en ensamstående mamma. Det var inget jag tog någon större skada av, om jag får säga det själv. Tvärtom. Jag tror att få barn får uppleva den odelade kärlek och uppmärksamhet jag fick under de åren.

Men framför av allt slapp jag otryggheten i att växa upp med en förälder med ett aktivt missbruk. (Utom under skolloven då jag hade den livsviktiga "rätten till" min pappa.)

Del 1 – Kärlek
Del 2 – Monoamori/monogami
Del 3 – Äktenskap

Vad är ett minne?

Mamma våren 2009.

Mina första mer sammanhängande minnen har jag från ungefär den åldern som min egen unge är i nu. Det var då vi flyttade från Rosengård i Malmö (hur vi hamnade där är en historia för sig) till ett hus i skogen tio mil från Göteborg.

Mamma cyklade oftast när vi skulle någonstans och jag satt bak på cykeln, vintertid insvept i ett fårskinn, men hon hade också en åldrig Fiat. Jag började hos dagmamman Viviann som hade en förtjusande tax som hette Lufsen och bara ett till dagbarn, Peter, som kom att bli min första bästis. Han hade rosa hängslen och en finsk textilarbetarmamma, mina hängslen var gula.

Någon av dagarna i veckan var mamma, som jobbade i hemtjänsten, hos farbror Paul som var nästan 100 år och så rynkig att han var rutig i pannan. Dit fick jag följa med och han spelade gärna dragspel för mig och bjöd på bruna dragéägg ur en liten kristallskål med lock.

Farbror Pauls son hade hade värphöns i burar och en sådan bur med några ruggiga uttjänta stackare som skulle till slakt tog vi med oss hem en gång. De repade sig och gav fina ägg i många år och deras ättlingar sprätter än idag runt hemma hos min styvpappa, som vid på den här tiden inte hade gjort entré i familjen ännu.

En bunt katter hade vi också. Alltid var det någon som hade ungar och alltid var de hungriga, när mamma stekte plättar fick de alltid den första, den som blev lite sladdrig för att stekpannan inte var tillräckligt varm och som smakade av det som stekts i pannan dessförinnan. Mina katter som jag har idag hade tagit det som en personlig förolämpning om jag försökt bjuda dem på pannkaka.

På baksidan av huset grävde mamma ett trädgårdsland där vi odlade rotfrukter och en vårdag när vi var ganska nya i huset och var där ute och grejade kom en kvinna som bodde någon kilometer bort cyklande tillsammans med en av sina döttrar, som var ett år äldre än mig, för att hälsa oss välkomna. De förblev nära vänner resten av mammas liv och en gång när vi var utan någonstans att bo fick vi flytta in i deras uthus några månader. Jag fick sova själv uppe på ett litet loft där and life was good.

Jag undrar hur bra eller dåligt min och mammas bild av den här tiden hade stämt överens och hur hemulbarnets första bestående minnen kommer skilja sig från min version av samma tid.

Ugnspannkaka mormor style

8 ägg
7 dl mjölk
4½ dl mjöl
1½ tsk salt
3 msk socker
sirap efter behag
(fläsk/bacon)
rejält med smör att smörja långpannan med

15 minuter. Mitt i ugnen. 225°c.

Ps. Bli inte rädd om pannkakan har lite suffléfasoner för sig där inne. Den sjunker ihop senast när man tar ut den.

När kommer vad sa du? Jag har lite svårt att fokusera just nu.

Är det på grund av att det är som det är med din pappa som du inte vill ha fler barn, frågade en vän, som milt uttryckt är uppväxt under dysfunktionella förhållanden. Det kan nog ligga något i det, sa jag, trots att jag aldrig ens tänkt tanken tidigare.

Min mamma hävdade bestämt att hon var kärnfamiljsskadad. Att det var på grund av att hennes uppväxt varit alldeles för lycklig och en enda lång räcka av happy happy joy joy som hon blev en kicksökare och kastade sig in i förhållandet med mannen som senare kom att bli min far. Om omvänt förhållande också råder så borde jag alltså vara safe, men jag vet inte. Det finns ju gott om undersökningar som pekar på motsatsen, och jag antar att det är den vetskapen som får mig att freaka ur med jämna mellanrum. För säkerhets skull liksom.

Tills jag själv fick barn var jag ganska säker på att jag hade klarat mig genom barndomen utan några större men. Pah! Jag borde aldrig ha fått föröka mig. Nuförtiden tassar jag genom tillvaron som på äggskal, letade efter tecken. På att människor som står mig nära inte är att lita på. Ta bara en sån sak som att vi hittills aldrig ordnat barnvakt för att få tid att rå om varandra och äktenskapet.

Först trodde jag att det var paren som går ut och klubbar när ungen är två månader det var fel på, men ju längre tiden lider fattar jag att det är vi (jag) som är avvikande. Jo, jag inser också att jag säger emot mig själv fullständigt här och att vår avkomma antagligen inte skulle ta mer skada av att umgås några timmar på tu man hand med någon av våra polare än hon gör av att gå på förskola sju timmar om dagen, fyra dagar i veckan. Men det spelar ingen roll. Jag är inte redo att släppa efter ännu mer.

Emellanåt känns det, kanske inte så konstigt med tanke på ovanstående, som att jag håller på att drunkna i en osäkerhet som kom med familjelivet och föräldraskapet. Särskilt sedan mamma dog, och med henne länken till min egen historia, referenserna, kunskapen som gått från mor till dotter sedan vem vet hur många generationer.

Jag har förstås min mormor, men till henne är det ju ett "glapp". Hon minns förvisso hur man handskas med barn, men inte så noga hur det var när jag var riktigt liten. Och alla anteckningar och minnen från den tiden – utom journalen från min födsel, en dagstidning från samma dag och tack och lov en del fotografier – brann visst upp i ett svartsjukedrama i mitten på åttiotalet.

Här står jag, runt mig rusar tillvaron förbi i tvåhundra kilometer i timmen, och så kommer någon och ba:
– Jaha, när kommer tvåan då?

Rutiner

Jag ligger på bäddsoffan i föräldrahemmet. Det kokas te i köket och snart ska vi gå ut och ge djuren mat. Jag kan se framför mig min mamma i den bruna hemmajackan. Hon går ner mot gårdsplanen, tar upp en boll och kastar till hunden. Öppnar stalldörren.
Men det finns inga hästar här mer. Och ingen mamma heller. Någon annan får kasta boll med hunden. Det går det också, det är bara så svårt att vänja sig.

Återvändo

Gäddfisket med pappa var lyckat, 5-kilosgäddan i båten och glada och uppspelta styr vi hemåt för att dricka kvällste. Bilden 35 år gammal. Varje sommar återvänder jag till mitt moderland vid Kalixälven. Den mäktiga älven rinner sen årtusenden samma väg, 35 år är ingenting i det sammanhanget. Ett flöde utan referenser till mätbar tid.

Ett år. Chocken börjar släppa, men jag väntar fortfarande på att det här missförståndet ska klaras ut.
Jag pratar med henne en stund varje dag, när jag går mellan förskolan och spårvagnen, en promenad på knappt tio minuter då jag får vara ifred med mig själv och mina tankar som aldrig annars.
Min mormor och morfar finner sin tröst i att ta en kopp kvällste och titta ut över den där gamla älven, där deras förstfödda vaggas i evigheten.

Day 30 – One last moment

– Hej, det är Janne. ... Mamma dog för en stund sedan.

Day 24 – Something that makes you cry

Ständigt denna mormor. När vi tittar på foton säger hemulen min mommo, min bätta pompis, men snart kommer hon ha glömt henne och det gör så ont när jag tänker på det. Det var ju inte så här det skulle bli. Mormor skulle ju springa så fort och leka så bra.

Day 14 – What you wore today

Mammas motorcykelstövlar och mammas svarta kappa – sedan hon dog har jag känt ett behov av att klä mig i hennes kläder och omge mig med hennes prylar – i övrigt mina egna kläder.

Day 03 – Your parents

När min mamma dog i våras fick jag ett tag för mig att jag var föräldralös. Lite underligt eftersom jag faktiskt har en pappa, även om vi inte haft så bra kontakt de senaste tio-femton åren. Den här gången har vi inte pratat med varandra sedan i april.

Den kvällen mina föräldrar träffades hade pappa på sig velouroverall och var Kalix snyggaste kille. Mamma hade bott flera år i Göteborg och var lite exotisk. Det ena ledde till det andra och efter några år av dekadens insåg mamma att hon väntade barn. Hon bestämde sig för att klara biffen på egen hand, men pappa var av en annan åsikt.

De höll ihop till en vårdag 1983. Jag var åtta månader och mamma satt med mig i famnen och ammade då nationella insatsstyrkan stormade vår lägenhet. Mina föräldrar hamnade i häkte och jag placerades i akuthem tills mamma friats från misstankar.

Mina första minnen av pappa är egentligen inte av personen pappa utan av de brev han skickade från fängelset. Särskilt ett där han hade ritat savannens alla djur på ett helt ark och textat noga med bara stora bokstäver, eftersom det var de enda mitt fyraåriga jag kunde läsa själv.

Mina första minnen av mamma är samma som de sista. Hennes mjuka hud och hennes doft. Det sista jag sa till henne var att hon luktade gott i håret. Det sista hon frågade var om jag minns hur det var när hon ammade mig. Det gör jag.

Gammal=värdelös

Jag funderar ofta över vad min mamma hade gjort för att förtjäna att dö 49 år gammal. Andra dagar tänker jag att det blev som det blev för att hon var för god för att förtjäna att bli gammal.
För om inte jag eller något av mina syskon hade haft möjlighet att ha henne hos oss då så hade hon förr eller senare suttit som "mina" tanter och bleknat bort. Jo, det är vad de gör. Det är så den svenska demens- och äldreomsorgen ser ut idag. Och jag skäms över att jag som sett den från insidan inte orkar ta fighten med den stora organisationsdraken som institutionaliserar medmänniskor till att be om lov att få gå på toaletten. Om det inte är till för mycket besvär för dig.
Jag räknar ner tills min anställning löper ut sista november, tänker inte ansöka om förlängning, för jag tror inte att det är särskilt nyttigt i längden att jobba på en arbetsplats som man går tårögd ifrån på eftermiddagarna.